Fördjupning [2002-12-23]

“ Over my dead body”

Under 9-14 december arrangerade legendariska Royal Court Theatre i London ett seminarium med nyskriven nordisk dramatik i fokus. Veckan kantades av ett antal repeterade läsningar, så kallade "rehearsed readings", av nordiska pjäser.

Dessa var November av Lars Norén, Familjen Bra av Joakim Pirinen och Kyss mina skor av Lucia Cajchanovà (Sverige), Rum med sol av Peter Asmussen (Danmark), Och Björk så klart av Thorvaldur Thorsteinsson (Island) samt Jon Fosses märkliga pjäs Namnet (Norge). Förklaringen till att Finland inte kom med var, enligt dramaturgen och regissören Ramin Gray på Royal Court, att man helt enkelt inte kunnat hitta någon finsk pjäs som man tyckt varit tillräckligt bra. Den finska delegationen var naturligtvis besviken över detta.

Konfliktlöst drama populärt
Ett antal unga regissörer hade fått ett par dagar på sig att förbereda läsningarna och Joakim Pirinens anti-pjäs Familjen Bra var kanske den som mottogs varmast. Royal Court-publiken, van som den är när det gäller välskriven ny dramatik, blev överrumplad av Pirinens pjäs som ju är ett stycke som helt saknar konflikter.
   Alla dramatiker var närvarande, bortsett från Lars Norén och Jon Fosse som båda lämnade återbud i sista stund p g a sjukdom. Royal Court hade även bjudit in ett dussin dramaturger, konstnärliga ledare, regissörer från respektive nordiska länder samt två ryssar ansvariga för en rysk teaterfestival. Svenska deltagare var, utöver mig själv, regissören Anna Novovic och Lars G Lindström (Backstage).

Ständig jakt efter nytt
Under seminariet berättade Elyse Dodgson om Royal Courts internationella arbete som man under många år byggt upp till ett imponerande globalt nätverk. Bland annat genom arbetet med teaterns årligen återkommande ”sommarskola” – International Residency for Emerging Playwrights & Directors – som genom åren fostrat en lång rad namnkunniga dramatiker. Royal Court Theatre (RCT) satsar för närvarande på samarbete med dramatiker på Cuba, i Colombia och Ryssland. Det handlar om manusutveckling: man är alltid på jakt efter den bästa nya dramatiken.

Scenens Lilja 4 ever
Ramin Gray jämförde RCT med en fisketrålare som vittjar världshaven, och ibland fastnar en pärla i näten. Som när man hittade den ryske dramatikern Vassily Sigarev vars pjäs Plasticine förra året spelades på Royal Court. Pjäsen blev en enorm publik och kritikersuccé och den första pjäs, som fått motta Evening Standard Theatre Awards pris för bästa pjäs 2002, en utmärkelse som aldrig tidigare tilldelats en utländsk pjäs.
   Plasticine är en slags Lilja 4-ever fast men en pojke i centrum, Maksim, som i en stenhård miljö utan framgång försöker överleva. Den överlycklige dramatikern Sigarev kunde åka hem till Sibirien med 30.000 GBP i prispengar, alltså närmare 420.000 SKR. För pengarna planerar han att köpa en lägenhet till sig själv, sin hustru och deras barn (tur att han bor i Sibirien, i Stockholm eller London hade pengarna inte räckt till mer än en kokvrå).

Slösar inte tid på klassiker
Royal Courts konstnärlige ledare sedan fem år, Ian Rickson, regissören Ramin Gray och teaterns chefsdramaturg Graham Whybrow kastade även ljus över den arbetsmetod RCT använder. Man menade att det inte är en slump att teatern är ”Royal” för Ian är verkligen teaterns kung.

”Man söker efter originalitet, dramatiker med en genuin röst och stil. Saknas detta riskerar dramatikern att förfalla till att skriva ”genre” och det betraktas som mindre intressant…”

Men det gäller att omge sig med goda rådgivare, menade Ian, och kan dessa stödja sina åsikter med goda argument så kan de få stort inflytande. Man söker efter originalitet, dramatiker med en genuin röst och stil. Saknas detta riskerar dramatikern att förfalla till att skriva ”genre” och det betraktas som mindre intressant, oavsett hur väl det är utfört.
   Eftersom teatern enbart spelar nyskrivet sparar man tid eftersom man inte behöver ”slösa” tid på klassikerna. Sökandet efter det nya är det enda som sysselsätter ledningen. Man kan säga att det är en passion som alla på RCT delar. Man tog tidigt i teaterns historia ett principbeslut att enbart spela nyskrivet. Paniken över att upptäcka att det inte fanns något att spela gjorde att man tvingades att tänka i nya banor, och att söka med ljus och lykta efter nya dramatiker med potential, både på hemmaplan såväl som internationellt. Arbetet som RCT bedriver handlar inte endast om att producera ny teater, utan minst lika mycket att skapa vad Graham Whybrow kallar för en ”new writing culture”, ett forum för det oskrivna att kunna komma ned på pappret och sedan upp på scenen – och det så fort som möjligt!

