”Dansdans” är ett begrepp som senast i våras debatterades i medieoffentligheten. Men vad det egentligen betyder beror nog på vem man frågar. En definition skulle kunna vara dans som fokuserar på rörelserna i sig utan en massa omgivande grannlåt; kroppar som möts i ett tomt rum. Begreppet som sådant har kanske växt fram ur en önskan om att just få uppleva dansens fysiska, kroppsliga kärna – en situation där abstrakta rörelser är sig själva nog.
The Feeling of Going är knappast ”dansdans”. Ben Wrights föreställning är överdådig, intagande, expanderande och förmodligen har Malmöoperan sällan använts på ett så fullödigt sätt multimedialt: Operaorkestern breder ut sig i diket, operakören och Skånes dansteaters dansare myllrar över scenen och en trio sångsolister trär in sina sceniska och musikaliska trådar genom helheten. Lägg till detta en superb ljud- och videodesign som överbryggar de olika låtarna på isländske Jónsis album Go – utgångspunkten och soundtracket till föreställningen.
Det finns en otvivelaktig konsekvens i Wrights koncept och utförande. Att låta sig ledas av drömmens logik genom Jónsis musik känns självklart – hans falsettsångindränkta ljudvärld, där varje låt följer samma monotona och repetitivt extatiska uppbyggnad och tillbakagång, skimrar av sagornas och det övernaturligas gränslöshet.
Ljusdesignen, den på alla sätt mäktiga scenografin och kostymerna/maskerna bidrar med snart sagt vad som helst som kan lyfta det visuella ytterligare en nivå – eller rättare sagt sjunka ner ytterligare en nivå i REM-sömnens rike.
Inledningsvis faller berättelsens huvudperson (Samuel Denton) i orolig sömn inuti i ett trähus på förscenen, så småningom befolkas rummet av allehanda varelser och till slut fästs videoprojicerade rötter i hustaket och slöjorna dras bort – vi träder in i en skog där björkar växer från golv till tak. Sagans kostymklädda huvudperson rutschar ner i kaninhålet och får träffa djuriska karaktärer från Till vildingarnas land och andra emblematiska sagor. Faktum är att känslan i helheten, med sin indiepopmusikaliska eufori, påminner mycket om Spike Jonzes filmatisering (från 2009) av Maurice Sendaks bok.
The Feeling of Going är på många sätt en kollektiv fullträff. Inte minst gäller det Jonas Nydesjös orkestrering av Jónsis låtar, där Edda Magnasons barnsligt ljusa röst möter Phil Gerrards lugna bas och Elisabeth Freidings operasopran. Jónsis originalarrangemang är emellanåt lite överlastade, på Malmöoperan ges de istället intressanta och avskalade, men ändå fylliga, kvaliteter.
Men. Och det är ett stort men. En fantastisk föreställning? Jovisst. Med en spännande och distinkt koreografisk bärkraft? Nej. Utan att förringa den här totalföreställningens upplevelsemässiga effekter, som är många och imponerande, så är det här inte en bra föreställning ur strikt danssynpunkt.
Musikaliskt blir det i längden sömnigt, och längtan efter rejäla koreografiska passager som berättar något av egen kraft – adderar en rörelsemässig komplexitet – växer sig allt starkare under resans gång. Från första aktens musikalartade rörelsekoreografi (som mest handlar om vem som ska vara var när), blir det efter paus mer fokus på renodlade danspartier, men det räcker ändå inte.
Kanske beror det på själva drömtemat. Ungefär som när Bobby Ewing i Dallas återuppstod från de döda i duschen – hans bilolycka var bara något som Pam hade drömt. Om allt ändå bara är en dröm är ju allt möjligt, man förbinder sig till inget och behöver inte fördjupa resonemangen.
Språkligt kan man se The Feeling of Going så här: Ben Wright lägger perfekta meningar efter varandra, men han går bet på att ge varje enskilt ord tillräcklig tyngd. Resultatet är en bländande yta med alltför diffust dansmässigt innehåll.
* Läs också vår intervju med Edda Magnason här.
Loading ...
