Sommarteater i Södermanlands län 2004

Föreningen Gustav Vasa
Krönikespel – Kungavalet i Strängnäs
Historiskt skådespel av Martin Lange om hur riksföreståndaren Gustav Eriksson lät sig utropas till Sveriges kung år 1523. Arrangeras av Föreningen Gusatv Vasa och spelas utomhus med Domkyrkan i Strängnäs som kuliss.
Spelas: 12, 13, 15, 16, 17, 18, 19/6

Löskefolket
När prästens piga fick asyl på Näfverberg
Ett tingsrättsprotokoll från 1377 berättar om en piga till prästen Jon i Tuna. Pigan rymde från sin tjänst och fick asyl vid gruvan på Näfveberg – de som var på flykt kunde få en fristad om de arbetade vid gruvorna. Inte ens fogdarna kunde nå den som fått asyl. Jon Präst bryter dock mot bergsfriden då han med våld försöker hämta hem sin piga.
   En nyskriven pjäs av Dan Mattsson som bygger på en verklig händelse.
Spelas: Vid Tunabergs hembygdsgård 12,13,19, 20/6 kl 15

Nyköpingshus
Gästabudet – dagen därpå
Den fristående fortsättningen på förra årets Gästabud. Publiken får följa med ner i fängelsehålan på Nyköpings slott, följa illvilliga släktingar, vapenbröder och maktfullkomliga adelsmän som strider för och mot Hertigarna på Nyköpingshus, i Danmark och i Norge. Blodig hämnd tas och nya förbund sluts med hjälp av svärd och illdåd.
Av Lennart Lidström. Teater Sörmland i samarbete med NAM-teatern och Nyköpings kommun.
Spelas:3 – 31/7

Enhörna Teaterförening
Dubbelgångaren
I sommar fladdrar åter spöklika tyger i Årby loge. Under, över, på, framför och bakom dessa utspelar sig en omoralisk och absurd mordhistoria i 50-talsmiljö där publiken möter människor som i jakten på profit eller ren överlevnadsinstinkt visar upp sina sämsta sidor…
Spelas: PÅ Årby loge 14-15/8, 18-22/8, 25-29/8

Sommarteater i Örebro län 2004

Hjälmaren Historisk Musikteater
Sjöråås
En musikteaterföreställningen på vattnet som berättar om Hjälmarens spännande historia. En upplevelse där teater, mat och miljö och historiska kunskap om Hjälmarebygden serveras genom en båttur med m/s Lagerbjelke alternativt Tor. Fokus ligger på kvinnornas roll i bygdens historia.
Spelas: 29/6, 2,6,7, 14,16, 20,23, 27,28/7, 4, 6/8

Länsteatern i Örebro
Hanneles himmelsfärd
Ett resande teatersällskap anländer med ångbåt till Wadköping. På kajen väntar Wadköpingsborna. De mer nöjeslystna gläder sig medan moralens väktare förfasar sig högljutt…
   Länsteaterns och amatörteaterns stora familjeteatersatsning i sommar bygger på Hjalmar Bergmans uppväxtskildring från sekelskiftets Örebro, romanen Jag, Ljung och Medardus. Och den spelas på äkta Hjalmar Bergmanmark: startar på Svartån, fortsätter på Teaterplan och avslutas himmelskt inne på anrika Örebro Teater.
Spelas:Premiär 14/8 – 25/9

Teater tribunalen: Bambiland

Som en antik kör framför sexton svartklädda skådespelare denna kakafoni-liknande text som skrevs under ett par intensiva dagar i april förra året, d v s i samband med USA-alliansens invasion av Irak.      
   Texten framförs som en läsning, rakt upp och ner från notställ, medvetet slarvigt och hackigt och Jelineks nyskrivna text blandas med fragment av Aischylos krigsskildring Perserna. Framförandet liknar ett verbalt maratonlopp och mycket riktigt dricker också skådespelarna blåbärssoppa mellan andetagen – och talar i mobilen, röker samt tar kisspaus. Vi i publiken uppmanas att göra detsamma. Ett slags nonchalans gentemot förställningen som förmodligen vill göra oss uppmärksamma på hur slött vi även följer tv:s nyhetsflöde med blodiga krigsbilder mellan middagen och barnens läggning.
   I fonden visas pinfärska bilder från bland annat Abu Ghraib-fängelset blandande med antika vasbilder med erotiska motiv. Då och då dyker också rådjurskidet Bambi upp på bilderna. Bambi som får representera hela den globala oskulden och som också förekommer på kitschiga hötorgsmålningar som flankerar väggarna.
   Det är galet, insiktsfullt och angeläget på samma gång. Ibland bara tröttsamt, men allt som oftast glimmar texten till av brillians och man blir snabbt alert igen och förlåter Tribunalen den sunkiga luften och det egentligen tvivelaktiga valet av lika snabbkonsumerande framställning som texten skrevs på. Det här är helt enkelt teater med bäst före-datum. Måste förbrukas NU. Även om smaken är bitter.
   Bambiland spelas på Teater tribunalen t o m 29/5 inom ramen för deras festival Två veckor i maj.

Sett i veckan: Grönt gräs, Zoo Story, Leka tre, Cirkus Europa

Grönt gräs ska spira över mig
av och med Jonas Fröberg
Grönt gräs ska spira över mig, ett monologcollage om döden, ingick i Göteborgs nyligen avslutade Vetenskapsfestival. Det är bara att hoppas att föreställningen
återkommer på någon av Göteborgs mindre scener. För Jonas Fröberg
spelar fem olika personer, alla med sitt eget perspektiv på döden, på
ett sätt som gör en både glad och tårögd. (AW)
Grönt gräs ska spira över mig, Teater Spira, Hagakyrkan/Vetenskapsfestivalen

Zoo Story
av Edward Albee
Stor teater förekommer även i litet format. Detta konstateras just nu på Giljotins lilla scen av Niclas Pajala, som även bevisar att han gjort sina läxor ordentligt på Dramatiska institutets regiutbildning de senaste åren. I en park i New York möts medelklassnissen Peter (Fredrik Hammar) och den excentriske dagdrivaren Jerry, som är full av märkliga berättelser och gestaltas med en skrämmande äkthet av Sunil Munshi.(CD)
Spelas på Teater Giljotin i Stockholm t o m 31/5

