På rosa moln av Rött

Rött som en solnedgång? Rött som ett läppstift? Rött som en eldsvåda eller rött som ett äpple? Eller för att gå längre ner i färgskalan: Rött i bemärkelsen korallrött, scharlakansrött eller kanske kadiumrött?
 
Föreställningen Rött inleds med en verbal kulörtduell mellan den världsberömde rysk-amerikanske konstnären Mark Rothko (1903 – 1970) och hans fiktive assistent Ken.
   Med stora färghinkar i fonden och en svart bänk med stråk av röd målarfärg i mitten möts de i den del av Liljevalchs konsthall i Stockholm som för tillfälligt har blivit Rothkos ateljé i New York. Därmed har John Logans flerfaldigt prisbelönta pjäs skriven 2009 färdats från London via Broadway och nu till Stockholm och Djurgården.
 
Färgen rött går sedan som en röd tråd genom föreställningen: Rothkos förhållande till rött som på många sätt var svartsynt, trots att rött inom parentes står för lycka i Kina. Och Kens mer fysiska barndomsminne av rött som den kulört som färgade hans knivmördade föräldrars lakan röda.
 
Gerhard Hoberstorfer, som förra året begick regidebut med Pride på Stockholms stadsteater, väljer även denna gång att sätta skådespelaren i centrum. Och det gör han rätt i. För Etienne Glaser blixtrar och berör som den intellektuelle konstnären Mark Rothko i prestigefylld tuppfäktning med den betydligt yngre och emotionellt orienterade assistenten Ken (Albin Flinkas). Ken som får symbolisera den nya epok i 60-talets konstvärld som slogs för rätten att få reproducera verkligheten, den ”ytliga” popkonstens era med Roy Lichtenstein och Andy Warhol i spetsen. Alltmedan Rothko vägrade att ens måla i vanligt dagsljus.

Mindre berörande känns de till synes sporadiskt inklämda frekvenserna av illusionsbrott där Glaser och Flinkas, istället för att spela handlingen, refererar den i hög hastighet. Det känns överflödiga liksom ibland den rikligt förekommande musiken (Schuberts ”Death and the Maiden”, Mozarts Requiem i D-moll m fl verk) som visserligen är mycket vacker men som samtidigt inte känns rätt ihop med minimalisten Rothko. Och vad hände med tavlan som Ken försynt smugglar in i Rothkos ateljé men aldrig får tillfälle att ge bort? En riktig cliffhanger som vi inte får något svar på.
 
Men nördiga gamla konstvetare som bokstavligen har haft förmånen att få sniffa på Mark Rothkos Earth and Green i Basel och känna dess torra storhet, kan ändå inte annat än njuta av denna hjärngymnastiska, färg- och ordsprakande teater i sitt alldeles rätta element: konsthallen.