Nummer

Dialogen går i ett högt tempo, men så är pjäsen heller inte längre än dryga halvtimmen. Jens Olsson gör en medryckande Nietzsche som driver kostymklädda Sartre (Linda Ritzén) och Russel (Karin Lithman) att ställa Bush till svars för kriget i Irak. Replikerna sägs i kör – perfekt tajmat.
   Viktor Björnbergs Bush är en krystad figur som kisar mot strålkastarljuset och gärna tar stora ord i sin mun. Han talar om sin uppgift att förgöra ondskan, att göra världen bättre. God bless America!
   Valet att låta skådespelarna läsa direkt ur manus har förvisso en poäng, men funkar inte riktigt. Det blir livlöst, doftar lite mycket redogörelse och jag saknar det existentiella, allvarsamma djup som varit så utmärkande för teaterns tidigare pjäser. Men Teatr Weimar ska samtidigt ha beröm för att de ger sig in i världspolitikdebatten. Förhoppningsvis skapar de uppmärksamhet och diskussioner.

Lars Norén har skämt bort oss. Efter en lång rad pjäser då jag spyfärdig snubblat ut ur salongen är förväntningarna höga. Här räknar jag med dramatik som Drabbar med stort D. Och visst, även i detta korta familjedrama finns de flesta ingredienser – hatet, de sjuka beroendena mellan människor, det desperata famlandet efter kärlek.
   På scenen står verandadörren öppen mot Västeråsskymningen, men rummet är slutet, kvalmigt. Sonen Magnus dundrar in på motorcykel och från första nanosekunden är vi där – i Norénland – i det rappa språket, malande fraserna och en undertext så laddad att man konstant sitter på helspänn för att parera skottsalvorna.
   Varifrån den tatuerade och nazistinfluerade sonen kommer antyds bara – troligen fängelset. Likaså varför han hamnade där, men att familjen är full av förljugenhet och har incestuösa ok att bära framgår med smärtsam tydlighet. Hemmet med den till fysik och känsla förlamade fadern, förnekande modern och utlevande systern är ingen borg att återvända till. Magnus får således bära sin törnekrona, såväl bildligt som sceniskt i Björn Melanders pregnanta regi. Problemet är nog att vi har sett det förr. Även helvetet kan immunisera.

I en trashig scenografi signerad Lars Östbergh står Tora, enligt henne själv ”världens mest misslyckade person”. Hon är inte klädd som Margaretorna, den trio som utgör klassens coola gäng. Hon har ingen dator, inga skor som är rätt, ingen tuff dunväst. Hon har ingenting. Men när pappa vinner Robinson får hon allt, inklusive ett par hett eftertraktade Nike-skor som … gråter! Med hjälp av en motvillig statsminister och det världsomspännande internets sprakande framfart drar Tora ut på ”undersökningssemester” till Nikefabriken i Indonesien. Färden går genom en värld som är skarpt stiliserad, drastisk och absurd.
   Dramatikern Lisa Langseth och regissören Richard Turpin ställer i Märk mig frågor om att bry sig eller låta bli, att tänka själv eller låta andra göra det.
   Nummerpanelen består denna gång av sex barn mellan nio och tolv år från Volgsjöskolan i premiärorten Vilhelmina. Emma, Helena, Anna, Anton, Henrik och Elina gillar Margaretorna och sätter betyg 3,75 i snitt.

Anna, 12 år
Går i: Sexan
Betyg på föreställningen: 5

Vad handlade föreställningen om?
   – Hur orättvist det kan vara ibland. Att det kan vara orättvist mot folk i vissa länder.

Vad tyckte du om den?
   – Den var bra.

Kände du igen dig i någonting?
   – Nej, jag tror inte det.

Du har inte känt dig som Tora nån gång?
   – Jo kanske ibland. Ensam på ungefär samma sätt som hon fast inte ofta.

Emma, 11 år
Går i: Femman
Betyg på föreställningen: 4,5

Vad handlade föreställningen om?
   – En flicka, och vad var det de där tre hette? Margareta, och så hade de ledsna skor och åkte runt.

