Åtminstone på ytan känns ingenting särskilt annorlunda – om man inte råkar styra stegen mot söder och får syn på den tomma himlen där de världsberömda World Trade Center- tornen brukade trona. Här kan sensationslystna turister få sitt lystmäte mättat genom att ställa sig i kö till den officiella utkiksplatsen för ”Ground Zero”. Men efter den omfattande röjningen av olycksplatsen ser det gapande hålet numera snarare ut som en vanlig byggarbetsplats, om än en gigantisk sådan, en arbetsplats långt ifrån det apokalyptiska landskap som mötte mig en vecka efter den fruktansvärda terrorattacken.
Synnerligen normalt
Flera kilometer norrut ligger Times Square, ett slags ”Ground Zero” för New Yorks kommersiella teaterliv. Här känns allting verkligen normalt; folkmassorna, trafikstockningarna, den eviga kön till biljettkassornas ”halva-priset”-erbjudanden… Och musikalvärldens långkörare fortsätter helt enkelt att vara långkörare – Chicago, Skönheten och Odjuret, Cabaret, Les Miz, Rent – föreställningar som biter sig fast på repertoaren tack vare turisterna.
Och där ses också några nya premiärer som utan tvekan kommer att bli framtidens långkörare. Som Thoroughly Modern Millie, en mycket själfylld, färgstark, välspelad och överraskande föreställning som helt nyligen plockade hem flera Tony Awards för bland annat ”Bästa musikal” och ”Bästa musikalskådespelerska” (Sutton Foster). För att inte glömma Mamma Mia! som alltid är – Mamma Mia!, den välkända ABBA-musikalen.
Nog om detta. Nypremiärerna av klassikern Oklahoma! (Richard Rodgers/Oscar Hammerstein II) och Stephen Sondheims Into the Woods, är mer än bara yta. Men ingen av dem har lyckats övertyga kritikerna. Den förra är en import från the Royal National Theatre i London, men den är inte lika bra som originalet. Och den senare lyckades inte lösa pjäsens inneboende problem. (inom parentes kan ändå sägas att en halvbra framförd Sondheimpjäs ändå alltid är bättre än en förstklassig uppsättning av ”nästan-vad-som-helst” och Into the Woods tog faktiskt också hem en Tony för ”Bästa nypremiär” i kategorin musikal).
Inte tillräckligt rolig
Frånsett dessa ganska tråkiga föreställningar, är det två musikaler som du bara måste se. Dessa är The Producers samt Urinetown – och de kunde inte vara mer olika. Mel Brooks musikal, baserad på hans klassiska film med samma namn, var förstås förra årets stora publik- och kritikersuccé trots att olyckskorpar kraxade när de två stjärnorna, Nathan Lane och Matthew Broderick, lämnade föreställningen.
Faktum är att det uppstod en mindre skandal här när Lanes ersättare, den engelske, klassiskt skolade skådespelaren Henry Goodman blev sparkad efter fyra veckors förhandsföreställningar bara för att han helt enkelt inte var tillräckligt rolig. Han ersattes sedan av Brad Oscar som just hade spelat nazisten Franz Liebkind, en annan Broadway-produktion(Oscar var också Lanes ersättare när Lane drabbades av allvarliga stämbandsproblem). TV-kändisen Steven Weber tog över Brodericks roll. Resten av produktionen har förblivit oförändrad och har du inga referenser, så bjuder den fortfarande en underhållande kväll.
Askungesaga för “ kisspjäs”
En sak är säker när det gäller Urinetown, den är definitivt originell. Den började som en kultfavorit på The Downtown Fringefestival för tre år sedan. Och nu är den alltså en Broadway-succé, vilket är ett ytterst ovanligt fenomen med tanke på dess titel och ämnesval.
