Fördomar stoppar sommarteater

Den onyanserade karaktärsteckningen av romerna, kommentarerna kring stölden av kyrksilvret och faktafelen beträffande romernas ursprung i Singoalla fick Bobo Lundén att ställa in sommarens teaterprojekt.
   – Den bekräftar alla tänkbara fördomar som finns om romer. Trots att Rydberg gjorde ett stort researcharbete kom han ändå fram med denna generaliserande och patetiskt romantiska bild av zigenerskan som en vacker, mystisk sierska.
   Nu ska Bobo Lundén skriva ett helt nytt manus som befrias från Rydbergs fördomar och faktafel och istället skildrar berättelsen ur Singoallas perspektiv.
   Premiären planeras till sommaren 2005 och iscensättningen kommer att inspireras av såväl Emir Kusturicas filmer som Katarina Taikons Katitziböcker.

Teaterjobb för HBT:are i sommar

Under ett par veckor i slutet av juli kan den som är intresserad av HBT-frågor för ungdomar få jobba med KUNQ:s nya teateruppsättning, som i år arrangeras inom ramen för Pridefestivalen. Gruppen har uttalat politiska avsikter och har som ambition att göra stark och underhållande teater.
   Lönen för sommarjobbet är densamma som för Pride-volontärer, det vill säga vecko-band, rabatter, fest etc.

Platsen som inspirationskälla

Cynikern kan misstänka ekonomiska motiv till detta spirande intresse för platsen och dess invånare. I filmsammanhang blev det redan för några år sedan tydligt hur den regionala filmpolitiken styr den svenska filmens tematik. Film i Väst och Filmpool Nord sitter på mest slantar och följaktligen heter filmerna Fucking Åmål och Populärmusik från Vittula.
   Finns det månne liknande drivkrafter för de teaterprojekt som oberoende av varandra har initierats Sverige runt? Eller ligger det bara i tiden att, efter de senaste årens resa inåt, nu utforska trakten, ursprunget och de sociala sammanhangen?

”Lisa Langseths pjäs utspelar sig i universitetsvärlden och bygger på intervjuer med människor därifrån”.
(Om Uppsala-projektet 4xUppsala)

   – Jag har faktiskt inte sett det samband du gör, men det är en spännande fråga, säger Marie Persson Hedenius, dramaturg och initiativtagare till 4xUppsala, Upsala stadsteaters satsning på nyskriven dramatik.
   Fyra dramatiker har blivit tillfrågade att skriva varsin kortpjäs om Uppsala och dess invånare. Mikael Olsson har skildrat livet i en studentkorridor. Lisa Langseths pjäs utspelar sig i universitetsvärlden och bygger på intervjuer med människor därifrån. Även Lucas Svensson, som är sist ut med sin premiär i maj 2005, arbetar med intervjuer. För närvarande träffar han ett antal statister från Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander.
   – Dramatikerna gick i samma klass på DI när jag var lärare och jag tyckte att det var spännande att se vad de kunde åstadkomma utifrån sina olika temperament och stilar, säger Marie Persson Hedenius. Temat denna gång blev ”Möt Uppsala” och kändes som en naturlig uppföljning till ”Hälsingar från nu”, teaterns förra satsning på nya pjäser för tre år sedan.

Brokiga Malmö och mångfaldens Göteborg
Pjäsen Malmöiter, som i januari hade premiär på Intiman i Malmö, bygger även den på närmare tvåhundra timmar intervjuer med Malmöbor. Malmö är en kulturellt brokig stad och i pjäsen gestaltas också en brokig skara människor med skilda bakgrunder och erfarenheter, men med Malmö som nuvarande bas.
   – Men föreställningen handlar absolut inte bara om Malmö, säger regissören Aslak Moe i en intervju publicerad på teaterns hemsida. ”Malmö” är i pjäsen snarare en metafor för den globaliserade världen. Motivet är lokalt, men syftet griper över något mycket större.
   På Folkteatern i Göteborg är det Niklas Hjulström som står vid rodret för Staden och stjärnorna med femtiotalet personer på scenen, varav fyrtio amatörer. Till en del bygger pjäsen på de medverkandes egna berättelser.
   – Vi har velat berätta om människorna som lever, älskar, arbetar och drömmer här. Det är de som i hög grad utgör staden, säger Hasse Carlsson, en av manusförfattarna i ett pressmeddelande.

