Din stund på jorden är två timmar och tjugo minuter. Längden är inga problem att avläsa i uppsättningen av Vilhelm Mobergs pjäs på Borås stadsteater. Men vad som händer under tiden, eller snarare hur det som händer berättas, är det knepigare med.
Regissören Pontus Stenshäll och kompositören Simon Steensland har båda lånats in från moment:teater i Gubbängen. Därifrån har de vana av att ta ut svängarna och med självsvåldig fräckhet göra teater som öppnar perspektiv och sinnen. Men med Mobergs text i Borås hamnar de mitt mellan olika ambitioner.
Din stund på jorden, om Amerikafararen Albert som på ålderns höst begrundar sitt liv, utgavs i romanform 1963. Mobergs egen dramatisering kom fyra år senare och fick stort genomslag med tv-versionen 1973.
Stenshälls scenlösning bygger på fjorton dödsmärkta gamla pianon. En begravningsplats där Alberts minnen träder fram. I sitt ostämda skick utgör instrumenten även en orkester för Simon Steenslands stämningsfulla ljudbank. Han sätter samtliga skådespelare att efter förmåga spela, klinka och slå på tangenterna. Den som inte agerar ackompanjerar. Vid behov omvandlas ett piano till brinken vid bäcken, skolbänk, matbord eller dödsbädd. Över alltsammans snurrar jorden som en diskokula, belyst i ny och nedan.
Grundidén bär inte fullt ut, spelet sönderfaller tyvärr i aparta delar. Mot den utstuderade grundformen kontrasterar till exempel Alberts detaljerade hotellvrå. Sven Olof Janssons Albert har ett föredragstilltal riktat mot publiken. Undantagsvis får han kommunicera direkt med sin älskade, men döde bror Sigfrid, som Ylva Olaison lyckas genomlysa vackert.
Alla Alberts minnesscener spelas överlag med traditionellt teaterrealistiskt tonfall, fast avsikten är något annat. Regissören låter skådespelarna arbeta med sina ursprungsdialekter. Varifrån Jonathan Siléns (Albert som ung) nasala barnslighet kommer, kan jag inte tyda, men Lars G Svenssons småländska fader hamnar otvetydigt nära Raskens kvarter.
Elin Bornell hinner göra några både roliga och engagerande porträtt, med mer eller mindre utpräglad dialekt. Enskilda glimtar, javisst, men som helhet lyckas inte Pontus Stenshälls uppsättning föra mig till eftertänksamhetens strand.
Loading ...
