Pablo Leiva Wenger gick ut Stockholms dramatiska högskola i våras och har redan hunnit bli omtalad för sitt skådespeleri i 127 – en pjäs som hans bror, författaren Alejandro Leiva Wenger, har skrivit.
Pablos föreställning på Långholmen i juli, under turnén med Parkteatern, avslutades med stående ovationer. Hans publikkontakt är säker, skådespeleriet ledigt; han svingar sig flinkt mellan allt från inskränkt machopolis till cool tjej med koll på läget. Och så pjäsens två huvudpersoner: Carlos, som lämnar förorten och utbildar sig till jurist, och hans bästa vän Timmy, Skärholmens boxaress in spe, som får lägga sina drömmar på hyllan.
127 handlar, enligt Pablo Leiva Wenger, främst om att göra en klassresa. I centrum står de två vännerna som växer upp tillsammans, men så småningom skiljs åt. Pablo har till stor del regisserat sig själv, framför en spegel…
– Jag gör ungefär femton olika roller, efteråt känns det som att jag har haft en hel ensemble där hos mig.
Varför tror du att 127 har blivit så uppskattad?
– De flesta av oss vet hur det känns att ha en vän och kanske skiljas ifrån den också. Man väljer olika banor i livet och det tror jag är en stor igenkänningsfaktor. Och så är den rolig, samtidigt som den har en tyngd av svek och skuld.
Pablo, född i Chile, kom till Sverige när han var två år, växte upp i Vårberg, i en arbetarklassfamilj. Hans andra bror är musikern Fille, i hiphop-duon Ison & Fille. Pablo och Fille har spelat in flera cd:s tillsammans.
– Det är bara inom hiphop-musiken som rösten från våra miljöer får höras. Det kan vara rätt rått. Om polistrakasserier, till exempel.
– Det finns inte bara en sanning, men det händer skitofta att folk blir stoppade av polisen för ingenting. När ungdomar får möta sådana poliser kommer det en motreaktion till slut.
Du kommer inte från svensk medelklass, som kanske många gör på Stockholms dramatiska högskola?
– Ja, men det har blivit mer uppblandat nu. Jag hade en lång period då jag inte kände mig hemma alls på skolan och inte visste om det var det här jag skulle hålla på med.
Han pratar som man gör ute i Vårberg; det blev något som folk kunde haka upp sig på och härma.
– I början tänkte jag att, okej, det är säkert ett sätt för dem att närma sig mig. Men när det fortsatte blev jag irriterad.
Nu står han mellan två världar, musikens och teaterns, och är hemma i båda. Fast tycker samtidigt att teatervärlden fortfarande kan kännas främmande.
– Men det kan bli fett bra teater när folk från helt olika världar ska komma fram till något gemensamt.
Hur tänker du om din framtid?
– Just nu känner jag mest för att prova mig fram. Jag vill komma in i de stora sammanhangen, på institutionerna.
Samtidigt gillar han att få ge sig själv spelreglerna och har påbörjat ett projekt med tre gamla klasskompisar från StDH:
– Vi vill spela nyskriven dramatik med ett enkelt och vardagligt språk. Jag gillar föreställningar som har ett språk som hör till nutiden.
Läs en längre version av intervjun i kommande nummer av Teatertidningen.
Loading ...
