Det är en nästan skrämmande porträttlikhet mellan den hatt- och rockbeprydde Staffan Westerberg som gör entré på Brunnsgatans lilla källarscen och den berömda sista bilden av August Strindberg. Och med den avancerade citatteknik som används i denna melankoliska kvartersrevy, är det inte helt lätt att urskilja gränsen mellan det Strindbergska och Westerbergska. Med halva titeln och ett okänt antal repliker lånade från ett av nationaldramatikerns kammarspel, med en målad hyacint i ett målat fönster på väggen som blinkar till ett annat av kammarspelen (jag associerar till Spöksonaten) med känslor, stämningar och replikskiften som skriker Ett drömspel lång väg och med Infernos osynliga hand som en anad drivkraft är Oväder på Brunnsgatan ett både charmigt och finurligt metateateräventyr.
Fler än en teaterikon övervakar spektaklet, från en inramad bild på väggen spejar Tora Teje ned över scenen och Kristina Lugn lämnar sina synpunkter via en förinspelad film som projiceras i fonden och parodieras å det hjärtligaste av en Kajsa Reingardt i garnperuk.
I ramhistorien spelar Reingardt dock gubben Westerbergs dotter, bärare av barnen Tora och Teja i två tygkassar, och genom ett fönster i fondens målade husfasad levererar Jane Friedmann en eftertänksam gestaltning av en äldre skådespelerska som kan tänkas vara ett tvärsnitt av Friedmann själv och en strindbergsk allvetande, lite mystisk dam.
Framförandet är härligt opretentiöst och extremwesterbergskt, med den oslipade fuskdiamantens estetik som ett slags revy i strumplästen. Westerberg visar teckningar och musikprogrammet spänner mellan ”Kungens lilla piga” och Piafs ”Padam”. Det koreografiska alibit framförs av Reingardt i en balettkjol av pappersnäsdukar (”det är synd om servetterna”) och Westerbergs obligatoriska dockteaterinslag är en Fröken Julie-parodi som kryddats med en pikant morotssymbolik. Herregud vad här blinkas!
Samlingstemat för denna revy är förstås inte främst kvarterskänslan på Brunnsgatan, utan precis som i Strindbergs Inferno är det ett slags bekännelse med skruv, precis som i Oväder är åldrandet centralt och precis som i Staffan Westerbergs samtliga teateruppsättningar så handlar det jättemycket om Staffan Westerberg. Detta är ovillkorligen måste se-teater.
Loading ...
