Inte ett träd i sikte. Ändå hänger yxan hotande över hela Körsbärsträdgården. Som alltid i Tjechovs pjäs försöker Jermolaj Aleksejevitj Lopachin, i Borås gestaltad med vänlig tyngd av Lennart Eriksson, väcka ägarnas uppmärksamhet på vad som förestår. De ignorerar honom totalt, som vanligt. Det mesta är som vanligt i Peter Luckhaus uppsättning av klassikern på Borås stadsteater. Pjäsen går sin gilla gång, helt enligt boken. Inte ett ögonblick av överraskning. Jo, möjligen ett, Roland Hedlund, som den döende gamlingen Firs, flammar i slutscenen upp en sista gång med ett rop som får hela publiken att hoppa till.
Men det finns några scener där framför allt de yngre personerna i pjäsen – och på scenen – får temperaturen att stiga. När Jonathan Silén som den framtidsförebådande studenten lägger ut texten för Maia Hansson Bergqvists Anja. Eller när Anders Tolergårds Jasja i sin ivriga uppåtsträvan går för långt och tänder vreden hos Gunilla Rydholm-Erikssons Llubov Andrejevna. Hon är annars mer undanglidande och snäll än vällustigt utlevande diva. Strävsamheten upphöjd till genomlyst skådespeleri ser vi hos Elin Bornells Varja. Hon bär på en levande konflikt. I andra änden av åldersstegen bjuder Roland Hedlund på stiligt karaktärsspel. Men på det hela taget är pjäsens kärna, motsättningen mellan den nya och den gamla tiden, alldeles för inbäddad.
Ändå gör Elisabeth Åström scenografin helt transparent. På en platta i den gamla fabrikslokalen, som är Kulturhuset c/o medan teatern renoveras, finns alla rum samlade utan skiljande väggar. Öppen planlösning à la rysk gods. Stämningar målas med Claes-Göran Granlöfs ljus. Kostymerna är snygga och välskurna. Klassiska. Precis som musiksnuttarna som skarvar ihop scenerna.
Så visst är det gediget. Välgjort, välplacerat – se bara grupperingarna av ensemblen. Och Tjechovs text, javisst. Men den når mig lika vagt som yxhuggen från högtalarna långt bort i kanten. Var finns oron, den hulling som fäster dessa öden vid oss idag?
Loading ...
