Vem är kung och vem är clown? Frågan blir relevant under Özz Nûjens Dålig stämning, en föreställning som (efter att vi via högtalaren har blivit kallade idioter på grund av våra förmodade telefon- och fotovanor) inleds med sex minuter och fyrtiosju sekunders ståupp av vår självaste monark. Men att Carl XVI Gustav inte är där personligen är nog tur, med tanke på de skrattsalvor Cirkus exploderar i när han, via storbildsskärm och med den samlade presskåren omkring sig, orerar om den årliga jakten, men också om varför han inte har läst, än mindre tänker recensera den avslöjande boken Den ofrivillige monarken. ”Vi vänder blad” säger kungen och återgår till att tala om de icke könsbestämda (älg-) rumpor han har sett i skogen.
Efter det torde det vara en utmaning för Özz Nûjen att vara rolig. Men rollen som den sanningssägande narren passar honom som hand i handske. Hans enmansshow Dålig stämning är inte bara ett osannolikt rått och ocensurerat angrepp på konungen och monarkin utan en träffsäker samhällskritik riktad mot såväl makt, osannolika kroppsideal som rasistiska fördomar.
Det är från ett graffitimålat podium, framför ett stilleben bestående av kända svenska (Stockholmska) landmärken, han kliver ned för att förkunna sitt evangelium – denne gycklare, som sedan flykten från Turkiet vid 11 års ålder, uppenbarligen har ägnat sitt liv åt att bygga upp ett välsorterat kartotek av svenska koder, blottor och manér.
Ömsom är det med tunna modeller han driver gäck (”som att ha sex med en sax”), ömsom är det religioner (i de allra flesta fall har de sin utgångspunkt runt könspartiet) som står i centrum. Han far en sväng till uppväxtens Rinkeby (där alla heter Goran, Zoran, Roran, Erkan, Zerkan eller Lerkan) och till USA (där karriären blev kort eftersom han utmanade förbudet mot att säga nigger på scen).
Mest av allt handlar showen om Sverige – landet där det inte får bli dålig stämning, landet där vi gärna blir överens om att vi inte är överens. Nûjen ringar in den svenska ilskan (som på sin höjd handlar om att knyta handen i byxfickan) – och den svenska konflikträdslan (som inte hindrar att vi skickar 500 man för att få slut på kriget i Afghanistan).
Så – med en lätt ljusförändring blir det allvar och han berättar om den egna familjens flykt över ett minfält. Så – med ens hör vi ett hjärta dunka i högtalarsystemet och han delger oss hur han, med 4,6 i betyg, drömde om att bli den förste kurdiske astronauten, men snabbt och bokstavligen togs ned på jorden av skolans syokonsulent. Möjligen slarvar han över allvarsamheterna för snabbt – de här kapitlen i hans saga hade kunnat bli maffiga.
Det verkligt märkliga med Özz Nûjen är han, trots att han hela tiden är så ruskigt nära att överskrida anständighetens allra bortersta gränser, framstår som den mest kärleksfulla och varmaste av (Sverige-) vänner. Det är stort gjort, snudd på genialiskt! Av en sådan människa blir jag gärna kallad idiot.
Loading ...