Vad tyckte du om den? Vad var bäst? Vad var sämst?
   – Jag tyckte den var bra och rolig. Det roligaste var nog när hon slog Margaretorna. Det såg så roligt ut, de flög och tappade tänder och blödde. Det var inget som var dåligt.

Kände du igen dig i någonting?
   – Nej.

Är det viktigt att ha snygga kläder och Nike-skor och så i din klass?
   – Nej.

Helena, 11 år
Går i: Femman
Betyg på föreställningen: 3

Vad handlade föreställningen om?
   – Jag tycker det handlade om en flicka som fick ett par skor och dom skorna kom från Indonesien och skorna grät för att den som hade gjort skorna var ledsen när han gjorde dem. Och då for hon och frågade vad det var för fel på dem men hon fick aldrig nåt svar. På skorna så stod det att de var gjorda i Indonesien och då for hon till Indonesien och frågade där.

Vad tyckte du om den? Vad var bäst? Vad var sämst?
   – Jag tyckte den var kul, eller rolig. Fast det var vissa grejer man inte förstod. Jag fattade inte varför Usama bin Ladin stod och sålde korv i slutet.

Kände du igen dig i någonting?
   – Ja, det är ju så där på riktigt, eller inte i Indonesien, men i andra länder. Fast inte för mig.

Du har inte känt dig som Tora, att du ska ha coola kläder?
   – Nej.

Anton, 11 år
Går i: Femman
Betyg på föreställningen: 4

Vad handlade föreställningen om?
   – Coola gubbar.

Vad tyckte du om den?
   – Bra. De där tjejerna (reds anm: Margaretorna) var bra.

Kände du igen dig i någonting?
   – Ja. I Margareta.

Att du gör likadant som alla andra?
   – Ja, typ.

Henrik, 11 år
Går i: Femman
Betyg på föreställningen: 2

Vad handlade föreställningen om?
   – Det var en tjej som fick ett par skor som grät, sen fick hon inget svar, sen åkte hon till Indonesien och fick svar.

Vad tyckte du om den? Vad var bäst? Vad var sämst?
   – Den var lite bra. Den var lite tråkig eftersom den inte var så intressant. Det roligaste var de där tre tjejerna.

Kände du igen dig i någonting?
   – Nej, ingenting alls.

Elina, 9 år
Går i: Fyran
Betyg på föreställningen: 4

Vad handlade föreställningen om?
   – En tjej som fick ett par skor som började gråta och så blev hon så less på dem och så trodde hon att de var gjorda i det där Indonesien, eller vad det hette, och så åkte hon dit.

Vad tyckte du om den? Vad var bäst? Vad var sämst?
   – Den var rolig och bra. Bäst var de där killarna som hade klätt ut sig till tjejer som var så roliga (reds anm: Margaretorna). Jag tyckte inget var dåligt.

Kände du igen dig i någonting?
   – Nej. Inte så mycket. Jo jag har känt mig lite som den där statsministern eller vad han var. Han bara ”ja han slog lite längre än mig, bara lite.” (reds anm: Statsministern berättar ett barndomsminne när Lennart med den tuffa skinnjackan slår lite längre än statsministern i brännboll.) Så har jag känt mig.

Är det viktigt att ha rätt skor?
   – Nej. Jo de måste vara knutna.

Dessa ger sig uttryck i form av bland andra Snövit (Anna Wallander), Jackie Kennedy och Marilyn Monroe (Monica Stenbeck) samt Sylvia Plath (Ingela Olsson) som i egenskap av kollektiva kvinnoikoner präglar oss alla, medvetet eller omedvetet.
   Föreställningen i regi av Rickard Günther är underhållande på ett sätt som påminner om Kristina Lugns galghumor, men kanske också stundom för intellektualiserande – och därmed distanserande – för att riktigt bita tag i publikens innersta rädsla.
   Men, som sagt, humorn blir den överbryggande faktorn som slätar över detta faktum. För vem vill inte höra Ingela Olsson i fotsid blondinperuk à la Törnrosa utbrista: ”Min existens är sömn, därför är livet min logiska gräns. Men kanske är min existens också bara väntan på att bli kysst. Någon sorts prins, hitåt!/…/”.
   Den politiska och feministiska aspekten får man alltså på köpet. Och därtill tre fantastiska skådespelerskors rolltolkningar i en pjäs där det underliggande allvaret är inbäddat i en fluffig gräddbakelse som skulle få vem som helst i Viktväktarna att konvertera.