Sista minuten-tips: Leka tre
av Lotta Östlin-Stenshäll och Sophie Tolstoy-Regen
Må vara för den heliga treenigheten. Men ärligt talat – talet stinker när det gäller barnets lek. Och senare den vuxnas kär-lek.
   Nej, vem vill vara det tredje hjulet? Den ovälkomna kompisen eller senare i livet, älskaren/ älskarinnan till den gifta?
   I barnföreställningen Leka tre synliggörs, på ett både genialt och underhållande sätt, all den ilska, ångest och avund som kan uppstå när en tredje tränger sig på och vill vara med två. Och hur extra besvärligt det kan bli när denne tredje är en kille och de andra två motsatsen. (YL)
Spelas på Skottes musikteater i Gävle t o m 1/6

Cirkus Europa
Det våras för den turnerande cirkusen. I nästan varje liten ort och förort hittar den fram med sina tivoliglada vagnar.
   Men allt är inte cirkusglamour som glimmar. Kvalitén kan skifta som en kameleont – även om affischerna ser nästan likadana ut. Så tror man som undertecknad att man hamnat på kritikerrosade Maximum när man i själva verket har kommit till Europa. Inga elefanter så långt ögat når. Bara ett gäng råddiga gotlandsruss som inte vill lyda den fryntlige cirkusdirektören, en ekivok cancan-flicka med stringtrosor ( ”Pappa, varför visar hon rumpan?”) och en gigantisk uppblåsbar clown. Lägg därtill ett trapetsnummer med två nycirkus-wannabes som bangar ur och lite kitchig tysk cabaretmusik i knastriga högtalare och du har Cirkus Europa. Charmig i all sin klassiska enkelhet men kanske ingen helgjuten konstupplevelse. Barnen (3 + 5 år) var dock lyckliga. För cirkusen eller sockervadden är dock oklart. (YL)
Spelas på en ort nära dig under våren/försommaren)

Panelen ser Staden och stjärnorna

Manusförfattarna Hasse Carlsson och Petra Revenue har med pjäsen Staden och stjärnorna haft som ambition att berätta om människorna i Göteborg – vad de har arbetat med, brunnit för, drömt om och hoppats på. Därför har de samlat in berättelser från män och kvinnor, unga som gamla, infödda som inflyttade. Resultatet är en resa i stadens historia från 1960-talet fram till idag. På scen står hela Folkteaterns ensemble tillsammans med 40 amatörskådespelare.
   Nummerpanelen består denna gång av Aldina Pivodic, född i Bosnien-Hercegovina; Emelie och Manne Ekman, olika generationer men födda och uppvuxna i Göteborg och Marie Björk, född i Arvika. Så här tyckte de om Staden och stjärnorna:

Emelie Ekman, 16 år
Sysselsättning: Läser på Schillerska gymnasiet
Född i: Masthugget, Göteborg
Bott i Göteborg: hela livet
Betyg: 3

Vad tyckte du om pjäsen?
   – Den var intressant, men inte jättebra. Det är en pjäs som startar diskussion, men sceniskt är den inget mästerverk.

Tyckte du att den unga generationen skildrades på ett trovärdigt sätt?
   – Ja, det tycker jag. Även om jag personligen inte känner igen mig. Hela pjäsen skildrar arbetarklassen, och jag kommer snarare från medelklassen.

Pjäsen utspelar sig under många år, från 60-talet fram till idag. Gick det att hänga med i handlingen även för dig som är född på 80-talet ?
   – Ja. Nu är jag visserligen ovanligt intresserad av politik och av vad som hände på 60- och 70-talen. Jag kan historien ganska bra, men jag tror att jag skulle ha kunnat hänga med även om det inte vore så. Enda risken jag kan se om man inte kan så mycket om 60- och 70-talen är att man tolkar pjäsen som en dokumentär. Om jag inte hade haft några förkunskaper hade jag kanske trott att pjäsen skildrar den enda sanningen.

Om du får plocka ut en positiv sak med pjäsen, vad blir det då?
   – Att pjäsen hade den vanliga människan som utgångspunkt.

Och om du får plocka ut något som du är kritisk till?
   – Jag tycker att den röda tråden brast lite. Pjäsens budskap är lite luddigt. Den visar på en samhällsutveckling som är fruktansvärd. Ändå blev jag inte riktigt berörd, trots att jag är en lättrörd person som inte är rädd för att gråta. Pjäsen tog inte riktigt i hjärtat. Jag tror att det beror på att man har lättat upp det allvarliga budskapet. En del i publiken satt och gapflabbade på vissa ställen. Det förstår jag inte.

Aldina Pivodic, 26 år
Sysselsättning: Receptionist på hotell
Född i: Trebinje, Bosnien-Hercegovina
Bott i Göteborg: i 6,5 år
Betyg: 3 +

Vad tyckte du om pjäsen?
   – Jag gillade den, men den var nästan för tragisk. Speciellt andra akten gav en mörk bild av Göteborg och samhället. Jag vill inte tro att livet är riktigt så svart. Visst, det finns problem i Göteborg. Och jag kanske är naiv, men jag tänker inte på dem så ofta. Jag tycker att det känns farligt att fokusera för mycket på problemen, det leder bara till bitterhet. För mig som kommer från ett land som har varit i krig är Göteborg en fantastisk stad.

Vad tyckte du var mest positivt med pjäsen?
   – Att den berättade sin historia på ett komiskt sätt. Humorn fungerade som kontrast till det tragiska och gav balans. När något är riktigt hemskt vet man ju inte om man ska skratta eller gråta. Sedan tycker jag att det var bra att alla skådespelare inte var proffs och jätteduktiga. Amatörerna gjorde det enklare att känna igen sig i vissa karaktärer och situationer.

Det var väldigt mycket folk på scen. Över 40 personer. Var det någon särskild karaktär som du fastnade för?
   – Tjejerna överhuvudtaget. Pjäsen tog upp många jämställdhetsfrågor.

Pjäsen bygger på verkliga livsöden, berättelser som teatern har samlat in. Märktes det?
   – Ja det tycker jag. Pjäsen innehöll många olika livsöden och man fick följa personer med olika bakgrund. Skildringen av invandrare som kom hit på 70-talet kändes realistisk.

Tycker du att pjäsens bild av Göteborg stämmer med din egen bild av staden?
   – Nej. Jag vill inte tro att verkligheten är riktigt så svart.

