Teater Scenario: Hela hennes längd

Den våta, kåta, föraktfulla blicken. Den innerst inne rädda och underlägsna blicken. Blicken som ser men inte ser – men tror sig se. Blicken som också givit sig själv rätten att just mäta en kvinna.
   Alla dessa ögonskiftningar gestaltas och återges av två unga kvinnor (Isabell Sollman och Bongi Jarne MacDermott), varav en höggravid. Ändå är de helt övertygande. För frågan är: hur mycket av mannens blick har du själv?
   En dramaturgi som skräddarsydd, snygga glidningar in och ut ur personer och miljöer utan att de två någonsin lämnar scenen och en lätt touch av den fortfarande lika aktuella genusdebatten, är några av komponenterna som gör denna föreställning till en av höstsäsongens första lyckopiller i Stockholmstrakten. För just som du trodde att du hatade hela könsöverskridnings-haussen på teaterscenerna (underförstått, var ordet genus ett av kulturrådets bidragskoder 2003?), sitter du där med ett sarkastiskt gapskratt i ena mungipan.

Rättegång mot Bush

Det var dramaturgen Fredrik Haller som i våras fick idén att iscensätta ett evenemang liknande den tribunal Jean-Paul Sartre och Bertrand Russell ledde i slutet av sextiotalet i Stockholm för att protestera mot Vietnamkriget.
   Regissören Jörgen Dahlqvist nappade och skrev ihop ett manus.
   – När vi började snackade om det, var det fler och fler som ville vara med. Nu är det upp till tolv arrangörer som deltar i Tribunalen, bland annat Folkets Bio och kulturtidskriften Mana, säger han.

Vill skapa diskussion
Programmet innehåller fester, filmer, föreläsningar, föredrag, utställningar, performance och installationer. Och så den nyskrivna teaterföreställningen Folket vs. George W. Bush, där Jean-Paul Sartre och Bertrand Russell anklagar den amerikanska presidenten för brott mot folkrätten i samband med Irakkriget.
   – Det är viktigt som teater att ta ställning och tydligt redovisa varför vi gör det, säger Jörgen Dahlqvist.
   Tribunalen ska kringgå de brister som finns i internationella domstolar och ställa den man, som anser sig stå över lagar, konventioner och folkrätten till svars. Målet är att skapa diskussion kring Bushs politik.
   – Vi kommer att använda oss av olika citat och påståenden av Bush. Han säger till exempel ”historien har gett mig i uppgift att förstöra världens ondska”. Detta ifrågasätter vi.
   Trots det allvarliga ämnet blir det mer humor än i Teatr Weimars tidigare föreställningar, eller intellektuellt trams som Jörgen själv kallar det. Målgruppen är politiskt intresserade som är bekymrade över den värld som vi lever i.

Moderna Dansteatern: Ful flicka

Även de två fula flickorna, gestaltade av Liisa Ylä-Outinen och Kristiina Viiala, har något Burtonskt över sig. Deras taniga kroppar har en kantighet som gör varje rörelse till en tyst protest mot den omvärld som dömt ut dem.
   Flickornas fulhet är inte fysisk, upplevelsen av dem är snarare rörande. Det är mer deras val att inte anpassa sig, vilket manifesteras i ett icke-feminint rörelsespråk och en gestik som anspelar på aggressivitet och avvikande preferenser, som gör att (det patriarkala) samhället placerar dem i den mörka halvvärld som ljussättaren Olle Svensson designat. Resultatet är mycket vackert. Gå och se!
   Föreställningen spelas på moderna Dansteatern 9-12 september.

Angereds teater: Brev till en ängel

Inför hösten har Angeredsteatern byggt om sin foajé. Istället för att vara hänvisad till en korridor som andas skola kan man gå in i en en liten bar och mingla.
   På premiärkvällen för Brev till en ängel är det trångt. Baren är inget märkvärdigt, men att kunna äta ett par jordnötter och titta närmare på resten av publiken känns ändå som en bra början. En liten mental landningsplats innan det är dags för föreställning.
   Nu skulle Brev till en ängel förmodligen beröra även om man klev in
direkt från gatan. På scengolvet, som är möblerat som ett vardagsrum i en lägenhet, möts en vuxen dotter och hennes pappa. Deras familj är splittrad, mamman död. Både far och dotter försöker hitta fotfästet i livet igen.   
   Manus är skickligt skrivet. Även om dialogen förs på både svenska och persiska är det lätt att hänga med i både vad som verkligen sägs, och det som antyds mellan raderna.   
   Dotterns ilska över pappans passivitet. Pappans rädsla för att lägga sig i. Att familjen kommer från Iran har egentligen ingen större betydelse. Brev till en ängel beskriver hur svårt det kan vara att prata med varandra över generationsgränserna. Spelat så här öppnar det en del av de innersta dörrarna, åtminstone hos mig.