De finurliga kostymerna gör förstås också sitt till, men först och främst är detta en uppsättning som vilar tryggt i famnen på sin lilla, okonventionella dansensemble. Och barn som vuxna fascineras nog lika lätt av Mathias Olssons charmiga pandatolkning, Andreas Svenssons guldlockiga lejongestalt och Anna Rothlins lustigt sprättiga cirkusdirektör eller hennes snurriga Tant Amanda.
   Berättelsen om pandan Bam-bam som rövas bort från sin familj i bambuskogen och hamnar på en cirkus, blir i koreografen Björn Elissons säkert barnsliga handlag till en rolig dansteaterlek om pandor och människor, barn och vuxna, ensamhet och vänskap.

Kvällens höjdpunkt är den nyskapade baletten J. Edna and Mother Tolson av koreografen Javier De Frutos till musik av Michael Daugherty. Verket kan beskrivas som ett möte mellan Balanchine och Tennessee Williams i en postmodern drinkmixer. Rätt fragmentariskt med andra ord. Men fragmenten, där man hittar spår av klassisk balett, Hollywood, citat av J Edgar Hoover och ryska folksånger, är så finurligt sammansatta, både koreografiskt och musikaliskt, att en ny helhet uppstår. En helhet som får en tydlig tidsram och därmed blir en del i ett större sammanhang genom scenografin som anspelar på kalla krigets amerikanska femtiotal med ett tydligt utanför och innanför – och som väcker frågan hur kommer man ut om man vill in?
   Verket dansas med frenesi och entusiasm av kompaniet som också tar sig an de övriga baletterna, Artifact II av William Forsythe och Raptus av Nacho Duato på ett imponerande sätt. Artifact II kan ses som ett furiöst försök att avslöja den klassiska balettens sanna natur genom att driva dess formspråk till en sådan extrem punkt att det sönderfaller i sina mest brutala delar. Tack vare att de fem solisterna förmår attackera den komplexa koreografin på ett helt respektlöst sätt uppstår ett slags brutalbalett vars våldsamhet understryks av ridåns upprepade kraschlandningar mot scengolvet och violinisten Nathan Milsteins furiösa tolkning av Bachs Chaconne.
   I den mörka Raptus glänser Tyler Gledhill och David Wilde i en sensuell duett och Patrick Migas i verkets suggestivt mytiska soloroll.

Med sin dramatikerdebut sällar sig Jan Waldekranz till klassikerhyllans andra äktenskapsinfernon gestaltade i exempelvis Vem är rädd för Virginia Woolf? (Albee), Dödsdansen (Strindberg) och Lyckans dagar (Beckett). För att inte glömma Norén. För detta är ett relationsdrama på liv och död med tungan som enda vapen. Inte helt och hållet unikt i sitt formspråk, men välskrivet och humoristiskt. Framför allt är det Lena Endre och Reine Brynolfsson som är kvällens klo. Deras samspel får det gamla Elverket att åter generera högspänningsenergi utan irriterande wattkostnader för mottagaren.

Ståupparna Mårten Andersson, Måns Möller och Thomas Järvheden är verkligen inga duvungar när det gäller att driva med folk. Med alla tre på scen samtidigt, som i ståuppshowen Revolution, blir de låga skämten i princip bottenlösa. Tv-kändisar som Arne Weise och norska väder-Tone, killar i blåställ samt hela musikalgenren är bara några av dem som trackas när trion kör sin uppdaterade show för andra säsongen. Och visserligen har killarna införskaffat en Che Guevaratröja och kamouflagejackor, men att elak humor skulle vara särskilt revolutionerande köper jag ändå inte. Fast kul är det förstås.