Århundradets teaterhändelse
Så till det största projektet av dem alla – Framtidslandet – som fyller sport- och ishallar i Norrbotten under maj och juni månad. Artonhundratalets kolonisatörer såg Norrbotten som ett framtidsland, ett paradis med outtömliga naturresurser. I de elva nya pjäser som nu spelas skildras dagens Norrbotten ur en rad pjäsförfattares ögon. Ett tusental medverkande från tjugotvå amatörteatergrupper, sexton författare, fem kompositörer, sex regissörer och många flera ska göra Framtidslandet till århundradets teaterhändelse.
   – Jag ser teaterns uppgift som väldigt viktig när det gäller den regionala förankringen, säger Norrbottensteaterns chef Erik Kiviniemi i en intervju i Framtidslandets egen projekttidning. Det finns något energifullt i förstahandsupplevelsen att man känner igen sig i teatern.
   Idel entusiastiska röster kring den svenska dramatikens nya fokus på platsen alltså. Som finansiärer till Framtidslandet står Europeiska unionens strukturfonder, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens läns landsting och Längmanska företagarfonden, som enligt sin hemsida satsar på projekt som ger konkreta resultat i näringslivet i Norrbotten. Men att valet av dramatiskt ämne skulle handla om något så tarvligt som politik och regionala stöd kan väl ändå bara en cyniker hävda?

Kändishets i London

I London kan man däremot välja mellan att gå på The Gielgud eller The Garrick – eller kanske på Olivier på National Theatre. Tänk om Kungliga Dramatiska Teatern kommit på samma idé:
– Har du sett Måsen?
– Nej, var går den?
– På Harriet Bosse. Eller om det nu var på Stig Järrel…
   Nej, så roligt ska vi inte ha det. Vi får hålla tillgodo med Målarsalen, Lejonkulan och Elverket.
   Men så är det också länge sedan sceningången på en svensk teater bevakades av beundrarskaror. Sådant ser man än i dag i London – även om kändisskapet numera härrör från TV- och filmframträdanden.
   På Royal Court spelas nu i vår (t o m den 15 maj) The sweetest swing in baseball av den amerikanska dramatikern Rebecca Gilman, med Gillian Anderson, känd från Arkiv X, i huvudrollen. Avantgarde-scenen Royal Court har plötsligt fått skrikande tonårsflickor på parkett – applåderna efteråt låter som på en rockkonsert.
   Och efter föreställningen, ute på Sloane Square, trängs tjejerna med unga killar, medelålders damer och en och annan distingerad herre som sträcker på halsen för att få en skymt av Stjärnan när hon lämnar teatern. Utebelysningen är tänd. Här kan teatern kosta på sig att ha rampljus även vid bakdörrarna.

Dionysos och Apollon, Tankar om teater

Så stark, eller kanske snarare tydlig, är nämligen Keve Hjelms stämma även när den som här står tryckt på ett antal boksidor. Den lever kort sagt kvar, trots att författaren själv gick bort så sent som i februari i år.
   Större delen av boken utgörs alltså av Keve Hjelms egna texter. Till detta kommer sedan kommentarer skrivna av olika kollegor, medarbetare, före detta elever och liknande. Men det är alltså först och främst Keve Hjelm själv som är den stora behållningen; vad han skriver om teater, regi och skådespeleri. De flesta har väl vid det här laget hört talas om hans ”metod” inspirerad av bland andra Stanislavskij; om hur en skådespelare bör djupläsa en pjästext ett femtiotal gånger för att behärska den till fulländning. Här redogör han för sina tankar och idéer. Han skriver resonerande eller spontant; ibland är han teoretisk, ibland verkar han utgå från egna erfarenheter. Man kan hålla med honom eller inte, men ingen kan säga att han inte brann för sin sak. Keve Hjelm uttrycker sig auktoritärt samtidigt som han visar stor respekt för det han håller på med – nämligen teatern och skådespeleriet. Han verkar helt enkelt ha tagit det han gjorde på djupaste allvar. Ett allvar han emfatiskt förmedlar till läsaren.

Varierad bild
I några av kommentarerna kan man sedan spåra en kritik som går ut på att han kanske inte riktigt levde som han lärde. Jag kan nämna Suzanne Osten som exempel. Hon lyckas nämligen, och det utan att på något sätt förringa sitt objekt, ställa det i en hälsosam belysning. Andra författare håller sig närmare de utslätade hyllningar man vanligtvis hittar i skrifter av det här slaget.
   På det stora hela är dock Dionysos och Apollon både läsvärd och ovanlig. Bakom (den i ärlighetens namn något pretentiösa) titeln döljer sig faktiskt en hel del av den eld som kännetecknade skådespelaren, regissören och inte minst pedagogen Keve Hjelm under hela hans yrkesliv.

