I Othello ser Shakespeare till att publiken hela tiden ligger steget före huvudrollen. Jago känner sig förbisedd av Othello som har gett Cassio en befattning han själv siktat på. Vi får följa hur den hycklande Jago smider listiga intriger bakom ryggen på Othello och sprider illvilliga rykten som sår svartsjukans frön – Othello börjar tvivla på sin älskade Desdemonas trohet. Dramatiskt sett är det en tacksam situation som Friteatern tar väl tillvara i sin uppsättning för årskurs 5-9.
I programmet görs kopplingar till dagens ryktesspridningar på skolgården, som snabbas på av internet och mobiltelefoner. Den samtidskopplingen överlåter man till publiken att dra på egen hand. Förmodligen tar man upp diskussionen i samtalet, efterarbetet och lärarhandledningen till uppsättningen.
Niklas Hald har i sin bearbetning strukit krigsreferenserna, koncentrerat dramat och tillsammans med Cleo Bomans regi skalat ner det till ett tätt och språkligt sett uppfräschat kammarspel om svartsjuka, svek och ryktesspridning. Det hela börjar och avslutas med en fråga riktad till publiken: finns ondska, finns godhet? Regin markerar med enkla medel skådespelarnas rollbyten och plockar effektivt upp denna frågeställning när Niklas Hald (Jago) plötsligt får agera Desdemona (som huvudsakligen gestaltas av My Bodell), medan Pierre Tafvelin (Othello) i scenen efter ikläder sig Desdemonas mask och Bodell agerar någon av de andra rollerna. Kort sagt, lager läggs till lager och ”ondskan” skiftar ansikte.
Det blir en bild för att vi alla kan rymma både ryktesspridaren, den som tror på ryktena, liksom den som blir utsatt för dem.
Skådespeleriet är utåtriktat, med en hel del direkt tilltal och menande blickar till publiken. I de svårspelade, tragiska scenerna med sina känslomässiga uppgörelser, och i Jagos konfrontation med sin egen skuld, blir gestaltningen lite melodramatisk, griper inte riktigt tag. Men det är en bitvis fyndig föreställning där komiken fungerar utmärkt och där publiken bjuds in och görs delaktig.
Loading ...