Marie Björk, 32 år
Sysselsättning: Anställd på Göteborgs stadsmuseum. Expert på 1800-talets Göteborg.
Född i: Arvika
Bott i Göteborg: i 8 år
Betyg: 3

Vad tycke du om pjäsen?
   – Jag blev inte riktigt klok på det historiska perspektivet. Ville de förklara dagens situation genom att gå tillbaka till hur samhället såg ut på 60-talet. Eller tvärtom? Jag skulle gissa på det första, och i så fall tycker jag att man kunde ha varit lite tuffare. Det här är en pjäs med ett moraliskt patos, Folkteatern vill sätta ner foten och säga: Vart är vi på väg? Men man skulle kunna göra det mycket tydligare. Som pjäsen är upplagd nu visar den bara på vad som har hänt, vilket känns tidstypiskt. Jag hade velat ha ett förslag på en väg framåt också. Hellre ett dåligt förslag än inget alls. Jag hade velat se att teatern tog lite risker.

Hur tyckte du att greppet att blanda amatörer och proffs på scen fungerade?
   – Jag tycker att det är lurigt. Det är så lätt att glömma att även amatörerna spelar en roll. Man får en känsla av att det amatörerna säger är sant och någonting dokumentärt.

Fanns det någon karaktär som du kunde identifiera dig med?
   – Nej, inte riktigt. Vilket egentligen är konstigt eftersom jag kommer från arbetarklassen. Men det fanns ingen i pjäsen som bytte klass, alla stannade där de var. Rätt obehagligt egentligen.

Pjäsen utspelar sig under lång tid. Från 60-talet fram till idag. Vad tyckte du om historieskildringen?
   – Det gick lite snabbt. Det gäller att se nycklarna för att kunna hänga med. Kostymerna och portföljerna på 80-talet till exempel. Men pjäsen kanske vänder sig till oss i 30-årsåldern trots allt. Budskapet kanske är: det är dags för er att ta över nu. Jag har funderat mycket på 68-generationen som klagar på hur samhället har blivit. Deras kritik av vår generation tycker jag är ett bumerang-resonemang. Det var ju de som uppfostrade oss. Har allt prat om självförverkligande gjort oss till stora egoister? Ta till exempel mamman i pjäsen som till slut skulle sälja Tupperware-produkter. Hon såg inte sin dotter överhuvudtaget.

Om du ska nämna en positiv sak med pjäsen, vad väljer du då?
   – Att den tar upp ett angeläget ämne som skapar diskussion. Och den är inte konstig eller skruvad som modern dramatik har en tendens att vara. Det är en tillgänglig pjäs.

Och en negativ sak, vad blir det då?
   – Pjäsens otydliga syfte.

Manne Ekman, 48 år
Sysselsättning: Journalist på Göteborgs-Posten, specialist på Kållered, ett område strax utanför staden.
Född i: Kållered
Bott i Göteborg: Hela livet
Betyg: 3

Vad tyckte du?
   – Överlag tycker jag att pjäsen är för snäll. Den ger nästan en ljus bild av samhället som jag inte tycker stämmer. Innan paus hade det inte tänt till överhuvudtaget, det var väldigt mesigt. Men det tog sig efter paus, andra akten var bättre. På sätt och vis skildrade pjäsen hur fort utvecklingen har gått. Hur den grundtrygghet som fanns på 60-talet helt har försvunnit idag. Men jag tycker att man kunde ha gjort skildringen mycket tydligare. Nu fanns det plats för garv, som i all modern underhållning. Det greppet gillar jag inte. Folk satt och skrattade åt sjukhuskön, vad är det att skratta åt? Men det är en pjäs som slår brett, förmodligen passar den unga. Det är bra.

På scen fanns både professionella skådespelare och amatörer. Hur tyckte du att den kombinationen fungerade?
   – Det största problemet var att jag inte alltid hörde vad amatörskådespelarna sa. Sedan har jag en käpphäst; jag blir störd av språkets förvandling. En del av amatörerna på scen sa till exempel döden med långt ö. Det heter döden, med kort ö. Även i Göteborg.

Fanns det någon karaktär som du kunde identifiera dig med?
   – Nej. Men pjäsen skildrade 40 år på dryga två timmar. Då blir personskildringen schablonartad eftersom den måste bli det.

Om du får lyfta upp en positiv sak med pjäsen, vad blir det då?
   – Den gick hårt åt Liseberg, det gladde mig. Jag har aldrig förstått bilden av Göteborg som den goa evenemangs-staden. Det är svindyrt att gå på Liseberg och jag tål inte de grönrosa kaninerna. För mig står Liseberg för hycklar-Göteborg, staden som inte vill se sina egna problem. Det kändes symboliskt att kaninerna på scen fick stryk.

Och en negativ sak?
   – Det dåliga ljudet. Det fanns en nyckelscen, när publiken förflyttades till datorernas helvete. Den scenen gillade jag och hade velat höra, men texten gick inte fram alls.

Den siste Vikingen i Yngsjö

Enligt regissören Michael Cocke har idén om att sätta upp en pjäs om Harry Martinson funnits länge.
   – Hittills har Teater Nostra satt upp produktioner med lokal förankring och Martinson växte ju upp bara några mil härifrån, säger han.
   I föreställningen besöker Harry sitt barndomshem i Nyteboda. Där börjar en resa tillbaka i tiden.
   – Det är ingen som vet exakt hur allt gick till, men tillsammans med Frans van Hal som skrivit manus efter research i flera år arbetar vi nu fram en föreställning som är vår subjektiva fantasi om hur det kan ha varit. Och precis som Harry Martinsons Nässlorna blomma stämmer inte den heller helt med den objektiva verkligheten.
   I tillbakablickarna får publiken möta modern, den självständiga Bengta Svensdotter – Vackra Betty. Hon gifter sig med lanthandlaren och slagskämpen Martin Olofsson – Den siste Vikingen – som slår upp en förlovning och gifter sig med henne istället. Barn föds på löpande band. Men så en dag faller Den siste Vikingen död ner och Betty lämnar sina barn och flyttar till Amerika.
   Söndagen den 27 juni är det urpremiär och 34 föreställningar spelas till och med den 8 augusti.

Real World Vittula

Som Nummer tidigare berättat grasserar en Vittulafeber på scenerna i Finland och Sverige. I höst har, utöver Reza Baghers film, två sceniska händelser med anknytning till Populärmusik från Vittula premiär i romanens och författaren Mikael Niemis norrbottniska hemtrakter.
   Wasa Teaters chef Erik Kiviniemi flyttar till Norrbottensteatern och tar med sig Wasaversionen av Populärmusik från Vittula, som får svensk premiär 16 oktober.

