Vi skulle kunna möta dem på en tunnelbaneperrong – de grå, svarta, bruna, smutsblå människor som står på scenen i Ett drömspel på Klarascenen på Stockholms stadsteater. Håglösa, lojt väntande, i traditionell bemärkelse knappast sköna i Ulla Kassius ostylade outfit. Nej, för när regissören/dramatikern Mattias Andersson från Backa teater, bryter upp August Strindbergs pjäs handlar den om ”verklighetens folk” för att tala KD-språk. Det handlar om de utstötta, de sjuka, de olyckliga och kärlekskranka. Så bygger också uppsättningen, enligt varudeklarationen, på 22 procent dokumentärt material, intervjuer med stockholmare i olika åldersgrupper och samhällsklasser. Skådespelarna återger deras ord autentiskt inklusive felsägningar och stakningar.
Dessa vittnesmål i välrörd mix med 67 procent Strindberg och 11 procent Mattias Andersson skapar en ovanligt närgången och enastående intelligent genomlysning av ett Sverigetillstånd, där det från plats i salongen ser ut att vara ganska så synd om människorna. Få av de intervjuade har dock velat tilllstå detta. Undantaget är en nioårig pojke, som bor växelvis hos mamma och pappa och inte får bestämma själv. Ensemblens ålderman – Åke Lundqvist – läser hans intervjusvar ståendes på knä vid mikrofonen. Samma mikrofon framför vilken Michael Jonsson nyss i rullstol och med ytterst finstilta medel har gestaltat ms-sjuke ynglingen Stefan. Jonssons uppgivna porträtt är ett av flera som jag länge kommer att bära med mig efter detta lika nya som nakna drömspel på gästspel i verkligheten.
Minnas kommer jag också kärleksscenen mellan Josefin Ljungmans gudadotter, som gifter sig med Björn Bengtssons advokat för att empiriskt utforska om ”människors jämmer och klagan äga skäl och grund”. Ok, det må vara på gränsen till publikfrieri när de båda tafatt finner varandra till tonerna av Foreigners 80-talsplåga I wanna know what love is, medan flyttkartongerna dimper ned i deras trånga bo, men åh så tjusigt och på riktigt rörande. Sen går det undan från kyss via skrikig bebis till köksbordstristess. Då bjuds igenkänning och vardagskomik i Strindbergs ömsom prosaiska, ömsom metafysiska scenkomposition.
I Kassius skräpiga scenrum är fyrväpplingen bortrationaliserad på plåtfondens dörr, men Bahador Foladi gör officerens dröm om Viktorias entré genom nämnda dörr lika melodramatisk som hjärtskärande. Ännu en minnesbild att vårda ömt.
Ja, i en kakafoni av röster och infall, i en till desperation gränsande kontext, där alla vill ta platsen i anspråk och ingen vill bli avbruten, där Strindbergs Skamsund har blivit viste för de papperslösa, tränger sig ett mullrande ljud enträget på och ger knappast känslan av Stockholm, Sverige, Världen som ett jordiskt paradis. Det hindrar inte att Mattias Anderssons Ett drömspel är en seger för teaterkonsten, en uppsättning att bli lycklig av.
Loading ...
