Nummer

Malin Eks tolkning av ockraren och juden Shylock ger knappast den stereotypa nidbild som pjäsen brukar anklagas för, utan istället utlopp för flera av världshistoriens olösta konflikter, den mellan olika religioner, mellan pengar och liv, mellan heder och samvete.
   Liksom i sitt senaste besök på Dramaten, med Racines Andromaque, filtrerar Mats Ek en klassisk text genom en koreografisk tanke och hans signum är omisskännligt. Ibland dominerar dansen, ibland texten och här vänds och vrids på könsroller, värderingar, sinnelag och fördomar. Summa summarum finner man precis allt man söker hos en teaterföreställning, och detta till tonerna av Niko Röhlkes grymma in-under-huden-kompositioner. Pjäsens budskap om att allt här i världen kan köpas för pengar genomsyrar uppsättningen, till och med ridån som designats som en EAN-priskod och programbladet som layoutats likt en känd finanstidning. Jag både tror och hoppas att Köpmannen i Venedig kommer att spelas länge på Dramaten så att många, många får tillfälle att se den.

Alla på scenen är före detta utom en ung tjej som läser på Komvux och vill göra karriär. När hon gör slut med sin arbetslöse pojkvän utförs det med ett verbalt flöde värdigt en hjärtlös relationstaktiker från socialhögskolan på 1970-talet, något som gestaltas utan ironisk distans vilket resulterar i att den komiska effekten uteblir.
   Alla ”före detta” möts när föreställningens sanningssägare, den före detta varvsarbetaren (Anders Nyström), fyller 70 år. Han flippar ut i ett karaokenummer med låtar som Internationalen och Heja Blåvitt. Det ger en stark bild av desillusionerad svensk arbetarklass.
   Föreställningen, i Öllegård Goulos regi, är välspelad men riskerar att nedvärdera människor som kanske bara är offer för en tidsanda där framgång är lika med människovärde.
Karin Kämsby

Egentligen är ämnesvalet tacksamt. Att ironisera över den sinnessjuka svenska asylpolitiken är busenkelt, rentav på gränsen till öppet mål. Vem tycker exempelvis att det är okey att skicka tillbaka kvinnor som riskerar att bli mördade till ett fascistiskt patriarkat? Ändå görs det. Ideligen. Och Teater Halland är så skoningslösa i sin kritik av småpåvarna på migrationsverket att man börjar skruva på sig.
   Får halvdokumentär teater verkligen vara så här kompromisslös? Så sylvass och elak? Klart att den får! Särskilt när det genomförs så enkelt – scenografin är spartansk, spelet tydligt inspirerat av den brittiska humorgruppen Smack the ponys understatements – och samtidigt elegant som på Teater Halland.

För som föreställning betraktat trillar Pissungen – en monolog om hur
vuxenvärlden våldför sig på sina barn – alltför ofta i den amerikanska
tv-melodramens fällor.
   Anna Uléns regi och Mikaela Ramels rollporträtt är texten alltför följsamma, tycks inte riktigt våga utmana den. I stället väljer de att kokettera med
ytliga känslotillstånd snarare än att glänta på dörrarna in till de bråddjup
som otvivelaktigt finns där i barnamördaren Signes psyke.
   I fonden flimrar dock Fredrik Egerstrands nära nog magiska filmsekvenser på en stor vit duk. Här hämtas allt som föreställningen saknar i subtilitet och fördjupning in. De associativa bilderna av det ensamma barnet på stranden, de ödsliga kontorslandskapen och kolsvarta vågorna påminner stundtals rent av om Matthew Barneys innovativa filmsvit Cremaster Cycle. Och bättre än så kan det, som bekant, inte bli.

”Var är Holger, Harald och Herrman?” är alltså mycket bekant till innehållet, men samtidigt en lyckad korsbefruktning mellan dramatikern, poeten och regissören Lugn. Charlotta Larsson gör den, utåt sett, ganska vardagliga Lydias monolog. Hon som piffat till sig med paljettkjol och skickat 200 sms till sina arbetskamrater men likförbannat förblir ”fastsydd vid ensamheten”. Dansaren Lisa Östberg färglägger den för Lugn så typiska tillskruvningen på scenen med en koreografi som inte drar sig för att varva dammsugning och julgransdekorering med Svansjönsteg och ett showstoppernummer á la Britney Spears.