Publiken sviker Abbey Theatre

Storsatsningar som normalt skulle ha dragit fulla hus har nu bemötts med halvtomma salonger. Varken nobelpristagaren Seamus Heaneys bearbetning av Sofokles Antigone eller Tom Murphys version av Tjechovs Körsbärsträdgården har fallit publiken i smaken.
   Tom Murphy är annars den irländska teaterns Grand Old Man, en dramatiker som speglat den irländska folksjälen ur alla dess vinklar och vrår. Men kanske är irländarna trötta på att skåda sin omtalade folksjäl?   
   De senaste tio åren har en vital frigruppsscen utvecklats med starka internationella influenser, understödd av expanderande Dublin Theatre Festival med sina utländska gästspel. Nationalscenens betydelse som uttolkare av klassikerna och som skådeplats för nyskriven irländsk dramatik minskar när kvartersteatrarna ofta gör samma saker fast bättre, friare och med större konstnärlig variation.
   En tredjedel av Abbeys personal får nu gå. Ironiskt nog är det framför allt lilla scenen Peacock, som satsat mest på ungt och nyskrivet, som drabbas värst.

Lars Eidevall ser dubbelt

”En del tror att dans bara är för ett lyckligt fåtal, men vi vet att det finns dubbelt så många lyckliga skåningar efter vår första säsong på Palladium. Ni dubblerade våra publiksiffror!”
   Så står att läsa på Dansstationens hemsida just nu.

Vad har flytten till Palladium betytt för Danstationen?
   – I de små och ruffiga lokalerna på Norra Vallgatan kunde vi ta emot 110 besökare på en tio- gånger tiometers scen. Mellan 1991 och 2003 byggde vi där successivt upp en publik som var intresserad av samtida och experimentell dans.
De senaste sju åren har vi efterlyst en mellanstor gästspelsscen i Malmö för att kunna ta emot också större och bredare dansgästspel. Detta har nu blivit verklighet på Palladium, en anrik biograf som renoverats speciellt för dansens och musikens behov.

Palladiums fördelar?
   – På Palladium har vi en dubbelt så stor scen och kan ta emot upp till 240 personer i publiken. Detta gör att vi våren 2005 kan presentera Cullbergbaletten i Malmö för första gången på 14 år. Små experimentella studioarrangemang kan vi visa i vår dansstudio på Palladium för max 50 besökare.

Betyder en lokal verkligen så mycket eller är det något annat som hänt?
   – Palladium visar sig inte vara en exklusiv scen utan snarare en folklig lokal, med kristallkronor, marmorfoajé och guldfoajé. Vem vill vara Askungen för familjepublik drog 60 besökare på Norra Vallgatan och 200 besökare i Palladiums invigningsvecka. Vårt mål var att ta med oss den gamla publiken och locka lika många till, och det har lyckats. Tack vare ett ökat dansintresse, ett snabbt växande fritt dansliv i Skåne och den skånska Dansbiennalen, som hade sitt hjärta på Palladium i april.
   – Jag tror att Malmöborna tycker att Palladium är deras scen.

Hur fortsätter ni arbetet med all bredda danspubliken?
   – För oss återstår nu att få publiken att fortsätta komma och upptäcka dansen i alla dess former. Nyheten att dansen har fått en egen scen på Palladium har nått ut bra till publiken, och det är väl en viktig förutsättning för att motverka fördomarna om dans. Flera bra och synliga spelplatser för danskonsten behövs!

Mexikansk mimare hjälper Sagateatern

För ett år sedan såg det riktigt mörkt ut för gamla Sagateatern i Umeå. Fria gruppen Ögonblicksteatern sa upp kontraktet och fastighetsägaren HSB undersökte möjligheterna att bygga om lokalen till bostäder eller affärslokal. För att rädda Sagateatern, i alla fall temporärt, tog Umeå teaterförening på sig driften till och med maj 2005. Det innebär att en viktig lokal finns tillgänglig för Teaterbiennalen i Umeå den 4-8 maj 2005. Därefter är Sagas öde oklart, men Umeå Teaterförening arbetar för att en intresseförening ska ta över Sagateaterns drift.
   – Men det är otroligt svårt att få någon ekonomi i det, säger Frida Holmgren, teaterkonsulent på Umeå teaterförening.

Ett halvt dygns manifestation
Kulturnämndens ordförande Erik Bergkvist hoppas att teatern kan räddas eftersom det råder brist på den här typen av fullt utrustade mellanstora scener i Umeå. Hur räddningen ska se ut överlåter han dock till teaterföreningen att ta reda på. Att kommunen skulle ta över driften är inte aktuellt, en lösning måste ligga på föreningsbasis.
   – Min förhoppning är att teaterföreningen ska upptäcka att det går ihop och vilja ta över driften själva, säger Erik Bergkvist.
   Teaterkonsulenten Frida Holmgren utesluter inte den lösningen men säger:
   – Då skulle vi behöva mycket extra resurser.
   På lördag 11 september samlas Umeås kulturliv till en cirka tolv timmar ideell manifestation för Sagateaterns fortlevnad. Under samlingsnamnet ”En dag för Saga” samsas en mexikansk mimare, Cirkus Empati, Salongsorkestern, danskompaniet Nomo Daco och teatersport med en mängd andra programpunkter och kulturarbetare på Sagateaterns scen. På kvällen tar Staffan Ling och Torbjörn Harr, som en gång var med om att förvandla Sagabiografen till teater, hand om konferencierskapet.

