Det är inte så underligt, om än oväntat, att Björn Granath tar Nûjen till hjälp för att blåsa nytt liv i sin gamla käpphäst. Detta uppenbara släktskap är knappast heller något Özz Nûjen låter gå oss förbi. I introduktionerna till de fyra spel han framför under kvällen drar han mer eller mindre haltande paralleller till allt från sin egen bakgrund till samtidens biltullar, islamofobi och hedersproblematik och låter dem följas av mantrat ”det hände då och det händer nu”.
Visst, han är stundtals träffsäker, men kunde gott ha besparat oss en del av pekpinnarna. Väl inne i gyckelspelen svettas han fram Fos alla karaktärer med en imponerande frenesi. Och även om hans skådespelarkonst i ärlighetens namn inte riktigt kan mäta sig med Granaths, vars tolkning då och då ligger som en skugga bakom Nûjens, gör han i sin prestigelöshet, som kanske också är det som allra mest skiljer honom från samme Granath, en övertygande skildring av Fos ständige hjälte, ”mannen av folket”. Han lyckas även skänka liv åt dennes motparter i form av uppblåsta ärkeänglar och påvetyranner, liksom skvallrande tanter som trängs för att bevittna Lazarus återuppståndelse och påven Bonifatius VIII:s upproriska, falsksjungande tjänare.
För det är, trots allt, lika mycket skådespeleriets suggestionskraft Mistero Buffo handlar om, och det är utan tvivel något som ”hände då och det händer nu”.
Loading ...