Tankar om tvivel, acceptans från omvärlden och den ljuvliga, första kärleken tas upp i föreställningen Vad ska mamma säga?. Karaktärerna Minus (Minus Johansson) och Micke (Mikael Lindberg) funderar kring processen ”att komma ut”. De beskriver skräcken över att berätta det – speciellt för mamma (pappas reaktion tycks inte lika viktig). Föreställningen bygger helt på egna erfarenheter från skådespelarna och regissören Jimmy Bergqvist. Skådespelarna har liten erfarenhet av skådespeleri men det är tydligt att de har desto större av ämnet – och det gör föreställningen trovärdig och intressant.
   Den kala scenografin fungerar bra, rekvisitan består av en stol. Scenen ramas in av svarta draperier och det kalla ljuset är utmärkt; det sätter ämnet under lupp. Känslan av att befinna sig i ett ångestladdat tonårsrum, där två ungdomars känslomässiga bergochdalbana mellan lycka och vånda, blir smärtsamt stark. Närmare en ung människas grubblerier än så här, är svårt att komma.

Som barn av andra världskriget skrev Caryl Churchill Far away i slutet av 90-talet, en enaktare som återger världen fragmentariskt och i scener snarare än händelseförlopp.
   Hennes skildring av mänskligheten är nattsvart men brännande aktuell. Här presenteras en värld där fascismen alltid börjar hos grannen och där ingen förblir oskyldig. Inte ens djuren. För i den värsta av världar våldtar även gräsänderna. Och rådjuren, som vi trodde var våra vänner, har gått över till andra sidan.
    Barnatron är död, men naiviteten lever vidare, här belyst som exempelvis en morbid hattparad (design:Gunilla Sköld Feiler) där modisterna inte är medvetna om att det är dödsdömda fångar som agerar modeller för deras vansinniga kreationer.
   Regissören Henrik Dahl ger publiken en förvriden skrattspegel att se oss i, visuellt gestaltad av en otalig mängd spegelskärvor som likt mobiler hänger ner från det svarta scentaket och Elisabet Svensson som dubbelmoralisk faster är som tagen ur en rysligt Roald Dahl-bok. Problemet med uppsättningen på Tribunalen är bara att den är för kort. Efter fjuttiga 47 minuter tar den abrupt slut. Och detta lovar jag att en recenserande småbarnsmamma inte ofta beklagar sig över.

Med inriktning på samtidsdramatik rotade han exempelvis fram manuset norway.today och gav den svensk premiär 2003. Nu spelas den på Dramaten. Med Sockersyndromet, en pjäs som hade premiär på Royal Court Theatre i London förra året, blir han också först i Sverige. Men med säkerhet inte sist: Redan åtta andra länder har köpt rättigheterna för denna pjäs som fick The George Devine Award 2004, ett prestigepris som ges till unga lovande dramatiker.
   Och fler länder lär det bli. För 23-åriga dramatikern Lucy Prebble träffar helt rätt i både tid och rum. En tid som inte har tid för ett barn och där flickrummets rosa mikrokosmos har förflyttats till cyberrymdens mer oändliga utrymme. I detta känslomässiga vacuum rör sig den mentalt föräldralösa och anorektiska Dani (Lena Strömberg) på jakt efter ärliga människor. Men allt hon hittar är fula fiskar som bara har flytt från ett nät till ett annat.
   Scenografen Magnus Möllerstedt har skapat ett mobilt rum utan fasta väggar att luta sig mot i tillvaron, skjutbara moduler fyllda av fragment från en svunnen, trygg miljö som understryker känslan av en kulissvärld á la Matrix. Och i bakgrunden tjuter modemuppkopplingens välbekanta surr, bara då och då avbrutet av ett SMS.
   Lägg därtill regissören Olof Hanson som har gett pjäsen ett tempo och en attityd som helt klart tilltalar målgruppen – det skrattas stundom tonårsaktigt hysteriskt igenkännande i salongen – och ställningen blir alltså Linköping – Stockholm: 1 – 0.