Upplevelse – inte föreställning
Tornedalsteatern däremot, har valt att kalla sin händelse för upplevelse, inte föreställning. Den är inspirerad av boken men ger ingen helhetstolkning av boken och skiljer sig markant från Norrbottensteaterns scenuppsättning:
   – Den utspelar sig i centrala Pajala i autentiska miljöer ur boken, säger Mervi Jaako en av Tornedalsteaterns ledare.
   Upplevelsen kommer att innehålla performance, sång, dans, mat, musik och 150-200 aktörer om allt går som planerat. Besökarna kommer att transporteras runt i Pajala by på olika sätt, inte bara till fots. Premiär 19 september.

Sverigeturné: Black Noise

”Yo nigga wazup?” En ghettolös ghettowannabe i kalla Sverige möter Emile Jansen från Kapstaden. Emile tänker: Ursäkta, nigger? What’s next?
   Emile Jansen, Black Noises frontfigur berättar om det korta mötet med en ung svensk kille i kollektivets nya show. Den nya showen rymmer också halsbrytande breakdance, akrobatiska dj-tricks, rap och publikengagerande aktiviteter. Tvååringen i stolen framför hittar rytmen från förta stund, för resten av den fullsatta salongen tar det lite längre tid att hitta den inre trumman, hjärtat.
   Men framför allt bottnar showen i ett starkt engagemang. I år firar Sydafrika tio år av demokratisk frihet från apartheid. Om man är sjutton nu var man bara sju för tio år sedan. Om man inget annat hör kanske nigger bara är ett coolt hiphopord. Då behöver man shower som Black Noises som vidgar sinnet och tar saker på allvar utan att bli tråkiga.

Svensk barnteater hyllas i USA

– Ja, det har verkligen gått över förväntan, berättar han för Nummer. Vi blev emottagna som gudar av NYSTI och har haft ett fullspäckat schema. Den offentliga premiären gästades av alla möjliga prominenta personer.
   Det var i oktober för två år sedan som NYSTIs konstnärlige ledare, Patricia Snyder, kom på besök till Teater Västmanland och såg teaterns premiär av Lucas Svenssons barnsagospel Immo + Leo. Hon imponerades och inbjöd den att gästspela i Troy och Albany. Inför turnén repeterades föreställningen in på engelska och runt tjugofem personer från teatern for iväg.
   Förutom bejublade föreställningar av Immo + Leo har ensemblen haft soppteaterföreställningen En kärlekshistoria med sig i bagaget. Föreställningen handlar om Astrid Lindgrens föräldrar och har spelats på svenska för medlemmar i svenskättade föreningar.
   – De förstår inte ett dugg, men känner igen kostymerna och några ortnamn här och där, berättar Magnus Bergquist. Det räcker för att få dem att fälla en nostalgisk tår.
   NYSTIs ambition med gästspelet är att se förbi det amerikanerna vanligen förväntar sig av svensk teater, dvs storskaliga Dramatenföreställningar. I stället har de önskat ta del av vår svenska barnteatertradition.
   – Under turnén har vi tydligt sett vilken hög kvalitet svensk barnteater har. I Sverige skulle många teatrar kunna åstadkomma en föreställning som vår Immo + Leo, men i USA är de väldigt imponerade. I vår tur har vi imponerats av på vilket sätt skolorna och lärarna arbetar med och förbereder sig inför teaterbesöken.

Möte med Birgitta Englin

Regissören Birgitta Englin, 45, har många perspektiv på Riksteatern: som skådespelare, regissör och medlem i Riks Gästspels konstnärliga råd. Som vd för ”Världens största teater” blir hon indirekt anställd av drygt 240 ideella teaterföreningar, en folkrörelse och producerande teater som förra året omsatte 295 miljoner kronor och som har till uppgift att ge hela svenska folket möjlighet att se kvalitativ scenkonst, vilket exempelvis innebär urpremiärer av världskända Cullbergbalettens verk och Lars Noréns pjäser.

”Jag har ju aldrig varit vd. Jag tycker ändå att ni precis som jag har gjort ett kap!”
Det rör sig onekligen om ett gigantiskt teatermaskineri som skulle ge vem som helst stora skälvan – och kanske drabbas av lite hybris. Men Birgitta, för dagen iklädd grön munkjacka, verkar ta det coolt. När vi mitt under pågående Riksteaterkongress träffas i Gävles konserthus dagen efter offentliggörandet av den nya tjänsten, utbrister hon bara lakoniskt.
   – Jag tycker inte att det är så märkvärdigt att bli vd, men det är säkert lätt att få svindel i toppen av en hierarki. Därför är det viktigt att ställa sig öppen för kommunikation och kritik. Jag struntar i själva titeln. Det är möjligheten att påverka som är viktigast för mig.
   De som har den verkliga makten, menar Birgitta, är istället de som står på scenen. Den fasta blicken övertygar. 
   – De möter ju publiken och därför är det viktigt att vi står för det vi gör på scenen och verkligen vill möta en publik.


Regissörens breda blick
Birgitta Englin är noga med att understryka att hon är just vd, inte konstnärlig vd. Nytt för Riksteaterns ledning är ändå att vd-posten nu delas på två. Birgitta Englin blir vd med konstnärlig inriktning och blivande vice vd, Ulrika Årehed Kågström, kommer att hålla ett administrativt fokus.
   Men för att vara konstnärlig representant har Birgitta Englin ovanligt många idéer beträffande exempelvis marknadsföring. Bland annat säger hon att ”Jag ser inte publikarbetet som något som ska förvaltas av enkom marknadsavdelningen, utan där måste även de konstnärliga avdelningarna ta ansvar”.

Du menar att det ansvaret inte finns idag?
   – Jag tror att viljan finns, men vi vet inte riktigt hur vi ska kunna ta det ansvaret. Till exempel, vi tycker den här föreställningen är jätteviktig, men varför kommer inte folk? Då kanske man måste prata direkt med de där som inte kommer, inte överlåta det samtalet på någon annan.
   Birgitta tycker inte att det handlar så mycket om hur många affischer man sätter upp eller hur många flyers man trycker. 
   – Det går helt enkelt inte att systematisera och formalisera publikarbetet, det måste vara lika nyskapande som varje föreställning. Idag måste man jobba mycket hårdare för varje såld biljett än för bara tio år sedan.

Och varför är det så, tror du?
   – På grund av det mediala bruset. Hade vi som jobbar med teater jättemycket pengar och kunde ha helsidesannonser i lokalpressen och tv-reklam, då kunde vi ju konkurrera på samma villkor. Nu handlar det istället om att vara uppfinningsrik och att odla ett bra kontaktnät. Marknadsavdelningen är ju oerhört viktig, men de konstnärliga avdelningarna och marknadsavdelningen måste jobba mer intimt med varandra och mötas redan på idéstadiet.


