Brytpunkten mellan barndom och tonår är ofta så tydlig att den kan relateras till en specifik händelse eller plats. Det som tidigare varit invant och tryggt laddas plötsligt med helt nya känslor. Bästa killkompisens närvaro i tv-soffan känns, mitt i 78:e avsnittet av favoritserien, plötsligt annorlunda. Hotfull och lockande på samma gång. Doften av mammas nybakade bullar känns plötsligt som en klaustrofobisk odör och symbol för småstadens trånga uppväxtvärld. Över en natt övermannas man av både ledan och de starka upplevelserna och känslorna. Men kanske allra mest av den existentiella ensamheten.
Wasteland, skriven av Emma Broström, är en symbolladdad thriller om tonårstidens svärta och tvära kast mellan lojaliteter. I Anna Sjövalls regi blir Wasteland en andlöst nervig och alldeles tvättäkta thriller – i en sådan menlös miljö som ett orienteringsspår. Scenen är helt avskalad. Svart från golv till tak. Hela scengolvet omgärdas bara av ett stort antal stående strålkastare. Ljuset av eller på, bländande starkt eller svart, antingen eller. Musik av bland andra Swedish House Mafia, Pandora och Joy Division pumpar upp pulsen. För i ett tonårsuniversum kan jympatimmens oförargliga orientering förvandlas till en timme av total laglöshet.
Två tjejer och en kille paras ihop av jympaläraren, som inte har en aning om vad som hände de tre helgen innan. Under 50 minuter får vi allt fler ledtrådar om vad som egentligen inträffade lördagen innan då de hade överraskningsfest för Carla, klasskompisen som ska flytta till Brasilien och bli fotomodell. En doft av den stora världen förstärker tonårsledan, stulen läkarsprit vanställer den och en lek spårar ur. Förvirrad längtan tippar över mot förnedring. Svek vänds mot lojalitet. I orienteringsspåret uppstår en konfrontation på liv och död mellan barndomsvännerna. Tonårens karga ödemark öppnar upp sig som ett bråddjup mot barndomens rand. Och det är försent att hoppa tillbaka.
”Vi är vilse i ödemarken. Det här är ett krig. Det gäller att överleva.”, säger Saskia Husbegs rollkaraktär och så är det. Tillsammans med Gustav Berg och Elmira Arikan bollas replikerna med högt tempo och stark tonårsnerv. Replikerna har tonåringens slagkraftiga och obönhörliga skärpa – vilket gör Wasteland till en sjukt rolig och fett allvarlig pjäs på samma gång. Eller nyttig och viktig, som den vuxne förnumstigt skulle sagt.
Loading ...