Plötsligt står jag i Pajala centralskolas flagnade gymnastiksal och hoppar i husmodersgymnastiken. Det känns eh … nästan naturligt och väldigt komiskt.
   Jag deltar i Vittula – en mångkonstnärlig upplevelse, en frisk blandning av stadsvandring, teater, performance, konst och andra sinnesutvidgande aktiviteter. Alla mer eller mindre knutna till Populärmusik från Vittula.
   Kaffeost och det ensamma knastret från hårdbröd blandas med en hyllning av Lars Levi Laestadius och en fantasifull islossning.

Vi färdas i en skön buss av -71 års modell. Det är en sällsam upplevelse att i nära tre timmar genomleva platser i ett svunnet Pajala. Stor uppfinningsrikedom och framför allt visuellt väldigt väl genomfört.
   Men när jag husmodersgymnastiserar på det blekgröna gymnastiksalsgolvet blandar sig plötsligt stegrande stönanden in i den hurtfriska musiken. Bilden ur boken av de spanande pojkarna Matti och Niila dyker upp i huvudet. Ur deras perspektiv är episoden oskyldigt pojkstrecksaktig. När man själv är en av de fluktade husmödrarna är det däremot riktigt osmakligt.

”Att utsätta publiken” är ett begrepp man ofta talar om inom teatervärlden. Bogdan Szyber och Carina Reich går några snäpp längre och nöjer sig inte med att bygga om hela Folkoperans salong så att sångarna ska kunna ge sig ut i publiken via catwalks. De utsätter samtidigt originalet hårt och har pressat ner de mest kända elementen ur Offenbach-operetten Orfeus i underjorden i sin Szyber & Reich-kompressor och – typ – slängt bort resten. Ut på andra sidan kommer en psykotisk tolkning där den välkända ”Galop Infernal”, som spelas redan i foajén, upprepas så många gånger att ingen behöver känna sig blåst på can-can-karamellen. Det obligatoriska, tvivelaktiga bensprattlet har dock lösts med hjälp av en småvulgär docka och mekaniska lösben monterade på en rullator.
   Själva Underjorden, dit Orfeus kommer för att söka rätt på sin förlupna Eurydike, har blivit till en nattklubb med namnet ”La Petite Mort”, ett franskt uttryck som betyder ”orgasm”. Men glädjeflickorna här är rätt sura och tillställningen blir ett slags Moulin Rouge Gone Mad. Megaoperett och antioperett på en och samma gång. Inget för nervklena traditionalister således.

Som tur är slipper man sitta hungrig de fyra akterna som krävs för att bröllopet ska bli av, utan får börja äta redan när Figaro dansar in och diggar upp stämningen till en inspelad ouvertyr på bergsprängare. Därefter backar en ensam pianist upp sin tajta, svensksjungande ensemble. Avsaknaden av orkestern kompenseras av ett flörtigt, utåtriktat spel mellan middagsborden och resultatet blir en underhållande actionkomedi där symboliska förenklingar – som att kärleksparet bär hallonrött från rufsig peruk till tå – gör att även den operaovane kan våga sig dit utan att först ha läst sin operaläxa. Men man måste förstås se upp så man inte får en tenor i kaffet, det serveras nämligen lagom till att intrigtumultet når sin kulmen.