Oväntat besök hos föreningarna
Närkontakt verkar vara ett av nyckelorden för Birgitta i arbetet som vd för Riksteatern. Hon tillträder alltså inte officiellt förrän våren 2005, men redan i höst kommer hon att resa ut till landets teaterföreningar. 
   – Det är flera mål jag vill uppnå med dessa möten. Ett är att lära känna föreningarnas verksamhet, ett annat att bättre förstå deras problem och möjligheter. Vad har de för publikstruktur? Vilka kontaktnät? Hur är det med de lokala mediekontakterna? Vilken teater drömmer de om att få bjuda ortsborna på?
   Birgitta kommer att ta med sig flera personer när hon reser till föreningarna beroende på vad hon vill ha andra ögon och öron på. 
   – Någon mycket ung person eller någon som inte växt upp med Emil i Lönneberga och midsommar. Sedan vill jag nog ha med mig en scenograf ibland för att utveckla teatern som mötesplats, tillägger hon.      
   Det sistnämnda känns viktigt för Birgitta eftersom en turnerande föreställnings förutsättningar handlar så mycket om rummet. Hon poängterar att även om det på Riks teknik & ateljeer finns oerhörda kunskaper om scenerna i landet, så finns det mindre kunskap hos de frilansande konstnärerna om vad man ska möta. 
   – De konstnärliga ambitionerna får helt enkelt inte vara en så stor begränsning att ett möte inte kan komma till stånd. Sedan innebär det ju inte att vi bara ska ha ett duschdraperi och en ficklampa på scenen! Snarare det att man som regissör, scenograf och kanske även dramatiker måste förstå vad man ska möta – och vilja möta det också. Annars blir ju besvikelsen lika stor från båda håll!


Kreativ konfrontation
Du blir en vd med en konstnärlig bakgrund i bagaget. Vad innebär det för de konstnärliga ledarna*? De uppstod ju i en tid när Riksteaterns vd enbart var administrativt kompetent. Kommer din egen konstnärliga inriktning att konkurrera med deras?
   – Nej, absolut inte. Det kan säkert uppstå konflikter, men de kan bli kreativa. Ju mer spets man får på allting desto bättre. Däremot tycker jag det är oerhört viktigt att inte var och en löper i varsin tunnel, utan vi måste dra varandra. Och vi får framför allt inte motarbeta varandra!

Och repertoaren. Kommer du att lägga dig i det arbetet?
   – Nej, absolut inte det heller. Däremot kommer jag självklart att vara med och diskutera repertoaren i stort i kontakten med teaterföreningarna. Jag kommer att delta i repertoardiskussion, men det innebär inte att jag går in i och säger att ”det stämmer inte med min vision”. Det handlar mer om hur man visionärt ska förvalta den repertoar som varje avdelning kommer fram till och hur man ska kunna korsbefrukta repertoaren mellan avdelningarna – och hur man ska publikarbeta den. Inte enkom med marknadsföring, utan också med visioner och patos och där varje avdelning på Riksteatern är med och tar ett ansvar för publiken.

Kan du tänka dig att jobba med teman inom ramen för dina visioner när det gäller Riksteaterns repertoar?
   – Teman är ju alltid bra att diskutera och försöka formulera, men jag tror att det är jätteviktigt är att vi i Hallundahuset (Riksteaterns huvudkontor, red.s anm.) inte sätter oss och diskuterar fram ett tema utan att tala med våra teaterföreningar. Det är därför jag börjar resa runt nu. För det som verkar så viktigt för mig att få ställa på en scen, vilket fäste har det i Malung, Katrineholm eller Ängeholm?


Identifikation och bristen på inflytande
Birgitta understryker att lika lite som politiken är till för politikerna är skådespelet till för skådespelarna och förstärker denna övertygelse med ett citat av författaren Milan Kundera:
   – Han har sagt att vi lever i en tid där snart var man är författare därför att alla människor känner sig så ohörda. Så de måste skriva sin historia. Det finns ju ett oerhört stort behov av att bli identifierad som handlar om bristen på inflytande.
   Hon drar paralleller med kärnkraftsomröstningen 1980 som hon menar var en knäck för folkviljans betydelse. 
   – Man kände sig så uppenbart lurad och det kan vi konstatera idag att det blev vi definitivt. Samma känsla hade säkert många inför EU-valet. Därför kom resultatet av EMU-valet som en fullkomlig kalldusch för politikerna. Men jag kan inte förstå att de blev chockade. Det här är ju alltså en process som har pågått i många år!
   Birgitta Englin tycker att kulturen har gått samma odemokratiska, eller kulissdemokratiska, utveckling till mötes som övriga samhället.
   – På 1970-talet hade vi vad man förenklat och föraktfullt kallar plakatteater. All annan teater fanns ju också, men i en kontext som var väldigt samhällsmedveten och där en diskussion om samtiden – och framförallt framtiden – hela tiden pågick. Men med det ökade välståndet domnade framtidsvisionerna bort och kulturen började marginaliseras. Teatern började istället att utveckla en inre värld – för sig själva och för varandra, för dem som redan var inneslutna. Idag är vi på nytt alldeles för få inneslutna och alldeles för många utanför.


Ömsesidigt kap
Innanför eller utanför fönstret mot omvärlden. Som vd för turnerande Riksteatern har Birgitta Englin alla chanser att innesluta fler i teaterkretsen. I sitt tal på Riksteaterns kongress i Gävle tidigare i maj påminde hon också mycket riktigt åhörarna om att vi har 9 825 mil väg i Sverige, vägar som finns där för att vi ska kunna kommunicera med varandra.
    Andra bra ingredienser för kommunikation är humor och självdistans. Det verkar Birgitta Englin ha gott om. Eller vilken annan blivande vd skulle presentera sig med orden: ”Jag har ju aldrig varit vd. Jag tycker ändå att ni precis som jag har gjort ett kap!”.   
   Våren 2005 märker Riksteatern av vad det kan innebära i praktiken.

Hallå Karl Ekdahl…

Du går ut Dramatiska institutets (DI) regilinje och har valt att sätta upp Häxjakten som slutproduktion. Vad är det som är så bra med den?
– Själva huvudtemat tilltalar mig mycket; känslan av att befinna sig i en situation i ett samhälle där man upplever sig som ensam om att tänka, tycka och känna om något – och samtidigt stå för det. Man är en del arv, en del miljö och så något tredje. Ett slags jag, ett själv som skapar dig som människa, men när man befinner sig i en förljugen situation – politisk, i ett hemförhållande eller i skolan – blir det svårt att göra den rösten hörd när man samtidigt är en produkt av kollektivet.