Strindbergs intima teater: The Real Thing

Det är ganska många ord att smälta för en lakonisk, nordisk själ gödd på Bergmans, Noréns och Fosses spartanska nattvard.
   Resultatet blir en pjäs där skådespelaren till 95% enbart har användning för sitt huvud. Sällan får kroppen vara med och skaka loss till de popörhängen från 80-talet och bakåt som emellanåt piggar upp föreställningen. Jag är kort sagt beredd att hålla med regissören Mick Gordons landsmaninna Katie Mitchell (för övrigt aktuell med en uppsättning av Beckets Natt och drömmar på Dramaten i höst)som påstår att ”engelska skådespelare agerar bara från nacken och uppåt, medan svenska agerar från nacken och neråt”.
   Ändå är två av skådespelarna faktiskt svenska, Gerhard Hoberstorfer och Cecilia Nilsson, som inom parentes talar en imponerande välartikulerad engelska. Problemet är bara att de har fått för många ord att tugga på. Lägg därtill alltför många lager av sanningar och osanningar att bena ut för åskådaren i detta drama om slentrianrelationer och konstnärsskap på scenen såväl som i verkligheten. Och helheten blir som en Kidneypie med grädde och lök på toppen. Härligt, underfundigt och vällagat för dig som gillar det, men mäktigt för oss som gillar magert.

Levade Noble Horse Gala

Tänk dig flera hundra kilo tunga hästar som dansar och gör svåra konster; hästar som är extremt lydiga, men ibland driver med sina dressörer; tänk dig ösiga hästscener i filmer som Ivanhoe och Gladiator; tänk dig en tjej som står på två hästar i full galopp och styr ytterligare sex hästar; tänk dig äkta spanska cowboys och flamencodansare på scen samtidigt . Och fundera över hur det skulle kunna se ut när någon fickparkerar med ett romerskt fyrspann. Då kan du ana vad denna föreställning bjuder på.
   Det här är en show med elegant svansföring och massor av hästkrafter. Ridkonst från olika delar av världen visas upp i välkomponerade nummer som bygger på lång utbildning, enorm skicklighet och ett djupt samförstånd mellan djur och människa.

Stockholms stadsteater: Körsbärsträdgården

Knappt har man slickat i sig dansteaterbakelsen Tjechovträdgården förrän den gamla Körsbärsträdgården åter står i blom. Men om Egerbladhs smarriga kreation, liksom Wilsons 3 Systrar 2001, var hyfsat nyskapande upplevelser, anas tyvärr också en tendens åt det motsatta hållet.
   Lennart Hjulströms Körsbärsträdgården på Stora scenen hyser nämligen lika mycket respekt för Traditionen och Teatern som Thommy Berggrens Morbror Vanja härom året. Och det är väl fint, men respekt är som bekant inte synonymt med hålligång på scenen utan blir oftast rätt tråkigt, i synnerhet när det råder Tjechovinflation. Nä, lite mera tolkningsvariation tack. Annars somnar jag.

Höstsvep: Gotland

I höst spelar Länsteatern på Gotland bland annat två olika pjäser med den enda gemensamma nämnare i att teaterchefen Örjan Herlitz regisserar, samt att båda berättelserna handlar om unga pojkar . Just nu spelas Ad de Bonts Mirad – en pojke från Bosnien för Gotlands sjätteklassare. Det är en historia som handlar om ondska och ensamhet och om 13-årige Mirad som ensam flyr undan kriget i Bosnien.
   Gotlands Tidningars Nicolaus Daun skrev så här efter premiären 3 september: ”Mirad – en pojke från Bosnien förmedlar en ocensurerad bild av hur fasansfullt ett krig är – det där som aldrig riktigt framgår av bilderna vi ser på nyhetssändningarna. /…/ Mirad… är ingen vanlig pjäs. Den spelas i klassrum och eleverna vet inte att det är teater.”

Patrik, Tommy & Tommy
Länsteaterns nästa premiär äger rum 22 oktober och är teaterchefens uppsättning av den numera moderna klassikern Patrik 1,5 som handlar om fördomar samt om Göran och Sven och deras stora dröm att få adoptera en liten pojke på 1,5 år. I rollerna ses Mats Sundberg, Patrik ”Palten” Johnsson och Atle Stefansson.
   Desutom kör länsteatern lunchteater hela hösten – för detaljerad information – se teaterns hemsida enligt nedan länk.
   Och även om den inte har så mycket med teater att göra blir Tommy Körbergs allra första Riksteaterturné förmodligen en stor scenisk händelse på Gotland i höst. Tillsammans med Tommy Berndtsson Trio gör Körberg ett musikprogram med jazz, blues och visor på både svenska och engelska. Premiär i Slite 14 september.