Riksteatern har valt att spela Sarah Kanes Psykos 4.48 som en monolog. Annika Hallin, med kort mörk snagg och svart skinnpaj, spelar kvinnan som ställer sig själv inför frågan: Ska hon välja livet eller döden? Annika Hallin och regissören Melanie Mederlind har tagit fasta på ilskan i texten. Hallin påminner om en trotsig tonåring som både vill bli lyssnad på och lämnad ifred. Hon skär sig med ett rakblad över handlederna, men ingen får titta på såren.
   Svarta sotflingor faller från taket och bildar en allt större hög på golvet. Scenrummets enda färgklick är den röda hjärtformade gasballong som, när det oundvikliga slutet närmar sig, symboliskt släpps upp mot taket. Det är enkelt, avskalat och snyggt. Annika Hallin är driven, men egentligen som bäst när tempot lugnar ner sig och den obegripliga kärleken bryter igenom allt det hemska. Med fler sådana variationer i tempo och uttryck tror jag att slutresultatet hade skimrat som en oljefläck. Nu är det helt kolsvart. Allra mest saknar jag galghumorn som anas men inte riktigt tillåts blomma.

Det är i den precisa hanteringen av rörelse på scenen jag kommer att tänka på opera. Här finns en åtstramning i kroppsspråket hos den fladdriga kvintetten hantverksskådespelare – de sprids, samlas, fokuseras, sprids igen – med varje individuellt tics hemlighetsfullt koreograferat. På samma sätt med älvensemblen; även om Bengt Dahlbergs Oberon klätts ut till en gråsprängd Rickard Wolff i hårdrocktappning, så är det väl avvägd dynamik i hans förehavanden med Titania (Li Brådhe) och med Caroline Rendahls oemotståndliga Puck som utforskar alla möjliga åldrar och genuskategorier hos människan. Inklusive några ännu inte uppfunna.
   Men den verkliga trollkarlen i den attiska skogen är ändå Sven-Åke Gustavsson, som mitt i det visuella överdådet även hinner med att lyfta fram Shakespeares poesi. Här återfinns repliker och monologer som legat i träda i svenska bearbetningar i decennier. Och händelserna på scenen behärskar han så fullkomligt att till och med såpbubblorna som blåses ut i sagoskogen vet att falla med exakt rätt hastighet.

Temat är klassiskt: Mannen återvänder från kriget och finner hustrun i friarnas händer, i armarna på älskaren eller, som hos Norén, bara förändrad, kall, nästan fientlig. Kriget förändrar människorna och i Noréns gruvliga krigsvision – i ett obestämt Balkan – stapplar den hemvändande hjälten omkring som en bländad Odysseus-Oidipus i sista stadiet. När nu hustrun inte vill dela säng med honom borde väl åtminstone äldsta dottern kunna runka av honom? Hon som, i praktiken, försörjer familjen genom att i kvällningen åka in till stan. ”Ryssarna är värst”, säger hon, och tillägger nästan stolt: ”amerikanerna behandlar oss som horor!”
   Fransmannen Gildas Milin regisserar denna danse macabre där några av de starkaste scenerna faktiskt är ordlösa: yngsta dotterns egendomligt koreograferade lek till exempel: Ett fingerat bombanfall där barnets valpiga språng övergår i det lemlästade offrets spasmer.
Men Gildas Milin har också ansträngt sig för att undvika den platta realism som lurar i det naturalistiska innehållet: han speedar upp dialogen, demonstrerar automatiken i det som sägs och sker.
Själv hade jag önskat en långsammare mekanik som lämnat mer utrymme för tomheten kring orden. Endast Göran Ragnerstam, med sin karaktäristiska intonation, lyckas på allvar lyfta upp sina repliker från vardagslivets smärttröskel. Hos Norén gör det ofta ont på ett mer ödesdigert sätt än annars. Den plågan – med påföljande rening – drabbas jag inte riktigt av i denna uppsättning.

Det är en förkortad version av operetten Läderlappen av Johann Strauss den yngre och man ska väl njuta av musiken, av rösterna som fyller varje kubikcentimeter luft i salen och visst är det imponerande men måste så mycket av det andra vara så, som man säger i trakten, obra?
”De gör nog så gott de kan” säger min bordsgranne. Hoppas inte det, tänker jag.
   Men, ljusglimtar finns förstås. En är Caroline Genteles kammarjungfru Adéle. Hon flirtar och spexar, briljerar i komisk intelligens, når allra längst ut i Folkets Hus-salongens vrår, inte bara med rösten utan också med sin sceniska närvaro. På scenen gör hon så gott hon kan och det räcker mer än väl.