Han är poeten som agerar som en rockstjärna – och blir bemött därefter. Den 17 september var det premiär för En kväll med Marcus Birro i Norrköping. Publikkontakt från första minuten. Genom att på ett charmerande sätt offentligt återge sina tillkortakommande under författarkarriärens första stapplande steg, är Marcus Birro är helt enkelt alla författar-wannabes våta dröm. Vill du ha mer Birro? Läs krönikan om hans erfarenheter från en 53 föreställningar lång Sverigeturné.
När man var femton år drömde man hårt och intensivt om det här.
Om att få glida in i mörka städer i stor bil och vägra ta av sig solglasögonen fast det spöregnar. Om att lätt nonchalant klaga på att det är så tröttsamt att bo på hotell. Om att nästan utan att märka det glida in i en angränsande verklighet, i ett liv som är ett nästan-på-riktigt-liv och just därför så vackert, så fullt av möjligheter, möten och förhoppningar. Jag är där nu och jag älskar det.
När man är mitt uppe i något är det svårt att sortera intrycken. De staplas inom en och det är först efteråt man är kapabel att sortera de olika högarna.
Vi började i alla fall i Norrköping. Fullt, utsålt och extra stolar. Det är över två månader sedan. De sista uteserveringarna var fortfarande fulla med folk. Föreställningen var en egensnickrad koloss som drog över tiden. Men bifallet var strålande och recensionerna likaså. Vid frukosten morgonen, efter premiären, fnissade jag för mig själv och låtsades vara olika människor varje gång jag läste recensionerna. Jag hade 51 föreställningar kvar.
Eftersom Göteborg inte vill ha mig fick Mölndal bli hemmaplan. Snabbt ner på jorden igen med Folkets Hus, Olof Palme-sal, fackvimplar i fönstren och mest familj i publiken.
I Göteborg med omnejd är det gröna kaniner som gäller. Redan 1930 skrev Harry Martinsson efter ett kortare besök att Göteborg är ” en djävla stad för poeter.” Ingenting har hänt på det området sedan dess. Att få vara en liten, liten del av det ljuset är en grym förmån och en, som det heter numera, fetcool grej
I Hylte drack folk insmugglad starköl och efteråt fick jag en svamp i sten som en hyllning till en känd mykolog som tydligen bott där. Jag har glömt hans namn och på hotellet i Varberg glömde jag också svampen i sten.
I Simrishamn bor bara stockholmare. I Höganäs kom nästan 300 personer fast jag hade kunnat svära på att det bor max 36 stycken där. Sedan for jag hem några dagar och var så uppträdande- och resstinn – att jag satt uppe på nätterna och skissade på en ny roman om en del av alla de människor jag hittills fått äran att träffa och uppträda inför, och också alla de olika stämningar som städer i det här landet är stämda i.
Uppgivenhet, frustration och framtidshopp knuffas mot varandra i en tämligen osalig anda. Att upptäcka den oerhörda kulturella hungern som finns överallt har varit kanske den allra starkaste upplevelsen. Det finns ett mörker hos många människor, inte minst unga, som bara väntar på att fyllas av ljus, om så kanske bara för stunden. .
Mot Stockholm skallrar vi bilrutorna med The Nephilm och den kolsvarta, fantastiska plattan Zoon. Det låter som en besvärjelse från helvetet. Dimman smetar över dikena. Tysta fåglar sitter på trasiga telefonstolpar. Inte ens de bruna åkrarna blir en färg i allt det gråa. Jag och turnéledaren Mats bär solglasögon. Det gör man när man lyssnar på The Nephilim.
I Hallunda är jag på hemmaplan. Publiken spelar i samma färger som jag själv. Vi vinner överlägset, alla vi tillsammans. Vi segrar så stort och självklart att vi inte ens behöver någon motståndare. Någon sådan syns hur som helst inte till.