Premiärkalender September 2004

1 Onsdag
Stockholm: Dansens hus: t.lab av t.cap/ccap

2 Torsdag
Stockholm: Orionteatern: Trummor borde förbjudas av Con Rytmo
Stockholm: Levade Noble Horse Gala

3 Fredag
Visby: Länsteatern Gotland: Mirad-en pojke från Bosnien av Ad de Bont
Stockholm: Dansens hus/Reich+Szyber: Dying for love
Stockholm: Moderna Dansteatern/Dorte Olesen: Ful flicka
Karlstad: Värmlandsoperan: Pinocchio av Hülphers & Palmaer
Malmö: Malmö Dramatiska teater: Beställningen av H Pinter
Stockholm: Strindbergs intima teater: The Real Thing av Tom Stoppard
Göteborg: Angereds teater: Brev till en ängel av Farnaz Arbabi
Göteborg: Stadsteatern: Leva Loppan av Georges Feydeau
Umeå: Norrlandsoperan: Huset – nu med musik av Torgny Lindgren

4 Lördag
Stockholm: Teater Slàva: Döderskratt
Stockholm: Dramaten: Love Bombing av Jan Waldekranz
Stockholm: Dramaten: Black Comedy av Peter Shaffer
Norrköping: Östgötateatern: Amadeus av Peter Shaffer
Sundsvall: Teater Västernorrland: Lejonet & Åsnan av Örjan Lidén

5 Söndag
6 Måndag
7 Tisdag

8 Onsdag
Stjärnsund: Dalateatern: Skrönor – eller sanna berättelser ur livet
Stockholm: Kulturhuset/Kilen: Turn back to dance av Anna Koch

9 Torsdag
Borås: Älvsborgsteatern: E jag ett UFO av Lars Melin

10 Fredag
Göteborg: Angereds teater: Dom älskar mig… av Daniel Boyacioglu
Skövde: Göteborgsoperan: I nöd och lust av Schmidt & Jones
Stockholm: Moment: En kväll i paradiset av T Stenshäll & I Gustafsson

11 Lördag
Stockholm: Kungliga Operan: Tosca av Puccini
Stockholm: Dansens hus: t.show av t.cap/ccap
Malmö: Teatr Weimar: Folket vs George W Bush av Jörgen Dahlqvist
Göteborg: Atalante: Alterego av Eva Ingmarsson
Göteborg: Backa teater: Hela vägen hem av Mats Kjelbye, kl 18
Göteborgs Konserthus: Väckelsemöte av och med Jonas Gardell
Stockholm: Dramaten: Norway Today av Igor Baursima

12 Söndag
Göteborg: Göteborgsoperan: Kvinnan utan skugga av R. Strauss & Hoffmansthal
Malmö: Malmö Dramatiska teater: Födelsedagsfesten av H Pinter


13 Måndag
Vingåker: Riksteatern/Ulf & Puck prod: Äktenskapsleken av Edward Albee

14 Tisdag
Slite: Riksteatern: Tommy Körberg & Tommy Berndtsson Trio
Örebro: Tyst Teater:Gycklarens födelse av Dario Fo

15 Onsdag
Stockholm: Scalateatern: Ringside av Jerry Williams
Jönköping: Smålands musik & teater: Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall
Åmål: Riksteatern: Abstrakt rap av Johannes Anyuru

16 Torsdag
Örebro: Nöjeskrogen: Kyss Hjalmar av Peter Flack
Stockholm: Björn Elisson Kompani/Moderna Dansteatern: Pudding för en panda av Marianne Linder

17 Fredag
Göteborg: Teater Trixter: Respekt av Petra Revenue
Västerås: Teater Västmanland: Skuggbiografier av Lars Norén
Vilhelmina: Unga Riks: Märk mig av Lisa Langseth
Uppsala: Upsala stadsteater: Slättskymning av Lisa Langseth
Varberg: Riksteatern: Psykos 4:48 av Sarah Kane
Stockholm: Vindhäxor/Glashuset: Där änglarna landar av Eva Lundqvist
Stockholm: Teater Galeasen: Prinsessdramer av Elfriede Jelinek
Malmö: Varietéteatern Barbès: Sweet Box av Nina Jemth & Pelle Öhlund

18 Lördag
Stockholm: Zebradans/Boulevardteatern: Non Stop av Dansgruppen Agnes
Stockholm: Marionetteatern/Stadsteatern: Paradis-is av Alvarez&Barghashi
Malmö: Malmö Dramatiska teater: Utsikt från en bro av A Miller
Hovmantorp: Reg.teatern BlekingeKronoberg: Inget öra har sett av J Bernander
Göteborg: Göteborgsoperan: Manifesto av Forsythe& Duato& de Frutos
Stockholm: Dramaten: Kamraterna av Strindberg
Stockholm: Teater Pero: Mannen, damen och något i magen av Aakeson & Eriksson

19 Söndag
Mora: Wasasalen, Mora kulturhus: Var inte rädd av Hans Sjöberg

20 Måndag
Stockholm: Scentralen på Kulturhuset: Singlar


21 Tisdag
Karlstad: Värmlandsoperan: West side story av Bernstein/Laurents/Sondheim

22 Onsdag
Sundsvall: Teater Västernorrland: Som glöd under snö av Robert Jelinek

23 Torsdag
Umeå: Norrlandsoperan: Barberaren i Sevilla av Rossini
Stockholm: Oscarsteatern: Fångad på nätet av Ray Cooney
Stockholm: Stadsteatern: En fröjdefull jul av A Ayckbourn

