Egentligen är Mira går genom rummen inte en barnpjäs. Jo, den spelas på Unga Dramaten, den är från 7 år och visst bör alla barn i Stockholm, Sverige, världen se den. Men framför allt är det en pjäs dit alla vuxna borde tvångskommenderas utan vare sig pardon eller löneavdrag. För en hyfsat inkännande och normalbegåvad trebarnsmorsa i 40-årsåldern är det i alla fall en fullkomligt essentiell påminnelse om att barn är kloka, omdömesgilla och samarbetsvilliga små experter på både känslor och sig själva – bara de ges sitt rättmätiga utrymme att uttrycka det.
Mira (Emma Mehonic) och Hans (Daniel Nyström) är bonussyskon och varandras största irritationsobjekt. Det smälls hårt och mycket i vagnsdörrarna på det kapsejsade pariserhjul, som utgör scen och en slags sinnebild för det tillika kapsejsade hem som är deras. Hans högsta dröm är att Mira och hennes mamma Hillevi (Agneta Ahlin) ska flytta, så att han får vara ifred med pappa Göte (Mattias Silvell) med filmjölksfläckade tröjan.
Men när flytten verkligen står för dörren för att Hillevi har träffat Sverker (Danilo Bejarano) vill Hans och Mira inte alls gå med på att bara träffas på storfamiljens karaokekvällar var tredje vecka. För visst är de fortfarande syskon trots att deras respektive föräldrar inte är kära längre? Och visst är kompisen Olof (Mattias Silvell), som har två mammor och två pappor, fortfarande lika mycket son till sin ena mamma, trots att mamman som har haft honom i magen dör?
Ömsint och med lika knasig som varm humor tecknar Martina Montelius en innerlig bild av hur familjer kan se ut på alla upptänkliga vis, så länge kärleken och omtanken får stå i fokus. Hennes karaktäristiska metaforer och fantasirika uttryck kommer väl till sin rätt i detta lekfulla storverk sett ur barnets perspektiv. Ordlekarna ger replikerna en förhöjande klang, värdig detta viktiga ämne, i synnerhet i munnen på Emma Mehonics gåtfulla Mira, hon som enligt Hans är lite eljest.
Montelius har själv regisserat en uppsättning som ligger nära texten och vågar ta ut svängarna i både sorg och esprit. Åttaåringen lutar sitt huvud mot min axel och själv kan jag inte hejda tårarna. Martina Montelius har skapat en ostyrig låtsasvärld, som i högsta grad är på riktigt.
Loading ...
