I ett slitet stenhus på en lugn sidogata i Kolkata ligger teatergruppen Nandikars lokaler, ett kvarter från stadens sedvanliga trafikkaos. Kontoret är på omkring tio kvadratmeter och rymmer ett minimalt skrivbord, en väggfast glashylla med böcker och utmärkelser och en liten soffa i mörkblå galon. Fläkten surrar i taket, en av gruppens medlemmar serverar svart te i höga glas. Härifrån har Nandikar drivit sin verksamhet i nära fyrtio år.
– Innan dess bodde jag och min familj i det här rummet, säger Rudraprasad Sengupta som är gruppens konstnärlige ledare.
Trottoaren utanför fungerade som repetitionsplats innan gruppen även fick ta över rummet intill som nu är fullt med musikinstrument och packning. Nandikar ska resa till huvudstaden Delhi i morgon för att delta i teaterfestivalen där.
Med socialt engagemang
Gruppen bildades i juni 1960 av en skräddare, en butiksinnehavare, några universitetsstudenter och lärare och flera arbetslösa unga män och kvinnor. Snart blev den en av de tongivande aktörerna inom ensembleteaterrörelsen i Bengalen och i hela Indien. De egna uppsättningarna har varierat från okända bengaliska pjäser till verk av kända dramatiker som den Kolkata-baserade nobelpristagaren Tagore, liksom Sofokles, Ibsen, Strindberg, O´Neill och Miller. Vid sidan om detta anordnar gruppen varje år en nationell teaterfestival i Kolkata. Man har dessutom workshops och kurser med ungdomar och håller i teaterprojekt med såväl prostituerade som barn och handikappade. I sju års tid arbetade man med barn i slummen.
– Själva föreställningen är bara en liten del av allt vi gör, säger Rudraprasad.
I arbetet med barnen använder sig Nandikar framför allt av lek och improvisation, barnen får lära sig att använda alla sina sinnen. I en övning får de exempelvis försöka identifiera sina kompisar bara med hjälp av doften eller ansiktets struktur.
– Våra fem sinnen är fantastiska verktyg för kommunikation. När barnen upptäcker att varje röst har en speciell klang, att varje ansikte känns annorlunda, då förstår de också att de själva är unika. Många indiska barn har ingen barndom, men genom att uppleva kreativitetens glädje kan de åtminstone få en känsla av hur en barndom kan vara.
I samarbete med prostituerade
Samarbetet med Kolkatas prostituerade resulterade för en tid sedan i pjäsen We are not Good People. Uppsättningen baserades på Brechts Den goda människan från Sezuan i kombination med de prostituerades egna berättelser där de formulerade sina tankar, sin smärta och sina drömmar.
Rudraprasad berättar att en av kvinnorna fick frågan hur det kom sig att hon vågade öppna sig och lämna ut sig så mycket. Hon svarade: Det kändes som om det bland så många människor fanns något som skyddade mig, så att de tårar jag tidigare fällt i tystnad och ensamhet istället kunde falla i närvaro av andra. Jag kände att sammanhanget gav mig friheten att berätta.
– Det är nog den bästa definitionen på teater jag någonsin hört, säger Rudraprasad. Dessa kvinnor har ingen socialt accepterad identitet. De behöver finna sin egen kärna, det är det viktigaste teatern kan hjälpa dem med. Därför måste också historierna vara deras och komma från deras egna liv.
Rötter i politiken
Nandikar har besökt Sverige vid ett par tillfällen, senast på Dans- och teaterfestivalen i Göteborg förra året. Då framförde man Shanu Roychowdhuru, en omarbetning av Willy Russels pjäs om den revolterande hemmafrun Shirley Valentine, och Meghnadbadh Kabya som gestaltar en traditionell indisk myt på ett sätt som ger den nutida relevans.
Göteborgspostens recensent Amelie Björck skrev följande om den senare pjäsen: ”Hans (Rudraprasad Sengupta reds anm.) ödmjukt belärande introduktion gjorde föreställningen Meghnadbadh Kabya till ett angeläget äventyr: historiens röst inkarnerad, svettande påtaglig, i tider när minnesspannet blir allt kortare.”
Kontakterna med Sverige har även lett till att regeringens biståndsorgan Sida börjat utforska möjligheterna till ett samarbete. Nandikar hoppas på att få pengar för att kunna driva sitt arbete med barn mer kontinuerligt. Men Rudraprasad har inte hört något från Sida på länge, så han misstänker att ärendet har fastnat i byråkratin.
– Vi brottas ständigt med brist på ekonomiska medel. Ett stöd från Sida skulle betyda att vi skulle kunna strukturera och organisera arbetet med barnen och verkligen få fart på den verksamheten.
Ursprungligen tog sig Rudraprasads engagemang form inom politiskt arbete. Men han förlorade tron på politikens förmåga att förändra samhället och började istället lägga sina krafter på teatern.
– Teater är den högsta formen av kommunikation. I vårt arbete med barnen strävar vi efter att få dem att värna om sig själva genom att bevara sin känslighet. På så vis kan de påverka samhället på sitt eget lilla sätt.
Loading ...