24 Fredag
Linköping: Ung Scen/Öst: Sockersyndromet av Lucy Pebble

25 Lördag
Luleå: Norrbottensteatern: Flickan och dödenav Ariel Dorfman

Stockholm: Teater Bamba/Fria teatern: Måndag är fiskbulledag av Andreas Duus
Stockholm: Stadsteatern: Hjälten av J M Synge
Stockholm: Dramaten: Kuddmannen av Martin McDonagh
Stockholm: Dramaten: Natt och Drömmar av Beckett
Stockholm: Teater Giljotin: 4:48 Psychosis av Sarah Kane, kl 19
Stockholm: Orionteatern: Fredsvarietén av Stina Oscarsson
Malmö: Expressteatern: Maskopi av Ed Damron& Vidisha Mallik

26 Söndag
Stockholm: Pantomimteatern: Harlekina show

27 Måndag
Stockholm: Tribunalen: Far Away av Caryl Churchill
Stockholm: TPL/Aliasteatern: La Serena 11 september av C Hamilton
Gävle: Skottes musikteater: Lisa och Bruno – en nalles äventyr av Per Nilsson
Malmö: Unga Riks: Dr Seuss ordinerar av Dr Seuss

28 Tisdag
Göteborg: Stadsteatern: Don Juan av Molière

29 Onsdag
Burträsk: Riksteatern: Läderlappen av Lambert-Olsson & Gentele
Uppsala: Gottsunda teater: Momo – Kampen om tiden av S Nohrstedt

30 Torsdag
Malmö: Dansstationens turnékompani: Make Over av Kajsa Giertz & Torsten Schenlaer





Med reservation för ändringar
Har vi missat någon viktig premiär? Skrivit fel i kalendern? Tipsa redaktionen på e-postadress info@nummer.se. Bifoga en länk till gruppens/scenens hemsida tack!

Mer pengar till Teateralliansen

Teateralliansen är en fristående arbetsförmedling för skådespelare.
   Bolaget startade 1999 och dess målsättning är att skapa trygghet och stabilitet för frilansande skådespelare och att öka rörligheten på arbetsmarknaden genom större variation i teatrarnas anställningsformer. Man vill också verka för att minska belastningen på A-kassesystemet.
   Idag är närmare 100 skådespelare knutna till verksamheten. Staten lämnar ett årligt bidrag på 15 miljoner kronor till Teateralliansen.

Höstsvep: Västra Götaland, Halland och Värmland

Höstens klädmode går i den välskräddade stilen. Efter en genomgång av teatrarnas repertoar verkar det som att teaterhösten på västkusten lutar åt samma håll. Det är klassiker som gäller.
   Göteborgs stadsteater ägnar hela säsongen åt riktigt välkända pjäser. Om ett par veckor, 28 september, går Don Juan av Molière upp. Kan bli Stadsteaterns mest spännande klassiker i höst. Dels för att rollen som Don Juan spelas av Piotr Giro, känd för rollen som Romeo i Dramatens/Cirkus Cirkörs uppsättning av
Romeo och Julia 2002, dels för att vassa Mirja Burlin gör rollen som Donna Elvira. Men också för att ett gräl redan har kryddat uppsättningen.
   Från början skulle Anders Ekborg ha spelat huvudrollen. Men Ekborg hoppade av eftersom han och regissören Jasenko Selimovic hade allt för olika syn på hur pjäsen skulle spelas.

Städerska möter teaterrecensent
Även de fria grupperna hakar på klassikertrenden. Mest spännande har Teater UNO:s Man som man av Brecht potential att bli. Stilsäkra UNO har inte gjort så mycket väsen av sig de senaste säsongerna men brukar med små medel leverera stark dramatik.
   Förutom alla klassiker, låt oss hoppas att de blir som modet – med en ny twist, finns naturligtvis mycket nyskrivet som lockar. Följande premiärer är värda att notera i kalendern:
   Redan 3 september har Farnaz Arbabis nyskrivna Brev till en ängel premiär på Angeredsteatern. Pjäsen handlar om en splittrad familj, en flicka och hennes pappa. Dialogen är både på persiska och svenska.
   Teater Trixters husdramatiker Petra Revenue har skrivit Respekt, som får urpremiär 17 september. Pjäsen handlar om en städerska och en teaterrecensent och kretsar kring frågan – vad är kultur egentligen bra för?
   Flykten till Halland av Gertrud Larsson får premiär på Teater Halland den 8 oktober. Larsson är nyutexaminerad från Dramatiska institutet. Pjäsen handlar om svensk flyktingpolitik.
   Dessförinnan, 1 oktober, får Peter Kihlgårds nyskrivna Pissungen premiär på Teater
Bhopa. Pjäsen handlar om barn och att få höra att man inte duger.   
   Till sist en julshow. A Very Pulpy Christmas med Lesbian Pulp-O-Rama från New York på Pustervik 5 december. Satir inspirerad av ”lesbian pulp fiction” från 60-talet.

