Osentimentalt om undergång

 Sett ur det perspektivet gör Yvonne Lombard en beundransvärd rollprestation som Winnie. Fast i sin livssituation, till midjan nedgrävd i sand, har hon inte mycket mer än sina dagliga ritualer att förhålla sig till: en tandborste, ett läppstift, en kam – och en pistol, sistnämnda både som hot och en potentiell utväg ut ur det sista timmar i livet som hon genomlever där ute i öknen. Eller ja, hon har ju sin man också, Willie (Åke Lundqvist). Men honom uppfattar man mer som död, redan helt nedgrävd i sanden som han är. Även om han ibland ger han sig tillkänna med abrupta kommentarer. Som när han lite otippat utropar ”fittmyra” som svar på Winnies fråga om vad myran med den vita bollen där bak bär på.
   Regissören Tobias Theorell säger i programmet att Lyckliga dagar är en pjäs om att hålla kvar, inte minst sitt jordeliv. Och kanske i brist därpå, sina dagliga ritualer. Det som gör att du är du och jag är jag – och att vi finns, något som Yvonne Lombard verkligen lyckas gestalta utan sentimentalitet i denna annars oväntat tradtionella tolkning av pjäsen som påminner mycket om upsättningen på Dramaten med Margareta Krook som Winnie (1998). Oväntat skriver jag med tanke på att regissören bara är runt 30 år.
   Egentligen har jag ganska svårt för tillståndsteater, teater där det inte händer någonting på scenen. Den får mig ofta att slumra till. Men just idag känns inte Lyckliga dagar som enbart en intellektuell tablå. Just idag finns den ytterligare en dimension att skriva in i pjäsen och som jag tycker att regissören skulle ha tagit tillvara på mer. För om Samuel Beckett när han skrev Lyckliga dagar 1961 möjligen hade världspolitiska händelser som Sharpeville-massakern och Kongokrisen i åtanke, så associerar vi som ser den 2007, osökt till en eskalerande miljöförstöring med bland annat extrem torka och växande öknar som resultat.  Här blir Lyckliga dagar obönhörligen en ödesmättad metafor över mänsklighetens sista dagar på jorden: 1- 0 naturens kraft.
   Ändå är den också galghumoristisk, precis som Samuel Becketts fru önskade – det var hon som bad honom att för en gångs skull skriva någonting hoppfullt. Kanske är den också det.  På vägen hem från teatern dyker i varje fall ett par textrader av Ted Gärdestad upp i huvudet: ”Stanna ett tag, så jag får ta ett kort/Lyckliga dagar rusar iväg så fort/Stanna ett tag, räck mig din varma hand/Lyckliga dagar rinner iväg som sand”.