Mats har lärt sig bygga scen blixtsnabbt och jag sitter bakom scenen och läser dikter som modiga människor längs vägen givit mig. Modiga människor finns det gott om längs vägen. Det gäller bara att se dem. Kommer tillräckligt många osynliga människor samman blir det svårt att inte se oss…
Vi byter gothrocken mot lokalradion. Att lyssna på lokalradio ger dig en knivskarp föreställning om landet du lever i. Vi trixar oss mellan kanalerna, mellan Sjuhärads-toppen till minst sagt bristfälliga lokala sångförmågor, vidare över till Sten-Olof i Fagersta som vill byta en rosa flickcykel mot en minkbur eller ett nytt däck till traktorn. Människor… Överallt. I full färd med att hålla döden, eller livet, på en armlängds avstånd.
I Sundsvall får jag ett vackert, skamligt förslag av en alldeles för ung kvinna. Jag tycker det är på tiden men ler bara förläget och använder rött bläck när jag signerar hennes bok. Jag har vuxit upp och det känns okej ända till jag ligger själv på mitt rum igen och undrar hur normalt det är att känna sig så ensam trots att jag egentligen inte är det, att känna sig värdelös trots att folk i tusental betalar för att lyssna när jag har mage att ställa mig på en scen och berätta om mitt eget liv och läsa ur mina egna böcker.
Innan jag somnar kommer jag på att ingenting av det jag sysslat med de senaste tio åren har varit normalt och att det är helt okej att det är så.
I Östersund får jag den första dåliga recensionen men kvinnan från teaterföreningen ringer och säger att det inte är något att bry sig om, att hon haft skådespelare som ringt efter att ha blivit sågade, och att gubben på lokaltidningen är en sur gammal pissgubbe som man inte ska bry sig mindre om än en fimp i en pissränna.
Ändå….en enda dålig recension bygger sitt bo i mig, samlar kvistar och gammalt bråte och gör sig hemmastadd, tänder tvivlet, samlar styrkorna och skramlar med sina vapen strax utanför dörren. En bra recension, alla möten och människor, lägger på sin höjd en liten lapp vid ens tröskel och smyger sedan hem igen genom mörkret.
Varför är det så? Varför kan sådana som vi inte tillåta oss att förstå att vi faktiskt duger, att det där bygget faktiskt håller, att mycket av det vi staplar varje kväll faktiskt lever vidare och byggs på hos publiken, också sedan vi plockat ner stjärnan på den svarta duken bakom oss och rest till nästa stad genom vägar vi knappt ser eftersom det börjat skymma, börjat bli sent på året?
(Om du läser detta i avdelningen Personligt: Läs resten av krönikan genom att klicka på ”Alla krönikan” och scrolla uppåt på sidan till du ser rubriken)
Strindberg har bott på hotellet i Ystad. Kanske är det därför jag trivs där. Jag sitter på mitt rum och lyssnar på berusade tonåringar med glitter i håret som sjunger på gatan utanför. Det är snart jul. Det har gått tre månader sedan vi började.
Jag ska uppträda på en drogfri Lucia-gala. ”Herregud, ” tänker jag. En enda helg får kidsen tillträde till det stora, fina teaterhuset, en enda kväll orkar myndigheter och kommuner bry sig och då måste man blåsa i ett rör för att få komma in och leka präktig pojke eller flicka ihop med de andra lammullströjorna. Resten av året får man klara sig själv. ” I morgon,” tänker jag innan jag somnar, ” är sista föreställningen och då jävlar ska det festas.”
Efter sista giget är jag så trött att vi beslutar oss för att boka av sista natten på Mollbergs i Helsingborg och fäkta oss genom det sylvassa regnet hem istället. Jag äter lite när jag kommer hem. Det är ett stort, svart hål som ska fyllas. Det kommer att ta tid.
När detta skrivs har jag gjort 53 föreställningar. Turnén är slut, men festen har bara börjat. Tack alla som kom och kollade, tack för alla brev, applåder och dikter, inspelningar, lappar på hotellet, skamlösa förslag, alla skratt och knutna nävar, alla plötsliga kramar på stan, alla märkliga presenter, alla blommor och fruktkorgar, och tack för att ni tog Er tid.
Loading ...