Billiga måndagsbiljetter
Teaterns ledningsgrupp träffas varje vecka för vad man kallar för ett RAMP-möte. Man sätter sig ned och går igenom de pjäser som man läst av de tusentals pjäser som varje år sänds till teatern. Under detta möte diskuterar men endast om pjäserna har kvalitet eller inte, repertoarläggningstekniska aspekter lämnar i detta stadium helt åtsidan. Det förs ett protokoll som består av ett rutnät: överst står läsaren, och under följer pjäs efter pjäs. Man kryssar i varje kolumn vad respektive läsare har tyckt. Graderingsskalan är ganska enkel: rekommenderas, refuseras, möte med dramatikern ska bokas, bör produceras. Pjäser man ogillar hamnar i högen ”Over My Dead Body”! Om någon – det räcker med en person – tycker att en pjäs bör produceras så flyttas pjäsen till ett särskilt möte där den stöts och blöts. Ytterst beslutar teaterns konstnärlige ledare vad som ska spelas. Man strävar efter att förflytta ”outsidern till centrum”: det finns en längtan efter att bli överraskad. Man eftersträvar en stor och blandad publik och på måndagar kostar biljetten under femtiolappen. Teaterns arbete finansieras till 30% med statliga medel, 30% består av biljettintäkter och resten kommer från sponsorer. Det är en ständig kamp att få hjulet att gå runt.

Gökbo gagnar tillväxten
Ola Animashawun leder sedan några år RCT:s ungdomsprogram, Young Write´rs Program. Satsningen inleddes redan 1966, då i formen av ett publikutvecklings-verktyg men det hela modifierades snabbt till att bli till en plats där unga får öva sig på att skriva för teaterscenen. Varje år samarbetar teatern med skolor över hela Storbritannien och engagerar tusentals unga i att skriva dramatik. Man arbetar även med dramatiker över hela världen via en egen hemsida.
   Ett sätt att låta unga förmågor få prova vingarna är att producera ”Gök-pjäser”: göken är känd för att lägga sina ägg i andra fåglars bo och åka snålskjuts. Och det är precis det man låter unga dramatiker göra! Man tar en befintlig dekor och låter en dramatiker skriva en pjäs i det rummet för ett antal tillgängliga skådepelare och sedan kör man några föreställningar. Inte alls så ko-ko, faktiskt.

Fördomar om Norden
Den 19-20 april 2000 deltog jag i seminariet Scandinavia on Stage i New York. Syftet med seminariet var att öka kunskapen och intresset för nordisk dramatik i USA. Mitt starkaste intryck från det arrangemanget var hur förbluffande lite man i USA visste om nordisk dramatik, och hur starka en del fördomar faktiskt var. Och tongångarna gick igen i London. Under ett panelsamtal på Royal Court, som leddes av Graham Whybrow och Ramin Gray, fick publiken fråga ut de församlade nordiska dramatikerna; Joakim Pirinen, Lucia Cajchanovà, Peter Asmussen och Thorvaldur Thorsteinsson. Det stod då klart hur exotiska dessa dramatikers pjäser förefaller för en brittisk publik. Och att man hade blivit förvånade: flera hade väntat sig alkoholism, spyor, utdragssoffor, yxor och slädar. Svårmod och elände, helt enkelt.

En minoritetsgrupp bland andra
Dramatikerna var i sin tur förvånade över med vilken hastighet skådespelarna framfört deras texter. Lucia Cajchanovà berättade att hennes pjäs, vid det första mötet med de brittiska skådespelarna, endast hade tagit drygt tjugo minuter att läsa. Medan föreställningen i Uppsala förra året hade tagit drygt en och en halv timme. Ramin Gray var förvånad över hur svalt Jon Fosses pjäs Natten sjunger sina sånger (Nightsongs) hade mottagits av London-pressen då den nyligen spelats på RCT i regi av Katie Mitchell. Och Graham Whaybrow hävdade att det är inte endast nordisk dramatik som har svårt att komma fram i London utan även skotsk och irländsk. Men att ändå, bland annat tack vare Sigarevs framgångar med Plasticine, finns indiktationer på en attitydändring. Hur många nordiska pjäser som under åren hamnat i Royal Courts ”Over My Dead Body” -hög vågar man knappt ens tänka på. Men ett är säkert: det finns idag krafter på Royal Court som är beredda att gå över lik för att få upp nordisk dramatik på scenen.

Jacob Hirdwall, Dramaturg på Dramaten

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare