Uppsättningen utspelar sig i den tid då pjäsen skrevs, påpekar Dramaten när teatern har premiär för Samhällets stöttepelare från 1877. Och kanske är det ett anmärkningsvärt faktum, när vissa klassiker återkommer så ofta på repertoarerna att de måste genomgå en extreme makeover för att vi ska orka en gång till.
Men nåja, modernisering kontra tidstrogenhet kan diskuteras hur mycket som helst – till syvende och sist är det inte det valet som enbart avgör om en uppsättning blir lyckad eller ej. Och att vi inte skulle orka med den för att vi sett den så många gånger förut är hur som helst inte problemet för denna pjäs.
Den är nämligen sällan spelad, trots att den delar teman med författarens stora hittar, som Vildanden och Ett dockhem. Henrik Ibsen hade relativt nyligen börjat skriva realistisk prosadialog i stället för vers och precis börjat inspireras av det franska samtidsdramat när han skrev Samhällets stöttepelare, ett tidigt verk i det som räknas som hans samtidsdramatiska period. Att pjäsen borde spelas oftare är dock inte den tanke som slår mig när jag ser Gunnel Lindbloms uppsättning.
Till en början är det skönt med något som går långsamt. Det här är traditionell talteater i sammetsmjuka färger. Att en ensemble på 16 personer har klämts in på Målarsalens scen blir en utmärkt bild av det lilla norska kustsamhällets trånga sociala rörelseutrymme. Kvinnorna har spetskragar och broderar, männen har grosshandlarmagar och domderar. Här skulle livslögnen och kvinnofrågan kunna brisera.
Men långsamheten liknar efterhand mer osäkerhet och ostadighet. Det är inte tydligt vad uppsättningen egentligen vill. Ibsens retrospektiva grepp framstår dessutom bara som ett ständigt och komplicerat beskrivande av dåtida intriger, för många repliker tycks behöva informera om och återberätta något som har hänt tidigare.
Inte bara Örjan Rambergs skeppsredare tappar styrfarten i all sin slingrighet, även de andra huvudrollerna har svårt att hitta rätt och skapa kontakt med varandra. I gliporna kan man i stället njuta av fina biroller som Torkel Peterssons skeppsbyggare Aune eller Mia Bensons fru Holt. Men det vidunderliga förblir oförlöst, och dramat om kärlek, moral, frihet och sanning slutar i sömnig trivselteater.
Loading ...
