Visst är det lustigt, att alla minns Tom Hulce som Wolfgang Amadeus Mozart i Milos Formans storfilm Amadeus. Ingen minns att Antonio Salieri spelades av F Murray Abraham. Orättvisan mellan geniet och medelmåttan verkar även gälla deras uttolkare.
Formans filmatisering av Peter Shaffers pjäs, som i sin tur bygger på en pjäs av Alexander Pusjkin, borde ställa alla senare iscensättningar i skugga. På Malmö stadsteater blir det snabbt ganska uppenbart vad ensemble och regissör haft för ögonen när de skapat rollerna.
Mattias Linderoth har i alla fall lärt in Tom Hulces skratt. Men han fokuserar också på Mozarts energiska upprorsanda. Hans genikompositör är mer än bara ett busigt, analfixerat barn. Fredrik Gunnarson utvecklar Salieri-gestalten åt det sliriga, småaktigt elaka, rentav onda hållet. Hans lismanden låter som om Salieri kommer från gnällbältet i stället för Lombardiet.
Salieris teodicéproblem – hur kan Gud tala genom den vulgäre Mozart – är huvudsaken i denna version, som till största delen blir berättarteater i kammarspelsformat eftersom så mycket av handlingen återberättas i Salieris monologer. Mozarts faderskomplex till exempel: Stengästens besök i operan Don Giovanni blir enbart återberättat. Alltsammans gör föreställningen monoton, orytmisk och seg. Det blir för mycket teatral monolog och för lite spel. Skräckdrömmarna som Salieri sänder till Mozart är föreställningens enda visuellt poetiska inslag.
Att Hipps stora salong byggts om till arenascen har både för- och nackdelar. Scenrummet blir mycket vackert, och ljussättningen får fritt spelrum när scenografi saknas. Men några scenlösningar verkar bara klumpiga, och det är alltid ett problem att någon publiksektion får se ryggen på skådespelarna med tillhörande otydliga (ohörbara) repliker.
Det som verkligen drar ner helhetsintrycket till skämmighetsnivå är emellertid den låga kvaliteten på den inspelade musiken; instrumentering, musikaliskt utförande och klang. Geniets musik, som ska sväva upp till Guds himmel, låter stundtals som om det utförts på en billig synthezeiser och kommer ur en plåtburk.
* Läs Nummers recension av Amadeus på Dramaten, 2013, här samt recension av Stockholms stadsteaters version från 2005 här.
Loading ...