Vari ligger utmaningen med Häxjakten som regissör?
– Att den är på liv och död i nästan varje scen – och för nästan alla karaktärer. Det är en extrem pjäs på det sättet. Det är en otrolig utmaning att gå in i det allvaret på riktigt utan att bli patetisk och att gestalta det inre rummet, kampen som pågår i varje människa. Dessutom att iscensätta en så stor textmassa (2.30 min. inkl. paus, red:s anm.). Också är det ett stort team att hålla reda på och en kraftig form – samtidigt som jag har velat göra något riktigt enkelt.

Ni får sätta upp era slutproduktioner hos de fria teatergrupperna till skillnad från tidigare årskullar regielever från DI som har fått vara på de stora institutionsteatrarna. Vad tycker du om det?
– För min del resulterade det i att vi (Häxjaktens ensemble, red:s anm.) har startat en egen grupp, Teater Splendid, bara för att kunna sätta upp Häxjakten. Sedan har vi hyrt in oss på Pipersgatan 4 med hjälp av bidrag från DI. Vi får inte heller någon lön, vilket de som har varit på institutionsteatrarna ibland har fått. Sedan har det förstås inneburit otroligt mycket jobb som har tagit kraft från det konstnärliga. Men den positiva kraften är att står man för allt själv, så ansvarar man också för allt.

DI:s regiutbildning är drygt 4 år lång och lär vara Sveriges dyraste. Har det varit en bra studietid?
– Den har gett mig konkreta verktyg och en gedigen inblick i processen hur en föreställning går till. Det är bra att den är så praktiskt orienterad och att vi elever har fått ta ett helhetsansvar med produktionerna och även har samarbetat med andra elever på skolan. På så sätt har vi lärt känna varandra väldigt bra, vilket skapar ett bra kontaktnät redan från start, men för regiutbildningen i sig saknar jag en större helhetshållen, pedagogisk linje.

Vad är det annars för skola som gäller, vad har ni haft för förebilder beträffande regissörer och länder?
– Faktiskt inga, vilket känns väldigt befriande. På 70-talet hade det nog varit annorlunda. Men idag är vi mer individualistiska – på gott och ont.

Hur ser du på framtiden som teaterregissör?
– Regiyrket är väldigt ensamt, så jag kommer nog att söka efter sammanhang där man kan bygga upp något tillsammans: dramaturger, skådespelare, ljussättare med flera. Jag känner mig inte så lockad av att åka nio veckor till Jönköping och sedan Borås i egenskap av ett slags projektarbetare med ständigt nya medarbetare. Jag önskar att man istället kan hitta projekt som löper över flera år. Om man verkligen ska fördjupa sig kan man inte bara dimpa ner på en plats. Det ser jag mörkt på.

Och teaterns framtid i stort?
– Jag är förvånad över att så många ändå går på teater. En föreställning är ju ett arbete även för publiken, men det är ockå det som är styrkan. På teatern kan publiken, till skillnad från film, verkligen känna hur verket har gått till. Sedan ligger det något smärtsamt ljuvligt över att man bygger upp något som sedan raseras, som födelse och död. Det ligger något hederligt i detta. Jag är helt enkelt stolt över mitt yrke!

Videointervju med Anna Vnuk

VIDEO. På golvet ligger boken Allt om katter. Hon har aldrig haft någon egen och har inte heller sett någon uppsättning av den världsberömda musikalen Cats. Ändå är det detta hon vill göra: sin version av en musikal som sedan uruppsättningen på 80-talet har setts av drygt 50 miljoner människor i över 20 länder. För att ge oss i publiken modet att göra vad vi vill. Och trösta alla som har en olycklig kärleksrelation i bagaget.
   Anna Vnuk, 30, gör definitivt vad hon vill. Det vet vi som såg hennes segertåg med Solofestival med mig själv förra året, en dansföreställning ägnad arbetarklassen och där Vnuk onekligen vände ut och in på alla danskonventioner.
    Nu drar hon alltså igång en vild kattorgie på Dansens hus i Stockholm och Nummer filmade en repetition.
   Du ser videon genom att klicka på länken till vänster om texten.   

Playhouse: Lobby Hero

I lobbyn till ett flerbostadshus på Manhattan jobbar en understimulerad nattvakt vars mundiarré trasslar in honom i en härva av lögner och moraliska dilemman, där såväl chefen som polisen är inblandade. Inramningen är på flera punkter bekant för alla som någon gång sett en Hollywoodrulle: här finns en good cop, en bad cop, sex-kärlek-svartsjuka, utpressning, trafikbrus, filmisk-klassisk musik och naturalistisk kostym inklusive blanka brickor och pistolhölster. Och visst kan man ha en eller annan invändning mot sånt.
   Men det behövs inte här. För detta är så God damn välskrivet, att det tycks vara rena julafton på scenen för den tajta ensemblen. Kanske i synnerhet för Björn Lönner. I nattvakten Jeffs gestalt lyckas han med konsten att leva ut ett känsloregister som sträcker sig från damp, över ett antal verbala klavertramp med påföljande ångest, till smånördigt svärmeri. Och sånt är ju alltid kul att se på teatern.

Dramaten delar upp ledarskapet

I fredags utsåg Riksteatern Birgitta Englin som vd med konstnärlig inriktning och Ulrika Årehed Kågström som vice vd med administrativt fokus. Idag meddelar Dramatens styrelse att man kommer att göra samma uppdelning på Dramaten.
   Styrelse har gett Staffan Valdemar Holm i uppdrag att ta fram ett förslag på delegering av administrativa arbetsuppgifter till vice vd Staffan Rydén inom nuvarande organisation.   
   Den nya arbetsordningen kommer att gälla från och med 1 juli 2004. Målet är att Staffan Valdemar Holm skall kunna prioritera sitt konstnärliga ledarskap och koncentrera sitt arbete på ensemblen, den långsiktiga repertoarplaneringen och externa kontakter, nationellt och internationellt. Dock regisserar Staffan Valdemar Holm enligt tidigare lagd planering inte på Dramaten under spelåret 2004/2005, uppger Dramaten i ett pressmeddelande.
   – Det här är ett sätt att ta tillvara den spetskompetens Staffan Valdemar Holm har, och samtidigt förstärka Dramatens ställning som en av Europas viktigaste teatrar, säger Dramatens styrelseordförande Sigbrit Franke.
   – Det här ger mig möjlighet att ägna mer tid och kraft på det jag är bäst på, säger Dramatens teaterchef Staffan Valdemar Holm.
   Nummer hoppas att det inte innebär fler onda brev till Sveriges teaterrecensenter.

