De färgglada dräkterna i etno-mönster och den pampiga scenografin med flyttbara hus lyckas ganska väl återskapa bokens sagovärld. Draken Katla är tillräckligt skrämmande för både stora och små, kanske till och med lite väl för de allra minsta.
Föreställningen bärs upp av den musikaliskt och sceniskt stabile Alexander Lycke. Storebror Jonatan är en Jesusgestalt med kärlek och fantasi stark nog att besegra döden, det är ingen liten roll att bära upp, men Lycke klarar det med den äran. Däremot är det märkligt att Göteborgsoperan inte lyckats skaka fram bättre sångare i övriga roller. Rösterna är överlag rätt platta och ointressanta. Inte blir det bättre av att sångtexterna saknar Astrid Lindgrens fina språkkänsla.
Som tur är hålls antalet sånger nere på en lagom nivå, till förmån för den spännande handlingen. Det är bra flyt i berättelsen som är tillräckligt tydlig för att barnen ska hänga med men ändå med lite tuggmotstånd kvar för de vuxna. Musiken fungerar väl som stämningsskapande teatermusik. Klangen förstörs ibland av en plastig synt men annars låter det utmärkt om orkestern som är häpnadsväckande maffig trots sin litenhet. Vissa sånger fastnar i huvudet, som när Tengils läskiga och småkorkade soldater sjunger om sitt tråkiga värv, samtidigt som de utför en dyster steppdans.”Bröderna Lejonhjärta” kan, trots vissa brister, få både unga och gamla att längta till sagornas och lägereldarnas tid.
Loading ...