Lång näsa åt Värmlandspubliken
Höstens största premiär på Värmlandsoperan är West Side Story (21 september), en storsatsning från operans sida med 30 musikalartister och dansare, samt Värmlandsoperans Sinfonietta på scen. Regissör är Georg Malvius.
   Men dessförinnan, redan 3 september, har familjeföreställningen Pinocchio premiär, en musikal signerad Bo Hülphers och Carsten Palmaer som baserar manus på Carlo Collodis berömda berättelse om trädockan som blev en levande pojke.
   Pinocchio kommer att ges både som skolföreställning och offentligt.

Höstsvep: Västernorrland och Jämtlands län

På Sveateatern i Sundsvall spelas Före detta av Mattias Andersson i regi av Öllegård Goulos, nyexaminerad från regilinjen vid Teaterhögskolan i Malmö. Premiär 9 oktober.
   Som ett resultat av projekt Norrscen kommer Västerbottensteaterns kritikerrosade föreställning Pölsan, efter Torgny Lindgrens roman, att turnera i Västernorrland under hösten.
   Övrigt på repertoaren är Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall samt Lejonet och Åsnan, ett samarbete med kören Mousiké. Kaféprogrammet En resa med Ulla Billqvist spelas i Västerbotten, Hallunda och Göteborg.
   Efter långvarig politisk strid har Sundsvalls kommun sökt pengar från länsstyrelsen och EU för att bygga ett nytt scenhus. Och chefen för Teater Västernorrland, Tomas Melander, har tagit på sig att vara chef även för Norrdans. Jeanne Yasko är kvar som konstnärlig ledare. Norrdans har premiär 1 oktober på Unchained Melodies av Stephen Petronio samt Ordinary Events och Broken av Rui Horta.

Ulf Brunnberg och ungdomssatsning
Två musikaler går upp i höst. The best little whorehouse in Texas, med bland andra Ulf Brunnberg, får Sverigepremiär i Sundsvall den 3 oktober. Och i Kramfors får den nyskrivna svenska musikalen En vacker dag, om Ådalen 31, sin urpremiär den 22 oktober. Petra Nielsen har en ledande roll.
   Länsteatern i Jämtland spelar ingen vuxenteater i höst utan satsar på barn och ungdom. De yngsta får se Lilla vargen efter en bok av Stig Ericson. För länets niondeklassare spelas Mirad och hans mor av Ad de Bont. Det handlar om Mirad som åker tillbaka till Bosnien för att leta sin mamma.
   – Vi gör mycket med mycket liten budget och ser hösten som en återhämtningsperiod, säger producenten Inger Zetterström.
   Under sommaren har ensemblen åkt länet runt med Vilhelm Mobergs Marknadsafton.

Från Fame Factory till Flack

Peter Flacks nya revyskapelse Kyss Hjalmar ska, enligt revykungen själv, vara kaxigare än någonsin. Om det var för sin kaxighet Dajana Lööf fick en plats i ensemblen vet hon inte, men hon anar att herr Flack tyckte att hon passade in på showens tema.
   – Den här showen kommer att vara lite annorlunda än tidigare Hjalmarrevyer, lite mer Las Vegas och jag tror att jag passar bra in i det konceptet, säger Dajana Lööf till Scentidningen nummer.se.
   Övriga medverkande är – naturligtvis – Peter Flack himself samt Marie Kühler, Peter Kjellström, Jenny Wåhlander, Stephan Berg, Niklas Berglind, Anders Lindahl, Karin Rickardsson, Maria Rydström och ytterligare en Fame Factory-deltagare: Victoria Limenza.
   Dajana Lööf är anlitad som sjungande och dansande så kallad ”enterwaiter”-artist, men får ett eget solonummer i föreställningen. Huruvida hon kommer att kyssa Hjalmar vill hon dock inte avslöja.
   Kyss Hjalmar har premiär på Nöjeskrogen i Örebro 16 september.

Höstsvep: Blekinge, Kronoberg, Kalmar och Jönköpings län

I våras avslutades Byteaterns treåriga samarbete med koreografen Kajsa Giertz – och hösten ser plötsligt väldigt påver ut för Kalmar Läns Teater. Några nypremiärer, lite gästspel och lunchteater samt två stycken föreställningar i samarbete med Cirkuspiloterna (Cirkus Cirkör-elever) i september. Det är allt.    Teaterchefen Jan Dzedins ångrar säkert att han flyttade sina pålar från Teater ’i’ i Huskvarna till det allt fattigare Kalmar.