Det magiska numret är 4

Umeå Teaterförening fyller 70 år, Grotteatern 40 år och Profilteatern fyller 20 år. Mest populärt är 30-årsjubileum: Norrlandsoperan, Ögonblicksteatern och Teatermagasinet sätter alla 30 ljus i tårtan.
   Givetvis går allt att förklara rationellt. Teaterlivets grand old lady, Umeå Teaterförening, bildades 1934 som ett direkt resultat av att Riksteaterns publikorganisation (numera Riksteatern) grundades 1933. Amatörteaterföreningen Grotteaterns start 1964 under namnet Umeå Studentteater sammanfaller någorlunda med universitetets tillkomst 1965. De tre 30-åringarna är alla barn av 70-talets kulturpolitiska klimat.
   – Den statliga kulturpolitiken fyller ju också jämnt , så allt hänger ihop säger Norrlandoperans nuvarande chef Magnus Aspegren.
Operakonsten skulle nå nya publikgrupper utanför storstäderna, barn- och ungdomsteater i stadsdelarna prioriterades.

Expansivt kulturklimat
Den fria gruppen Ögonblicksteatern började som en studentteatergrupp inom Grotteatern. De skulle bara göra en pjäs, därav namnet, men det blev fler, många fler. Efter två år övergick gruppen från amatörnivå till en mer professionell tillvaro.
   – Umeå hade ett väldigt expansivt kulturklimat då, musikrörelsen var stark, teatergrupper och politiska grupperingar bildades, det var en väldig fart på allting. Kulturpolitiken var offensiv, man skulle nå ut till den ovana publiken. Teatern var ett verktyg för politisk kamp, säger Karin Larson, den enda kvarvarande medlemmen från Ögonblicksteatern tidiga år.
   Teatermagasinet startade som Ålidhems barn- och ungdomsteater i det som 1974 var Umeås nyaste stadsdel. Helge von Bahr, verksamhetsansvarig skriver med anledning av 30-årsjubileet: ”Utan de ungas eget skapande står sig en stad med kulturambitioner slätt och vill man sätta Umeå på teaterkartan måste man låta tusen blommor blomma.”

Att låta tusen blommor blomma
I det uttrycket ligger också en förklaring till att den yngsta jubilaren, Profilteatern, i år kan fira 20 år. Liksom den äldre kusinen Ögonblicksteatern började Profilteatern som en undergrupp av amatörteaterföreningen Grotteatern. Några gick på ”sopis”, socionomutbildningen, andra var på väg att bli lärare. 1984 bestämde sig några av dem för att satsa på en riktig föreställning. Det blev Huvudbry, en barnteaterföreställning som utspelade sig inne i en hjärna. Det tidiga 80-talets arrangörer hade råd med barnteater, gruppen fick produktionsmedel av kommunen för en ny produktion och kunde satsa. Ganska snart kunde medlemmarna lägga sina utbildningar på hyllan. En av dem som fortfarande finns kvar är Ulla Karlsson. Hon jämför 1980-talets gynnsammare och 2000-talets kärvare kulturklimat:
   – Det var inte vilka människor som helst som blev en grupp, vi ville verkligen något. Även om de ekonomiska förutsättningarna varit sämre hade vi segat oss kvar i alla fall ett tag, men självklart hjälpte det oss. Då fick vi säga ifrån att vi inte kunde spela mer än 60 föreställningar på en termin men nu är vi glada om vi får spela fyrtio, säger hon.

Ett mystiskt mönster
Naturliga, rationella förklaringar i all ära, men det vilar ändå ett mystiskt skimmer över det faktum att just årtal som slutar på fyra har satt så många spår i Umeås teaterliv. Är den cykliska regelbundenheten verkligen bara slumpmässig påverkan av olika yttre faktorer? Eller finns kanske en lagbundenhet?
   Ett alternativt svar hittar vi i USA där Dr Geoffrey West funnit ett matematiskt samband som förenar allt i hela världen. Till tidningen The New Zealand Herald säger Dr West:
   – Four is the magic number of life.
   1934, 1964, 1974 och 1984.
Vilka som firar tioårsjubileum i Umeå år 2014 återstår att se.

Kulturhuset: En svensk trilogi

I Swedish Building Tradition – Now and Then föreläser Östberg i egenskap av sammanbiten arkitekt, truligt koncentrerad i sin strävan att vara myndig och trovärdig. I sin stelbenthet blir alltihopa väldigt komiskt, men också otäckt! Hjalmar Brantings visionära ord om att bygga bra billiga bostäder åt alla klingar hopplöst arkaiska då Östberg förevisar rörliga bilder från Hammarby sjöstad och Gåshaga pirar alltmedan Whitney Houston brölar på om att bli fri.
   En svensk Tiger med Göran Gillinger är en skådespelaruppvisning på högvarv. Här får man anledning att fundera på hur det egentligen stod till med den svenska neutraliteten under andra världskriget. Liksom på hur lätt det är att manipulera sanning liksom konst. Det är inte bara med Hollywoodgrepp som storslagen musik och känslosamma one-liners vi låter oss luras.
Bara tre repetitionsveckor gammal är den sista delen i trilogin – för närvarande med arbetsnamnet Propaganda. Som publik känner man sig unikt och välkommet inbjuden att delta i Johanna Skobes och Piotr Torsawa-Giros process under Östbergs ledning. Här ser vi en ensemble totalt ärliga i uppsåt och handling, vilket konstnärligt egentligen blir alldeles galet. Här görs alla upptänkliga ”fel” som finns för att göra teater. Inledningsvis läser Johanna Skobe innantill en lång text om vad vi förmodas ha upplevt i de två tidigare verken och vad i detalj vi ska få uppleva i det kommande. Som att förstöra en rolig historia genom att berätta poängen!
   Men efter två timmar av ”Propaganda” känner jag mig ändå inte lurad. Hos denna trio finns en sådan högst påtaglig tro på att konsten kan vara en förlängning, en förstärkning, ett förtydligande eller rentav avslöjande av den riktiga världen och de äkta känslorna. Här sätts begrepp som tid, rum och dramaturgi ur spel. Här njuter skådespelarna av en halvtimmes massage på scenen utan att fuska eller skynda på. Här tycks en dans-pas-de-deux improviseras fram ur vad som uppstår just då, just där mellan de båda dansarna. Det är någonting i detta som berör mig så oerhört starkt att jag darrar hela vägen hem…
Och därför känns det förstås helt riktigt att Jens Östberg efter föreställningen överraskas med blommor, champagne och Konstnärsnämndens Cullbergstipendium på 100 000 kronor för att han är ”en unik hybrid inom svenskt dansliv”.

