På spaning efter Stomp

Mina efterforskningar leder mig in i ett soligt kök i en undanskymd del av Södermalm. Vid köksbordet väntar Mario Torres och Coralissa Gines på mig. Han har varit med i Stomp i fem år och hon i fyra och ett halvt. De hälsar så avspänt att det snarare känns som om de är två unga amerikaner på semester än stjärnor i en världsberömd show. Men när vi börjar tala om vad Stomp är, går det inte att ta miste på att de är mycket engagerade i föreställningen.

Från Brightons gator
Mario berättar om de engelska gatumusikerna Steve McNicholas och Luke Cresswell som i början av åttiotalet hade ett band med det originella namnet Pookiesnackenburger. ”Steve var komiker, kompositör och musiker och Luke trummis. De brukade gå ner till torget i Brighton och spela för dem som passerade förbi.”

Han använder ordet Busker om Steve och Luke. Busker är en engelsk benämning på den typ av gatuartist som ni kanske minns från Vattenfestivalen i Stockholm. De som spelade, jonglerade eller gjorde akrobatiska konststycken samtidigt som de förde en livlig dialog med publiken. De brukade avsluta sina uppträdanden med att skicka runt en hatt att lägga pengar i eftersom de inte fick något gage.

Tillsammans med sina vänner bildade Luke och Steve gruppen Yes/No People och utvecklade en egen form av gatumusikteater, en blandning av rytm, komedi, teater och rörelse. Det var nu de typiska Stompnumren med kvastar, avfallstunnor och andra vardagsföremål började ta form. Gruppen blev känd för en större publik 1986 genom ölreklamfilmen ”Bins”. Därefter rullade det på i allt snabbare takt med olika mer eller mindre spektakulära evenemang och filminspelningar fram till det stora genombrottet med föreställningen Stomp på Edinburgh Festivalen i augusti 1991.

De ”vann” Edinburgh Festivalen, säger Coralissa stolt. Men hon hinner knappt säga Edinburgh förrän Mario korrigerar hennes uttal. Hon ignorerar honom, upprepar ”Ja, den. De vann den!” och brister ut i skratt. Jag får en déjà vu upplevelse för det är samma snabba, vassa humor som i föreställningen jag såg kvällen innan och jag undrar om det är de som påverkats av rollerna eller tvärt om.

Ut i världen
Framgången under Edinburgh Festivalen ledde till att Luke och Steve blev inbjudna att framföra Stomp på teatrar och festivaler över hela världen och 1994 kom de till Orpheum Theatre i New York. Coralissa berättar att föreställningen blev så framgångsrik att man bestämde sig för att stanna kvar på Orpheum Theatre. ”De anställde en grupp amerikaner som fick göra New York föreställningen så att de själva skulle kunna fortsätta att turnera”. Men det räckte inte med ett extra kompani. Under de fem åren växte Stomp till vansinne! Idag består Stomp av fem turnékompanier som reser jorden runt med sina kvastar och soptunnor. Ett kompani uppträder fortfarande på teatern i New York som har blivit en bas dit artister kommer för att få engagemang, träna och uppträda innan de åker ut på turné.

Det märks att Coralissa är glad men också förundrad över hur stort Stomp blivit och jag frågar om inte framgången kan vara ett hot mot Stomps originalitet. Mina ord får dem att bli så engagerade att de talar i mun på varandra. Mario håller visserligen med om att allting som håller på tillräckligt länge riskerar att bli utslätat. ”Men så länge som Luke och Steve är så involverade som de är idag finns det ingen risk att det skall hända med Stomp.” Coralissa tillägger att Luke och Steve älskar föreställningen. ”Om den någonsin blir för stor och de inte kan kontrollera vad som sker kommer de att lägga ner den. De kommer inte att sälja ut den och låta den bli kommersiell.”