Hedersmord och förbjuden kärlek i Småland
Teater ’i’ bjuder i höst en ny pjäs av Börje Lindström, Trädgårdsmästaren, ett drama om hedersmord, specialskrivet för teatern. Målgruppen är högstadium, gymnasium och vuxna och turnéstart är satt till oktober. Patrik Franke regisserar.
   Smålands Musik och Teater i Jönköping, som Teater ’i’ f ö samarbetat med i ett par produktioner, startar hösten med Anna Carlssons dramatisering av Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna med Märit Carlsson på scenen (premiär 15 september). En knapp månad senare har även Tomas Lindström solopremiär, denna gång med Yves Hunstad och Eve Bonfantis numera klassiska clownföreställning, Den komiska tragedin.
   Mer egenproducerat än så blir det inte på Smålands Musik och Teater, vars storsatsning Blendas bröllop i somras tycks ha gnagt hål i kassan.

Shakespeare åt alla
Regionteatern Blekinge-Kronoberg är det Shakespeare som gäller i höst, både för barn och vuxna. Nytillträdde teaterchefen Johan Bernander har skrivit en barnpjäs med En midsommarnattsdröm som utgångspunkt (premiär 18 september) – samma stycke sätts upp för vuxenpubliken av Sven-Åke Gustafsson (premiär 2 oktober), i en av Regionteaterns största satsningar någonsin. Det är faktiskt första gången man spelar Shakespeare för landstingspengarna – inget dumt val efter klassikersuccén med Ibsens Vildanden förra hösten. Och det ska onekligen bli intressant att se vad Sven-Åke Gustavsson, som spelade Lysander i Backa Teaters uppsättning av En midsommarnattsdröm 1989, nu hittar på som regissör med denna sanslösa historia.

Möte med Edit Kaldor

Edit Kaldor sitter vid ett tangentbord med ryggen vänd mot publiken och skriver på en skärm som projiceras i fonden. Hon, d v s kvinnan i pjäsen, växlar mellan wordfiler och hemsidor, skriver brev till myndigheter, spionerar på sina grannar med hjälp av en webkamera och sorterar händelser i sitt liv genom att spara eller deleta mappar och filer.
   Men kan en timme framför datorn verkligen bli teater?
Nummers Kristjan Saag ställde frågan till Edit Kaldor.
   – Jag tycker situationen är väldigt teatral. Det som händer i den här kvinnans medvetande kan inte visas på annat sätt än i en teatersituation framför en en uppmärksam publik. Det skulle inte fungera på en konsthall, t ex, med en publik som kommer och går. Dessutom har jag en bakgrund i experimentell teater, så det var naturligt för mig att göra en föreställning av den här historien.

Annorlunda publikkontakt
Vad kom först, historien eller tanken på att göra en datorpjäs?
   – Både och. Jag ville göra en föreställning med ensamhet som tema och tyckte att datorsituationen passade för det. Sen jag insåg ganska snart att jag behöver en story. Och den fann jag en liten berättelse som jag redan hade skrivt.

Hur mycket är bestämt på förhand och hur mycket är improvisation?
   – Det mesta är strukturerat, men det finns alltid en dialog med publiken, även om jag sitter med ryggen emot. Jag påverkas av publikens reaktioner; rösterna i mitt medvetande säger olika saker beroende på vad som händer i ögonblicket, och det i sin tur påverkar vad jag gör på datorn.

Märker du någon skillnad på en ung, mer datorvan publik och en medelålders teaterpublik?
   – Jag har inte spelat så mycket för riktigt unga, däremot märkte jag skillnad på yngre och äldre i publiken när jag spelade i Italien och i Argentina. Den unga delen av publiken accepterade teaterformen medan den äldre verkade ha mer förutbestämda åsikter om vad som är teater och vad som inte är det. Jag tror det har mycket att göra med datorvana – den är inte lika utbredd i dom länderna.

Vad gör du när du märker att publiken inte är med på noterna?
   – Jag saktar ned. Det brukar fungera bäst. Eftersom det är en rätt sorglig pjäs som handlar om ensamhet och rädsla så kan jag inte spela särskilt mycket på humor eller spänning, det fungerar inte. På samma sätt om publiken är alltför lättroad: då håller jag mer på strukturen, försöker att inte låta mig frestas till lättköpta poänger.

Kan den här typen av teater utvecklas ytterligare?
   – Det är svårt att säga. Men det jag tror är viktigt med pjäsen är att den skapar en dramatisk situation av själva tankeprocessen, av hur tankar formuleras. Och den gör det torrt, utan språkliga manér. Det kanske går att bygga vidare på.

Abstrakt rap och psykoser på Riksteatern

Nummer var på gårdagens presskonferens och filmade ett par scener inklusive intervjuer med nämnda Johannes, Leonard Terfelt (aktuell i turnén av Utanför mitt fönster som gick på Elverket i våras), Henrik Schyffert (aktuell med Tut tut, här kommer vi. Och så här ser vi ut inuti) samt Annika Hallin (Psykos 4:48).
   Du ser videon genom att klicka på länken med kameraikonen till vänster om den här artikeln. Välj sedan ”modem” eller ”bredband” beroende på vad du sitter på för uppkoppling. Funkar det inte så välj istället rubriken ”Hjälp”.