Glädjescener i Sundsvall

– Det blir en frejdig helg, säger Teater Västernorrlands chef Tomas Melander. Det är viktigt, och roligt, att samla kulturlivet till en manifestation, det blir ett sätt att blåsa igång sommaren.
   På ena sidan Sundsvalls centrum kommer Beethovens femma att ljuda, på den andra sidan blir det 14-timmars rockfest och däremellan kommer diskussionen kring långsam mat och kulturens roll i samhällsbygget att gå hög.
   Här kan du mingla med Marika Lagercrantz, Kim Anderzon, Lennart Jähkel och Carlo Barsotti eller dansa polska mellan teaterföreställningarna.
   – Vi vill belysa kulturbegreppets vidd och variation, säger Tomas Melander, det blir en yvig bukett som kulturlivet bjuder på.

Gästspel på Kulturhuset: Übung med Victoria

Just sådana personer är det vi möter i belgiska produktionsbolaget Victorias film/teaterföreställning Übung.
   Kort sammanfattning: ”Arty” middag med välbeställd kulturelit bangar ur (sker på film i fonden av scenen). Framför duken: barn karikerar de vuxna, en för varje roll.
   Resultatet är drabbande, komiskt och insiktsfullt på en och samma gång. Genom barnen ser man tydligare barnet i de vuxnas skröpliga kroppshyddor – och förfallet träder fram som i en förvriden spegelbild. Man känner sorg över de vuxna patetiska rollspel samtidigt som barnens sårbarhet och oskyldighet träder fram än tydligare, som ett slags mänsklighetens kretslopp. (Das ist alles nur übung…)
   Härom året kunde svenskarna se Übung på Göteborgs dans- och teaterfestival och Victoria turnerar flitigt även i övriga Europa. Nu spelas alltså föreställningen i Stockholm med endast två föreställningar varav en återstår. Missa för allt i världen inte dagens, nu på lördag 8 maj. Senare på kvällen firas hela gästspelet med en avslutningsfest på Kilen där man kan mingla med ensemblen (i övrigt häpnandväckande skickliga barnskådespelare i Übung).
   OBS! Utöver föreställningen förekommer Workshops, dokusåpor och kortfilmer i Victorias regi hela lördagen.

Scenkonstens mentala rådgivare

En mental rådgivare fungerar ungefär som en personlig tränare för din hjärna. Håkan Persson, som är en av de etablerade i Sverige, har personer som är aktiva inom motorsport, fotboll, orientering och rugby i sin klientkrets. Fler och fler chefer i näringslivet har dessutom förstått att de kan ha något att hämta ur idrottens erfarenheter av att prestera under press.


För ett par år sedan blev Håkan Persson också uppringd av en operasångerska. Hon ville hitta glädjen igen i sin sång, komma förbi anspänning och nervositet och ha kul på scenen.
   Någon inom idrotten hade tipsat henne om mental träning. Deras samarbete gav resultat och ryktet spred sig på Operan – och nu, två år senare, arbetar Håkan med flera sångare, dirigenter och musiker.
   – Att jobba med människor inom scenkonsten är enormt likt idrott, säger han. Det är ingen skillnad. Det handlar om personer som vill få ut så mycket som möjligt av sin kapacitet: ”Det räcker inte att hoppa 2,20: jag vill upp på världsrekordnivå.” eller ”Om jag är sångare och vill jobba med en viss dirigent måste jag prestera mer.”


Håkan går precis likadant tillväga när han jobbar med en speedwayförare som med en operasångare:
   – Jag jobbar med helheten, hela människan ska må bra. Relationer, ekonomi, alltihop. Att öka sin prestation kräver en jäkla massa energi. En människa som mår bra har energi att utvecklas och vågar ta utmaningar. Hon har förutsättningar att jobba med sig själv och sin prestation.


Men hur går det till då? Håkan arbetar med sin klient i tvåtimmarspass:
   – De första fyra gångerna tittar vi noggrant på hur det står till med balansen i livet. Sedan går vi in på beteende, intentioner och mål, och på ”presuppositioner” som jag kallar dem, efter engelskans presuppose, det vill säga de sanningar vi människor har valt att göra till våra och som styr våra handlingar. Våra hinder finns nämligen oftast i våra valda sanningar. Det handlar om att bli medveten om vad jag redan gör med mig själv. Alla operasångare jag har jobbat med hittills säger att det är konstigt att detta inte ingår i utbildningen.


Varje dag på scenskolan var det någon i lärarkåren som sa ordet ”medveten”. Hela utbildningen vilade på fundamentet medvetenhet. Om våra uttryck, våra tankar, hur vi gick, hur vi stod. Och alltid i relation till det sceniska arbetet.
   Jag var utbildad till att vara medveten på scenen men illa rustad att möta verkligheten med motsvarande medvetenhet.


