Alla vill vara oskyldiga, det vill säga inte skyldiga någon något, och livet är en jakt på belöningar och kompensation.
Gud är inte död. Han uppenbarar sig i en påse full med eurosedlar. Men Lohers kritik av det posthumanistiska tillståndet är inte helt entydig. Det är inte Melanie Mederlinds iscensättning heller. Varje akt inleds med barnafrom psalmsång och scenen är delvis en kyrka.
Komisk ironi eller beklagande nostalgi? Den nasaréiske snickarsonens solidaritetsbudskap verkar hursomhelst lika uttömt som alla andra: ”vår tro har inte hjälpt oss”. Även om en muslimsk gästarbetare försöker bota en blind strippa (med hjälp av gudspengarna i påsen).
En typisk postmodern teoretiker hävdar att hon inte längre tror på ett vi, det vill säga kollektiva lösningar, bara på ”kontingens”, det vill säga slumpartade sammanträffanden utan kausala samband. Därmed blir framtiden opåverkbar och tillfällig. ”Världen är opålitlig” konstaterar teoretikern truistiskt, medan hennes make stumt snidar smyckesringar.
Karaktärerna närmar sig komiska karikatyrer med sina excentriska projekt, men gestaltar också en hel del medmänsklighet.
Framförandestilen är antinaturalistisk, med talkörer, tonlöshet och litterära grepp som återberättad handling. Obama håller tal i en tevemonitor, och skeenden bakom scenen filmas i realtid och visas på en medaljongformad skärm.
Oskuld är relativt nedtonad och förhållandevis eftertänksam, för att vara en Mederlinduppsättning.
En munter dystopi på lätta fötter, men också ett rätt imponerande försök till rundmålning av nutidstillståndet. Ensemblen visar i alla fall prov på praktisk solidaritet, eftersom den soppa som tillagas på scen i hela första akten serveras till publiken i pausen.
Loading ...