Teater: effektsökeri

Effektsökeri. Ett ord som ofta framyttras lite surt och snörpigt i syfte att reducera något till mindre viktigt, mindre fint, mindre nyttigt eller rent av totalt ytligt. Ett begrepp med negativ klang, kanske färgat av svenska jantelagar eller degraderat av trötta tonårsföräldrar med en ”Vad ska det där vara nödvändigt för”-inställning till allt som luktar för mycket attityd. Den enda synonym jag hittar till ordet effektsökeri är ”teater”.
   Och var vore scenkonsten utan onyttigt effektsökeri? Förmodligen stenålders och astråkig. Det är ju uppfinningsrikedomen som gör att konsten utvecklas. Och för alla som upplever att teatern är en drog är det just effekten som hägrar. För även om inte knarket är gott kan ju trippen vara både skön, skrämmande och långvarig. Varför annars sitta timme ut och timme in i mörka salonger? Slå ihjäl tid kan man, vid behov, göra hemma på sofflocket. På Göteborgs Dans och Teaterfestival råkade undertecknad lyckligtvis inte ut för teatralt fultjack.

När den svenska Janteteatern trycker tillbaka det fula effektsökeriet är det skönt att denna festival finns – inte minst för oss som söker nya kickar men har svårt att komma iväg på föreställningar utanför Sverige. Efter en blixtvisit på festivalen kan jag konstatera, med risk för att låta som en nödrimmande dödsmetallare, att jag upplevt sökta effekter som både affekterar och infekterar. Men också raffigt effektfulla scentrick utan djupare innebörd.
   Till den senare kategorin hör franske James Thiérrées cirkuspoem La Veillée des Abysses. För två år sedan kunde man se hans kompani göra finurliga djurimitationer i La Symphonie du Hanneton under samma festival. Även om ett och annat djur kan skönjas också här, vetter Thierrées wonderlandestetik nu snarare åt den marina symbolsfären än den zoologiska. Inledningsvis täcks Stadsteaterns scenöppning av en drömlik väv. Vindmaskinen står på maxläge och en bräcklig farkost förliser. Ett antal människor kommer till en öde ö och råkar ut för en rad märkliga saker. Gestaltat med hjälp av den stora trollerilådan, rymmandes allt ifrån en låst grind som endast öppnas med hjälp av den rätta serien kroppsrörelser, till en magisk soffa som kunde ha tillhört familjen Addams. Trots knastrande radioljud, grym musik som exempelvis Tom Waits ryska dans från The Black Rider samt några operainslag, påminner det hela om ett slags stumfilm live och man anar var Charlie Chaplins barnbarn hämtat inspiration.
   I en sån här tablåartad föreställning är det svårt att finna något djupt, filosofiskt budskap. Det är med andra ord rätt ytligt, knappast livsviktigt, bara eventuellt nyttigt, men det är långt ifrån tråkigt. Såtillvida man inte sett för många såna här föreställningar på kort tid. Och – sannerligen – det är vackert.

En tydlig undertext – som sticker ut – har dock Ueli Hirzels Cirque and the story of August. Om man med undertext inte avser något freudianskt hokus pokus, utan även innefattar självkritiska och metateatrala – eller i detta fall metacirkusaktiga – kommentarer. Med Henry Millers novell The smile at the foot of the ladder som ram, bjuder detta franska fyramannakompani på egensinniga cirkustrick som åtminstone jag aldrig tidigare sett. Historien om den misslyckade clownen August och hans revansch, blandas upp med Sky de Selas vansinnigt läskiga lindans i högklackat och aftonklänning, de charmigt kluriga clownerierna av hennes syster Ayin de Sela – vars mimik ger associationer till en knipblinkande leguan, och den sistnämndas välrepade parakroatik tillsammans med Mads Rosenbeck, som inte kan beskrivas bättre än de gamla hederliga ta-snöre-formationer man roade sig med som barn, skickligt utförda med artisternas hela kroppar och flera meter rep. Inga fnurror på tråden här inte.
   Kontentan av föreställningen, som ocskå konstateras av artisterna själva, är att det blev ganska rörigt att försöka integrera novellen i cirkusföreställningen, men deras budskap är detsamma som Augusts – att sprida glädje till publiken. Varken mer eller mindre. Nycirkus är verkligen ingen lätt genre.

Desto flera bottnar och spelandes på andra känslosträngar, gör Belgiska Les Ballets C. de la B. med sin Foi. Det här är, i min mening, den första festivalhelgens absoluta höjdpunkt. Här blandas europeisk cutting edge-dans med traditionella steg, emellanåt nästan rituellt, och förstärks av politiska, religiösa och existentiella diskussioner, med fyndiga one-liners och massor av symboler. Och inte minst av Capilla Flamencas medeltida stämsång till säckpipsmusik. Kompaniets namn vittnar om dans, men begrepp som performance eller allkonstverk är förstås mer passande. Balansgången mellan humor, satir och blodigt allvar blir tydlig i scener som den där svenska Ulrika Kinn Svensson gör en parodi, kanske på en annan svensk Ulrika, när hon presenterar väderprognoser över krigsdrabbade områden: visst är det skönt att det blir varmt i Irak och Srebrenica! I en annan scen slår hon sig själv på käften med förtejpade ögon, iförd boxhandskar med USA:s flagga på. Aaaah… Det är underbart.