”Jag heter Oscar, jag är tio år, jag har satt eld på min katt, min hund och mitt hus.” Så börjar det första brevet till Gud som tant Rose läser efter Oscars död. Detta är pojkens försök att få lite extra uppmärksamhet i sin svåra situation. Cellgiftbehandlingen och transplantationen lyckas inte stoppa hans leukemi. Oscar är besviken på sina föräldrar som ger honom presenter istället för att tala med honom. Alla ser Oscar som ett offer. Det är bara i samvaron med vännerna Bacon (som är brännskadad) och Einstein (som har förstorat huvud) som han blir ett vanligt barn.
Om man nämner döden på ett sjukhus blir alla vuxna döva, konstaterar Oscar. Alla utom tant Rose, för hon hör honom. Och han hör henne, i synnerhet då hon berättar om sin långa karriär som brottare med namnet Stryperskan från Languedoc.
När det står klart för Oscar att hans liv snart är slut berättar tant Rose om att det sägs att man genom att iaktta årets tolv sista dagar kan få en glimt av det nästkommande årets tolv månader. Och sedan förslår hon att Oscar ska räkna varje återstående dag som tio år – och på så sätt få ett helt liv, underförstått. Med ett rasande tempo passerar Oscar tonåren, förälskar sig i Peggy Blue och gifter sig med henne innan han fyller trettio. Först när han är 110 år känner han att han börjar dö
Regin på lilla Elverkets scen är så stillsamt avvägd och rummet så sparsmakat att tankarna går till sagostundens vila – precis som man vill ha det när man ser en skådespelerska av Anita Walls rang. Oscar och den rosa tanten är långt ifrån en brännande eller omskakande monolog, men den är rolig och rörande och det är många näsdukar som plockas fram i publiken mot slutet.
Loading ...