Hur frigjord man än tycker sig vara, är det svårt att hålla masken inför detta tonsäkra pang-på-rödbetan-tilltal. Men fnisstämningen lägger sig strax och det står klart att det inte är själva fide-lide-littan som är poängen. Utan det som sägs mellan raderna/låtarna. För, när man tänker efter, så skojigt är det ju egentligen inte med hårdsexistiska sånger om ständigt kåta flickor. Särskilt inte när de varvas med kontrasterande berättelser, som den om de 10-åriga flickorna som skulle få ha sina sommarhästar hos den ”snälle” bonden mot naturabetalning.
   Sedd som feministisk anfallsmetod är Therese Stenshälls och Ingrid Gustafssons En kväll i paradiset både intressant och nyskapande. Greppet är genialt – att locka dit snuskisarna med gladporr-Bodes låtar, för sex säljer ju, och sen dra av dem brallorna i moments lilla café. Frågan är bara om det funkar rent praktiskt.

Tillsammans med DJ Khim (musik) och Robert Leib (bildprojektioner) har han skapat ett sceniskt kosmos där allt från klubbkvällen i Göteborg till en nära väns begravning och en barndomsupplevelse ryms, varje minne återgivet med en glasklar kantskärpa som är närmast filmisk.
   Till dig som är bekant med Johannes poesi vill jag säga: att läsa den är en litterär njutning (Det är bara gudarna som är nya). Att se den gestaltad är en visuell hjärnorgasm: framför ögonen på publiken löser Anyuru upp tid, rum och kropp och sammansmälter dem till en ny enhet som för tankarna till 1700-talets monodramer som ville ”göra publiken till delägare genom att låta den uppleva inte bara huvudrollens öde utan även hans sinnesintryck, som om det vore hans egna/…/”.*
   Men inte alls så pretentiöst, utan alldeles lågmält. Det är inte alla poeter förunnat att äga så mycket fysik.

Tre knivar från Wei är ett fascinerande verk som under sin genomskinliga yta av kinesisk forntid är väl förankrad i den europeiska samtidsverkligheten.
   Bente Lykke Möller har skapat en scenbild som med lätt hand antyder ett kinesiskt 600-tal, men det centrala i scenbilden är det transitoriska. Den stora hallen är platsen för en förflyttning, men inte platsen där man stannar kvar. På samma sätt är det centrala i pjäsen inte det kinesiska, utan den alltid lika aktuella frågeställningen om lydnaden som en nödvändighet för att upprätthålla samhällsordningen – och lydnadens oundvikliga offer. Kvinnornas lydnad innebär att de accepterar den kommande förflyttningen från livet på så sätt blir hallen där dramat utspelar sig i sig självt en symbol för deras lydnad.
   Trots att det är en mycket vacker pjäs med en angelägen frågeställning så är det de starka kvinnorollerna, i alla livets åldrar, som är den stora behållningen. Några av Dramatens främsta skådespelerskor med Stina Ekblad och Gunnel Lindblom i spetsen ger sina gestalter en djupt mänsklig framtoning rik på nyanser och övertoner som skänker trovärdighet åt dessa dödsdömda, men inte kuvade, offer för lydnadens diktatoriska regim.
   Strunta i vad traditionalistiska manliga kritiker anser, skaffa en biljett till någon av de sista föreställningarna och njut av föreställningens kvinnor.

Att något hotfullt ligger i luften förstår man redan av scenografin i inledningsscenen: ridå, möbler, väggar, tekanna, cigaretter – ja nästan allt går i samma blekgröna nyans, som ger en steril och lite sjuklig känsla. Vi befinner oss i matrummet på ett pensionat. Om det nu kan kallas så, med bara en gäst.   
   Med rött tussigt hår, stora svarta glasögon och med sin långa kroppshydda gör Stanley entré. Fredrik Gunnarson spelar rollen som denna slafsiga, paranoida, likgiltiga men samtidigt utsatta man, med bravur. Han får mig att känna avsmak men väcker samtidigt en viss empati. Wallis Grahn som den yviga värdinnan Meg är också utmärkt. Denna blir till sig över att få två nya gäster till sitt pensionat. De dyker bara upp en dag – McCann (Göran Dyrssen) och Goldberg (Kenneth Milldoff) och anordnar en födelsedagsfest till Stanley. Vardagen som handlar om väder, cornflakes och stekt bröd rörs om. Det är skruvade lekar och absurditeter.
   Vem de båda männen egentligen är får man aldrig svar på. Deras relation till Stanley får man aldrig veta, inte heller vart de för honom på slutet. När ridån går ner sitter jag där med en hög frågor. Frustrerande? Nja, visst är det skönt med förklaringar, men när finns det egentligen klara svar på livets frågor. Sällan.

