Jag kan vara blödig, men på teater gråter jag faktiskt aldrig. Den där tunna hinnan som så ofta finns mellan konsten och livet brukar vara ivägen.
Så det får bli bra betyg åt På stranden av världen. Det spelar ingen roll att pjäsen som helhet måste beskrivas i lagoma ordalag. De minuter då Erik Ståhlbergs goa farsgubbe till slut får ur sig sin förlamande ångest kompenserar myllret av scener med dragning åt beige.
I den engelske dramatikern Simon Stephens täta verk blandas nu- och dåtid i högt tempo. Sakta inser vi vad som hänt – yngste sonen har dött i en olycka. Kvar står en familj som måste kommunicera för första gången i livet.
Förstå vilken potential.
Möjligen är det just det fragementariska konceptet som lurar kvar pjäsen på ytan. För trots att själva idén är ångestframkallande, trots att översättningen är helt renons på töntighet, och trots att skådespelarna har känslorna utanpå – så kan helheten på sin höjd kallas intressant och angelägen. När det borde kännas fullkomligt outhärdligt!
Scenerna växlar snabbt som boxningsronder på stora scen där även publiken får ta plats, på amfiteatetvis. På så vis kommer man tätt intill, men bara för en liten stund. Så fort det börjar brännas är det dags för nästa klipp.
Visst, det bränner till då och då. Erik Ståhlbergs nervbryt mot Anna Perssons skuldra är alldeles oerhört bra, också för man i det ögonblicket inser vad som faktiskt har hänt. Det var alltså då jag blev tvungen att snyta mig. Och Eivin Dahlgrens förtvinande surgubbe – slash – lekfarfar. Grym i ordets alla bemärkelser, åtminstone på ytan där pjäsen halkar omkring. Man får kalla kårar av scenen där Dahlgren trots både Alzheimers och hjärtproblem lyckas psyka sönder en hjärtskärande Åsa-Lena Hjelm.
Anna Bjelkerud som krisande mamma befinner sig i ett sorgkantat hörn av en sorts Shirley Valentine-vardag. Hon bär stora delar av andra akten på sina slokande morgonrocksaxlar.
Smått suveräna punktinsatser, med andra ord. Sammantaget är På stranden av världen en rapp, allmänmänsklig och rolig pjäs. Klart sevärd, alltså. Men inte livsviktig.
Loading ...