”Downtown” var Urinetown en smart, ”Brechtiansk”, svart komedi i vilken ett ondskefullt, storföretag kontrollerar alla offentliga toaletter och avkräver folk pengar för att få nyttja dem. Självklart så gör folket revolt (under sång och dans), för att hävda sin rätt att kissa gratis! ”Uptown” har John Randos färgsprakande regi tillfört pjäsen en ny, satirisk ton. Här är Urinetown en uppslupen och vild hybrid av alla Broadway-genres med en (nästan) ny ensemble som kan sjunga och dansa något alldeles fantastiskt. Jag vill också, som hastigast, bara tillägga att Greg Kotis och Mark Hollmans manus respektive musik, är helt underbara och båda herrarna förtjänade sina Tony´s för ”Bästa manus” och ”Bästa musik”. Men det är en skandal att inte den traditionella (läs kommersiella) Tony-komittén inte var modig nog att även ge föreställningen titeln ”Bästa musikal”.
Kär i en get
Seriösa föreställningar på Broadway är alltid en osäker affär. I år tilldelades i varjefall den amerikanske dramatikern Edward Albee en Tony som ”Bästa pjäs” för sitt senaste verk, The Goat (geten), en fascinerande, men mycket problemfylld, svart komedi om ett normalt, sofistikerat par vars äktenskap spricker när mannen inleder ett förhållande med, ja, en get! Måste ses för Bill Pullman och Mercedes Ruehl, de är superba.
Richard Eyres nypremiär av Arthur Millers klassiker The Crucible, är ojämn men högst sevärd tack vare stjärnskådespelarna Liam Neeson och Laura Linney. Detta gäller även nytolkningen av Ivan Turgenevs pjäs Fortune’s Fool. Även den måste ses för dess ensemble – de fantastiska skådespelarna Alan Bates (som vann en Tony för ”Bästa manliga skådespelare”) och Frank Langella.
Hett teatertips
Den i särklass bästa pjäsen på Broadway just nu är ändå Private Lifes. Om du inte redan visste det, så är den importerad från London. Howard Davies produktion, som bygger på Noel Cowards klassiker med samma namn, skimrar som få och Lindsay Duncan samt Alan Rickman lyckas tolka den mer djuplodande än man vanligtvis brukar. Jag ska inte överdriva, men ärligt talat så är denna föreställning en av de stora teaterupplevelserna just nu. Även Tony-komittén tyckte så och gav den därför utmärkelserna ”Bästa nypremiär”, Bästa scenografi” och ”Bästa teaterskådespelerska”. Sistnämnda titel gick till den alltid lika fascinerande Lindsay Duncan. Om du bara ska se en enda pjäs i New York, så är det denna.
Fegt på Off-Broadway
”Off-Broadway” fortsätter att vara den del i New York där de riktigt stora riskerna kan tas – men så är sällan fallet. Mick Leights och hans The New Group´s Productions föreställning Smelling a rat, tar dessa risker, men är ändå en enorm besvikelse. Mest beroende på själva manuset. Nu råkar jag –i likhet med många andra – vara en stor Leigh-beundrar,men hans pjäs från 1988 är inte mycket mer än ett intressant utkast om den redan sönderältade, Thatcher-epoken.
Illusionisten Ricky Jay återkommer för en ny, virtous enmanshow med trick kallade Ricky Jay: On the Stem, regisserad av hans kompis David Mamet. Det är en åtråvärd biljett som är svår att få, men väl värd besväret.
Nypremiären av Edward Albees All Over finns snart på repertoaren. Och hur skulle man kunna låta bli att förhandstipsa när Rosemary Harris finns med på rollistan.
“ En 11:e september-pjäs”
Slutligen kan nämnas före detta journalisten, Anne Nelsons pjäs The Guys som skildrar två brandmän nere vid ”Ground Zero”. Den är inte så mycket en pjäs som ett lovtal maskerad till pjäs. Den är inte överdrivet dramatisk, inte komplex och definitivt inte politisk. Den fungerar hur som helst som en rening för en befolkning i behov av Katharsis (teatern ligger tio minuters promenad från ”Ground Zero”).
Som den första officiella ”11:e september-pjäs”, håller inte riktigt The Guys måttet. Personligen ser jag istället med förväntan fram emot vad den fruktansvärda händelsen kommer att generera för pjäser i hjärtat och själen hos andra dramatiker de närmaste månaderna och åren framöver.
Loading ...