”Jag heter Julia. Jag tänker snart begå självmord”. En spröd flickgestalt sitter på scenkanten och skriver så det rasslar om tangentbordet. Desperat, beslutsam. Och mycket medveten om att hon blottar sig för världen. Kontaktannonsklichén ”Tacksam för uppriktiga svar” kommer således väl till pass. August svarar och de båda inleder en cyberflirt med nattsvarta undertoner.
   Båda vill fly det förljugna livet, tristessen. Men det är med fåfäng iver de närmar sig varandra via sina tjutande modem – ingen av dem tycks fullständigt ha mist hoppet om att finna något äkta. Mattias Silvells August är en jordnära yngling som kanske bara tillfälligt har tappat fotfästet. Frida Westerdahls Julia är skörare, på tonårsflickors vis. Båda spelar med en överrumplande närvaro och uppriktighet. Tillsammans med regissören Sofia Jupither har de timrat en uppsättning som på ett allmänmänskligt vis balanserar mellan bråddjup och skämtsamma trivialiteter.
   Lejonkulan har effektivt förvandlats till platsen där det oåterkalleliga ska ske, en 600 meter hög klippa med avgrundens rand invid den upplysta fondväggen. Men något händer. Inför döden överrumplas ungdomarna av naturens kraft och av en närhet och nakenhet som de båda har längtat efter. Och det märkliga inträffar att de med självmordet som drivkraft tycks hitta något som liknar ett svar på frågan om livets mening.

Daniel Boyacioglu har ställt upp ett litet bord på Angeredsteaterns scen. Där sitter han och ordnar med sina saker: Två böcker, en cd-skiva, en mobiltelefon och ett glas vatten. Runt omkring står bruna pappkartonger, vid ett bordsben ligger en plastpåse. När premiärpubliken har kommit på plats i bänkarna säger Daniel Boyacioglu ”Hej”. Ljuset i salongen förblir tänt och Boyacioglu gör med andra ord tidigt klart att vi inte ska förvänta oss någon traditionell kväll på teatern. Han börjar med att läsa två dikter med sin suveräna teknik, som får publiken att vilja lyssna till precis varje ord.
   Böckerna på bordet är hans egna diktsamlingar och det är på dessa han bygger hela föreställningen. Det handlar om kärlek, om att ge mamma pengar i julklapp och om svennekultur. Allra bäst blir det när Boyacioglu gör
utvikningar från dikterna och berättar om hur han tänkte när han skrev dem. Fler sådana utflykter hade bara gjort föreställningen ännu bättre, men Dom älskar mig! Dom älskar mig! är ändå en föreställning att bli småkär i. Framförallt för att Daniel Boyacioglu inte väljer några enkla vägar.

Om man får en scen och inte måste sälja in en föreställningsidé skall man självklart passa på att experimentera. Och det gör Anna Koch.
   Turn Back to Dance är ingen nybörjarföreställning. Den passar bättre för den erfarna publiken som får möta två så olika storheter som Jan Vesala och Sybrig Dokter samma kväll. Detta är det mest spännande med Turn Back to Dance, att Anna Koch använder olika kroppar med olika erfarenheter och låter dem mötas.
   Involverad i detta möte är också en nyutexaminerad dansare, Audrey Littman. Utöver en stark närvaro ger hon prov på en spännande rörelsekvalité, till exempel ovanligt vackert artikulerade fotrörelser. I det inledande solot, som är föreställningens höjdpunkt, får Littman Anna Kochs koreografi att kännas som om den tillhörde hennes kropp och var en del av hennes egen historia.