Englin ny vd för Riksteatern

– Vi står inför skiljelinjen demokrati – kulturliv. I det sammanhanget är Riksteatern den sista offentliga mötesplatsen för alla, en plats som det är viktigt att vi utnyttjar och vårdar. Jag har hur mycket idéer som helst om detta, svarar Birgitta Englin på frågan om varför hon nu kommer att lämna sina framgånsgrika år som regissör för ett tag framöver.
Och vad kommer hon att vilja förändra inom Riksteaterns organisation, en teater hon själv har varit verksam på i många olika sammanhang och som hon beskriver som ”världens mest slitstarka och idoga med en jätteambition och kompetens”?
   – Jag kommer att satsa mycket på publikarbete. Vi på de konstnärliga avdelningarna har distanserat oss från publiken. Det är viktigt att vi lär känna vårt samhälle igen, framför allt just genom att möta publiken. Riksteatern måste vara ett verktyg för debatt och vara mer komplex än vad media kan och har råd med.
   Birgitta Englin tillträder posten som vd 1 mars 2005 med inriktning på det konstnärliga arbetet medan Ulrika Årehed Kågström fokuserar på den administrativa delen.

Möte med Anders Franzén

En utmaning i förnyelsearbetet är det mer än hundra år gamla operahuset och utan omsvep förklarar Franzén att:
   – Det är inte mitt favorithus, så här byggs inte moderna operahus.
   Däremot ser han Operans 220 år långa, obrutna historia som en tillgång, en rikedom. Men, betonar han, Operan är inget museum och om den skall kunna utvecklas och även i framtiden klara av att fylla sin roll som konstnärlig och social scen är det nödvändigt att han och de andra som arbetar i huset förmår använda sig av den tysta kunskap som ackumulerats inom institutionen.
   En annan sak som är viktig för Franzén är att sänka trösklarna för folk att ta sig in i huset, till exempel genom verksamhet med fokus på barn och unga.
   – Barnverksamheten har varit väldigt styvmoderligt behandlad och jag ser det som ett hedersmål under mina sex år som chef. Dels för att jag har något slags folkbildningsbehov och dels för att jag tycker att det här med barnen är så otroligt viktigt.

Dansens Hus: Malin Hellkvist-Sellén

Ta till exempel de där tavlorna med gråtande barn som var populära i början av åttiotalet. Hur kommer det sig att de flesta som köpte dessa tavlor var i åldern 18-25? I en lika fyndig som träffsäker performance ger Hellkvist-Sellén en tankeväckande lösning på frågan.
   Projekt – genusneutral armé på uppdrag är ett stilsäkert gruppverk i en strikt, nästan traditionell koreografisk form, så när som på att rörelsematerialet är könsneutralt. Verket imponerar med sitt exakta koreografiska språk samtidigt som det stimulerar mig att fundera på hur det skulle se ut med andra dansare, i en annan scenografi.
   Till exempel med de Bunnies som inleder De ger tanken kropp, som är en svidande satir över den sexistiska synen på (unga) kvinnor. Utan omsvep visar Hellkvist-Sellén hur absurda de fördomar är som styr hur kvinnor exponeras av samhället.

Sett i veckan: Kong, Fläskkvartetten, Indras öra

Kong
av DI:s Dockteater-elever
Nog har de nybakade dockspelarna från DI erhållit en oklanderlig yrkesskicklighet genom utbildningen, men den tokroliga idén att göra dockteater av den gamla b-filmen King Kong är ändå inte helt lyckad. Trots ny, påhängd sens moral. Kanske att uppsättningen klickar bättre hos en publik som
a) är yngre än 15 år och uppskattar när vuxna spelar apa med dockor
b) är äldre än 20 (men inte jättemycket) och har ett par tre bira innanför västen
c) tycker att dockteateruppsättningar inte behöver passera ”en kul grej”-strecket i djup eller bredd och glatt betalar 130 kr för 45 minuters förströelse.
(CD)

Slutproduktion från Dramatiska Institutets dockteaterutbildning, spelas på Kägelbanan, Södra Teatern

Fläskkvartetten
Under maj går det att höra Fläskkvartetten på Kungliga Operan, där de sitter i en swimmingpool och rockar loss med sin elektroniska stråkmusik medan Cullbergbaletten skuttar runt Men det går också att höra dem på mindre klubbscener i Sverige och Danmark. Och när denna fem man starka kvartett får tala för sig själva gör de det med generositet och stora gester. Två timmars intensivt rockande i ett land där filmmusik, hårdrock, konstmusik och mystisk orientalism lever i en salig och fredlig blandning kan inte göra dig annat än sprittande lycklig!
Turné i Köpenhamn, Århus, Göteborg, Stockholm, Uppsala
(AH)

Indras öra
av Kajsa Giertz
I Kajsa Giertz dansuppsättning på Byteatern i Kalmar blandas sorglöshet med djupaste ångest.   
   Föreställningen kretsar kring Drömspel-citatet ”Njutningens lidande och lidandets njutning”, vilket skapar en helhet som blir som livet själv, dvs långtifrån enkelt eller lättförklarligt. Indras dotter stapplar in med gips och kryckor och ser förundrat på jordelivet. Hur känns det att vara människa? En fråga som vi har livet på oss att besvara. Byteaterns ensemble ger ytterligare några brokiga pusselbitar till den eviga gåtan. (AH)
Spelas på Byteatern i Kalmar t o m 21/5

Missa inte …
En svensk trilogi
av Jens Östberg/Bortalaget
Lite som teatersport, fast ändå inte… Efter barnföreställningen Packet fortsätter Jens Östberg att ifrågasätta vedertagna sanningar och former.
   Från sin nya plattform, Bortalaget, vill han jobba nära och influeras av sin publik. I första delen – En svensk Tiger – står Göran Gillinger ensam på scenen. En text på engelska avslöjar konstnärskapets klichéer och vänder uppochned på begreppen. Spelas till och med söndag.
   Under Kristi Himmelfärdshelgen följer resten av trilogin med Swedish Building Tradition – now and then och Ett nytt verk under arbete. Den förstnämnda är en politisk performance med Östberg själv som stadsplanerare och arkitekt, den senare en work-in-progress där publiken på ett påtagligt sätt blir delaktiga i den kreativa processen. Piotr Torsawa-Giro och Johanna Skobe finns på scenen. Du kan sitta i publiken!(AH)
Spelas på Kulturhuset, Kilen i Stockholm