Klonat kompani
Att Luke och Steve känner så starkt för föreställningen kan hänga samman med att den på sätt och vis är ett avtryck av vad de själva och deras vänner en gång var och vad de ville göra på scenen. Det var ju de som tillsammans skapade de åtta rollerna i Stomp. Men att de vill bevara föreställningen innebär inte att de vill konservera den. Mario förklarar att Luke och Steve inte vill att den som gör en roll i Stomp idag skall bli en kopia av den som gjorde rollen först. ”När man blir en del av föreställningen försöker de se var man skulle kunna passa in. Men de vill inte att man skall bli som någon annan, de vill att man skall vara sig själv”. Därför finns det fortfarande mycket utrymme för improvisation i föreställningen.

Något som imponerade på mig var det täta samspelet och Mario bekräftar mitt intryck att det viktigaste med en Stompföreställning är gruppkänslan. ”De försöker se vilka som kommer att arbeta bra ihop med varandra, komplettera varandra, mimiskt, karaktärsmässigt och rörelsemässigt.” Från början bestod Stomp av artister som var musiker, dansare, skådespelare och bergsklättrare – och det märks att vissa roller fodrar mer av den ena eller andra förmågan men det är inte det viktigaste. ”Alla kommer in i showen med olika förmågor men alla måste lära sig alla tre områdena och hur man sammanfogar dem.” Det gör Stomp till en krävande föreställning att lära sig och att genomföra. ”Processen tar aldrig slut, man kan alltid fortsätta att utmana sig själv, det blir aldrig slentrian”.

Och Stomp kändes frisk, så frisk att jag som då ännu inte förstått vad Stomp egentligen var trodde att det var en ny föreställning. På sätt och vis hade jag rätt, för av Coralissa får jag veta att det här kompaniet bara har funnits i en och en halv månad. Man har som policy att förändra kompaniernas sammansättning. var sjätte eller var fjärde månad. ”De gör det för att vi skall förbli fräscha och fortsätta att växa som kompani.” Man gör också små förändringar i rollbesättningen från kväll till kväll. ”Eftersom det är en annan personlighet, en annan själ, som gör sin roll annorlunda än vad den andra personen gjorde förändrar det hela föreställningen.” Och det är därför Mario fortfarande är med i Stomp. ”Om jag skulle göra en musikal varje kväll med exakt samma sånger, samma repliker och samma koreografi tror jag att jag skulle ta livet av mig efter två år.”

/Gatuteater de lux/
Efter att ha surfat på nätet, sett föreställningen och samtalat med Mario och Coralissa börjar det gå upp för mig vad Stomp är. Luke och Steve har lyckats överföra gatuteatern till scenen utan att förlora dess kärna. I Stomp förenas gatuteaterns egenart med den fasta scenens tekniska möjligheter. På ytan är föreställningen skenbart enkel med en situationsbaserad handling kryddad med fyndiga komiska poänger. Men undersöker man Stomp lite närmre ser man att det är en mycket skickligt komponerad, koreograferad och regisserad föreställning. Det noggranna underarbetet ger artisterna frihet att improvisera och möta publiken utan skyddsnät.

Precis som gatuteatern är Stomp en interaktiv föreställning som anknyter till vardagen på ett fantasifullt sätt. Utan ord men med gester och mimik kommunicerar artisterna med publiken både om det som sker i salongen och på scenen och lockar publiken att delta aktivt. Med hjälp av enkla handklappningar skapas en rytmisk dialog mellan artister och publik. Dialogen fortsätter föreställningen igenom och blir allt mer avancerad tills publiken kan agera på egen hand.

I en tid när musikaler och föreställningar blir allt mer tekniskt avancerade och fjärmade från publiken är Stomps enkelhet och direkta tilltal mycket attraktivt. Det tror jag är förklaringen till att Stomp har blivit en succé och att den inspirerar andra, som dem på Sergels torg. Det kan också vara förklaringen till att Stomp i min mening fungerar mycket bättre på scenen än på filmen. Det som verkligen fångar hos Stomp är inte i första hand de skickliga rytmnumren, utan det som föds i nuet i mötet mellan publik och artist, det som är teaterns själ.