Gunnar Bolin är samtalsledare då Lars Norén, flankerad av Eva Millberg, Eva Melander, Emelie Jonsson, Per Burell och Göran Ragnerstam, äntrar Södra Teaterns scen efter föreställningens slut.
– Vissa pjäser skriver sig själv och så var det med Krig, liksom Tyst musik, berättar Lars Norén. Jag bara såg hur en person kom tillbaka från kriget, hur personerna såg ut, vad de sa. Pjäsen handlar inte om något speciellt krig, men skildrar krigets kärna, och livet efter kriget. Jag är alltid mest intresserad av vägen tillbaka.
Gunnar Bolin tycker sig, trots den nattsvarta historien, finna ett visst hopp i pjäsen och får på den punkten medhåll av dramatikern.
– Kriget har skapat ett samhälle bortom patriarkatet och på så sätt har det befriat kvinnorna. I katastrofer tätas människor samman, de kan hjälpa varandra, det uppstår en gemenskap.
Fem veckor utan manus
Ensemblen berättar så om Gildas Milins speciella regimetoder.
– Under fem veckors repetitioner spelade vi pjäsen helt utan text, berättar Eva Millberg. Först två och en halv vecka före premiär plockade vi in replikerna i spelet.
– Idén var att han ville separera hjärnan från rörelserna, förklarar Per Burell.
– Men det var plågsamt. Jag fick syrebrist, fortsätter Eva Millberg och får medhåll av den övriga ensemblen.
Lars Norén, som med traditionella regimetoder själv satte upp Krig i Paris med en fransk ensemble kommenterar:
– Trots att vi jobbade så olika regimässigt ligger er föreställning väldigt nära den jag gjorde i scenerier och spelstil.
Skriver om verkligheten
Samtalet mynnar så småningom ut i en diskussion om svensk flyktingpolitik, kring frågor om hur vi ska behandla människor som kommer hit med krigets fruktansvärda förhistoria.
– Man anklagar mig ofta för att skriva svarta pjäser, säger Lars Norén. Men herregud, hur ser verkligheten ut.
Så får publiken ställa frågor och en ung man på de bakre bänkraderna räcker upp handen med en fråga till Lars Norén:
– Jag skriver lite själv och undrar – om man själv skrattar åt det man har skrivit – är det en indikation på att man skrivit något bra?
Skratten från salongen överröstar nästan svaret, men Lars Norén själv är ödmjuk.
– Det är en indikation på att du tar dig själv på allvar, svarar han. Själv varken skrattar eller gråter jag när jag skriver. Allt komprimeras in i skrivandet.
Loading ...
