På samhällets källarplan

Det börjar svartna för ögonen efter bara några minuter. Jag har klivit in i Thords värld, och det är nästan så att jag ångrar mig. Thord sitter med byxorna nerdragna i en gråful soffa och syr sig själv i benet (”sjukvården har glömt ett tygstycke i mitt ben” och ”jag ordnar själv vad fähundarna inte kan ordna”). Det luktar unket.

Nej, det gör det inte egentligen men ljus- och scenografigruppen Sutoda har skapat ett rum som ser ut att lukta illa. En kyl, en mikrovågsugn, ett sladdrigt plastgolv, gamla luftmadrasser och mängder av pärmar uppradade längs väggarna bildar en sorts sunkig lägenhetsgrotta för en figur som i Nanna Johanssons serie ”Hej hatare” eller någon av Pontus Lundkvists ljusskygga kommentarfältherrar.

Det är också något spänt noggrant men svajigt ångestserietecknat över hela föreställningen och det ligger både i Natalie Ringlers regi och i Martina Montelius språk. Men obehaget lurar inte bara, det anfaller hela tiden.
   Ringlers förra uppsättning på Teater Galeasen, Dorota Maslowskas Metallflickan eller Mellan oss är det bara bra, utspelade sig på ett bokstavligt sopberg – här anar vi bara ett mentalt berg av staplat äckel. Och även här visar Ringler att hon verkligen har förmågan att iscensätta den här typen av krävande, språksprutande texter.

Montelius pjäs är hemsk, men humoristisk så klart. Även om jag ibland undrar om delar av humorn är något som uppstår hos publiken som en skyddsmekanism. För det här är det vi helst vill trycka undan – det här är människor på samhällets källarplan och det som luktar är väl egentligen något ruttet i samhällsbygget.
   Martin Rosengardtens Thord, en elak, sektsnuskig, oberäknelig enmansmotrörelse med oklart syfte, styr över sin fru Gisela med fysiskt och psykiskt våld och manipulation, och binder även den lätt labila Frida till sig. Traumatiska bakgrunder anas men utvecklas inte. Det gör däremot triangeldramat – och inte så som Thord har tänkt sig.

När Sandra Huldt som Frida på oefterhärmligt sladdrigt och svettigt vis har pratat sig fram till en hotfull befrielseaktion känner jag det som att hon räddar inte bara Gisela utan kanske hela salongen.
   Ändå är det Gisela som blir hjältinnan, eftersom Lina Englunds maggropsberörande skådespelarinsats är det jag tar med mig efteråt om jag bara får välja en enda sak. Tillsammans med den där lukten av obehag, som inte går att bli fri ifrån trots den friska luften utanför.