På spaning efter impulser

Teatern behöver impulser utifrån. Inte bara via sina regissörer och konstnärliga ledare – som ju ofta är ute och reser – utan fysiskt och konkret: föreställningar som alla kan se, diskutera och låta sig förundras av.
   I Stockholm och Göteborg finns det sedan ett tiotal år gästspelsscener för detta: Södra Teatern, som drivs i Riksteaterns regi, och Pusterviksteatern, finansierad av Göteborgs kommun. Men frågan är om Södra Teatern och Pustervik i dag kan kallas teatrar. Södra Teatern förvandlades, under Ozan Sunar, till en scen för världsmusik och Pustervik har, under Birgitta Winnbergs ledning blivit en dansscen. Nyligen droppade Pustervik, för säkerhets skull, även ”-teater” från namnet.

En svart låda i en chokladfabrik
Dans och musik i all ära, men varifrån ska svensk teater få inspiration och intryck när de internationella gästspelen blir allt färre? Eller när de reduceras till exklusiva utbyten av föreställningar och regissörsuppdrag på Dramaten- och Stadsteaternivå? För att få lite perspektiv på situationen åkte jag till Oslo för att tala med Kristian Seltun, konstnärlig ledare för Black Box, en gästspelsscen med en uttalat konstnärlig profil och med stark inriktning på samtida teater.
   Black Box har just flyttat från Akker Brygge till Rodelökka, en stadsdel i utkanten av centrum som sakta håller på att förvandlas från lågstatusområde till en hipp mix av småindustrier och dyrt renoverade lägenheter. Här samsas målarmästare med universitetsinstitutioner, bil- och cykelverkstäder bor granne med grafikfirmor och filmbolag. Och Black Box är inrymd i en gammal chokladfabrik, en gul tegelbyggnad med pralinbruna inlägg här och var; ett par meter upp på fasaden gapar en gigantisk svart lastlucka – en halvt slumpmässig arkitektonisk detalj som annonserar den svarta trollerilådan innanför. Som egentligen är två: en större scen med plats för 200 personer i salongen, och en mindre, lämplig för bland annat installationer och performance.
   Den dagen jag var på besök avlöste föreställningarna varandra: ett italienskt dansteatergästspel på stora scenen och brittiska Kate Pendrys märkliga fotoinstallation på den lilla: en räcka bilder på barn som blivit mördade eller växte upp till att bli mördare själva. Kate Pendry låter oss gissa vem som blev vad och dramatiserar leken till en provokativ betraktelse om gott och ont.

Teater i vid mening
Vårprogrammet i övrigt på Black Box bjuder bland annat på belgiska tg Stan, brittiska Forced Entertainment, norska Verdensteatret och finsk-japanska NON Company – en profil med tydlig smak av teatrala blandformer. Och Kristian Seltun vet vad han vill:
   – Den profil jag velat bygga upp är förankrad i teater, men teater i mycket vid mening. Det handlar inte om huruvida det finns text eller inte text i föreställningarna – huvudpoängen är att teatern har en relation till det övriga konstnärliga fältet. Dom belgiska och holländska grupperna, tg Stan, Dood Paard m fl, bygger sina föreställningar nästan helt på text, men hämtar regigrepp och representationsgrepp från andra traditioner än den psykologisk-realistiska.
   Enligt Kristian Seltun är det bildkonsten som i dag definierar konstbegreppet. Det är också där formerna och blandformerna är flest: ljud, video, site-specific, landart, text – allt kan hända. Därför riktar sig Black Box också till en mer allmän konstpublik, den publik som inte finner något på de stora institutionsteatrarna. Därför ser teaterns foajé ut som entrén till en konsthall: ljus sten, glas, stora fria ytor och målningar på väggarna.
   – Mycket av det vi presenterar har samma uttryckstendenser, samma diskurs som den samtida bildkonsten. Men visst, vi har också en förankring i 60- och 70-talens tvärkonstnärliga rörelse, Pistolteater-traditionen, för att ta ett svenskt exempel.

“Ut med dansen”
Kristian Seltun säger lika ofta ”vi” som ”jag”, ofta i kombinationen ”vi har” och ”jag vill”. Det är han som bestämmer den konstnärliga inriktningen och han är ovanligt öppenhjärtig när det gäller vad han inte vill ha. Dansen, till exempel, är på väg ut från Black Box.

   – Det ska bli ett ”Dansens Hus” i Oslo och då är det naturligt att det blir mindre dans på Black Box. Men dessutom tycker jag att mycket av den dans som produceras i dag är innehållslös. Jag säger nej till 200 tyska danskompanier per säsong, och det finns verkligen 200 tyska danskompanier som har 15 produktioner var som de ska ut med. En typ av moderna dansföreställningar som det också görs mycket av i Sverige: ”Dansens Hus-traditionen” – jag får in ett dussin videos med sånt varje säsong och det är helt ointressant på en internationell nivå.
   Men, medger Kristian Seltun: hade han haft obegränsat med resurser skulle även det få plats på Black Box. Men med en begränsad, om än hygglig kommunal budget på 10 miljoner (för hela verksamheten, inklusive personal) måste han sålla. Och principen är då att satsa på två slags internationella gästspel:
   – Jag väljer efter två principer: den arkeologiska och den mer samtidsorienterade. Den arkeologiska innebär att jag tar hit de viktiga grupper som ännu inte varit i Oslo: Jan Fabre, Forced Entertainment, Théatre du Soleil med flera. Dom är naturligtvis också samtidsorienterade, men dom andra grupperna är dom som sätter agendan i Europa i dag, som är på väg upp. Dom vill vi också visa.

Känner kulturpolitiskt ansvar
Motsvarande stränga urval gäller inte riktigt för de inhemska gästspelen. Där säger sig Kristian Seltun känna ett bredare kulturpolitiskt ansvar: att släppa fram ny norsk konst. Och som en rekryteringsbas för framtiden finns också Podium, en öppen scen för både amatörer och proffs, utan programläggning. Där kan vem som helst göra sin performance, konsert eller poesiuppläsning. I slutet av säsongen väljer Kristian Seltun ut bidrag från årets Podium till en ”Best of”-final.
   Huvudprincipen för Black Box är emellertid kvalitet, och ibland väljer Kristian Seltun att uttrycka sin programpolicy lite tillspetsat för att skapa rubriker:
   – Jag brukar säga att Black Box-teatern alls inte är smal, däremot är den specifik. Vi kan kosta på oss att vara specifika där andra måste vara bredare. För att fylla stora salongen behöver vi bara en publik på 200 personer. Det innebär att vi inte kan nå alla med allt vi gör, men alla är verkligen välkomna. Alla är inbjudna att stiga över tröskeln.