Självkänsla är centralt för att kunna prestera på scenen. Prestera är ett laddat ord, ingen vill ha prestationsångest. Och ändå handlar det om ”rollprestationer”, och ”en fantastisk sångprestation” säger vi om någon varit riktigt bra på operan. ”Dansarnas prestationer var enastående …”


Trots det ingår det ingenting som hjälper en ung människa på de sceniska utbildningarna att bli medveten om sig själv i syftet att få bättre självkänsla. Självförtroendet kan möjligtvis haussas eller fimpas genom favoriseringar, feedback, uppmärksamhet.
   Problemet med självförtroende är att det inte är konstant och att det ofta är kopplat till vad man lyckas göra, snarare än den man är. Självkänslan handlar mer om vem man är.


Babben Larsson fick mig att fundera över skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Jag hamnade på ett föredrag hon höll och hon talade om en man som hon lärt sig mycket av och som jag uppfattade som någon sorts mentor för henne. Hon pratade om en inre förändring och insikter och det förvånade mig. Hon som var så framgångsrik behövde väl inte hjälp utifrån?


Vi hade föredragshållare från facket på skolan som varnade oss för onda arbetsgivare som med största säkerhet var ute efter att lura och utnyttja oss. Det var aldrig någon som berättade för oss att det är självkänslan som kommer att vara det enda vi behöver för att vara lyckliga i vårt yrke och inte i framtiden behöva gå till en bar efter föreställningen och dricka fyra öl.


Jag tycker mig märka att det ofta i scenisk gestaltning smyger sig in ett budskap om vår egen längtan efter bekräftelse. Ett nästan osynligt och ändå närvarande: ”Jag är attraktiv, ge mig fler jobb, älska mig!”
   I varje roll ett diskret tiggeri om bekräftelse från publiken. Det är som om vi i varje sceniskt uppdrag vill passa på att göra reklam för oss själva för att få fler jobb. Men beroende av yttre bekräftelse är livsfarligt i ett sådant här yrke, för hur geniala vi än är kommer den att utebli emellanåt.


Och Gud nåde den som blir framgångsrik och som inte tycker om sig själv! Eviga kast mellan hybris och självförakt. Vi vet ju innerst inne att ingen är bättre än någon annan. Varje människa är en askungesaga, om vi vill.
   Vad är det som skapar en människas liv och upplevelser? Vår fantastiska hjärna som det verkar gå att beställa vad som helst av om vi bara lär oss att prata med den på rätt språk. I vårt huvud finns Aladdins ande.


Vad krävs för att jag ska nå mina mål, vem behöver jag vara? Vilka egenskaper behövs hos mig för att jag ska nå dit? Är jag förberedd på framgång? På den förändring det innebär? Med ökad framgång kommer ökat ansvar.
   Eller som Håkan Persson säger: en konsekvens av att man arbetar med sig själv kan bli att ens inre trygghet upplevs som hotande för andra. En framgångsrik person är inte i behov. Fria människor är inte låsta kring värderingar och andras gillande och applåder, vilket gör en del av det sociala spelet överflödigt och det kan få omgivningen att känna sig obekväm.


I väntan på att personlig utveckling ingår som en självklar del i de sceniska utbildningarna, där arbetsinstrumentet trots allt är just den egna personen, är det tur att det finns allt fler möjligheter att själv skaffa sig stöd och coachning på vägen till medvetenhet och självkänsla.

Framtidslandet

De djupaste maggropskittlingarna infinner sig när man tar plats i mer oansenliga attraktioner: Som när Sara Pietikäinen målar sporthallen i skimrande färger med Katarina Kieris poetiska text om Hotell Oppipoika i Rovaniemi. Eller när Norrbottensteaterns Öppen Scen-ungdomar myllrar in på scenen och vältajmade, med enorm scenglädje, framför en absurd associationskedja i turbotempo. Som David Vikgrens exakta tonträff i Små solars kväde. Eller Tove Alsterdals Sara som krockar sin idealbild av Norrbotten mot verkligheten.
   I Luleå finns 22 attraktioner listade i programbladet. 22 kortpjäser som vill berätta om norrbottnisk identitet. Vissa komiska, andra intetsägande, åter andra tragiska. Många vänder blicken bortåt för att berätta om sin närhet: Sovjet, Stureplan och tillresta turister agerar motpol. Andra hittar spänningar inom det egna gigantiska länet. Och ingenting är någonsin entydigt, varken nöjesfält, föreställningar eller regionala identiteter.

Sett i veckan: Helvetet är minnet utan makt att förändra, Bettysagorna, Improvisation på Slottet

Helvetet är minnet utan makt att förändra
av Jonas Gardell
Ja, det ÄR en stor grej att de gamla studentkompisarna Lena Nyman och Marie Göranzon möts igen på Dramaten, nu som Gardellska systrar. För det är alltid trevligt att se två teaterrävar i högform, kanske i synnerhet de kvinnliga – om man betänker bristen på nyanserade roller för aningen äldre skådespelerskor (vilket också uppsättningen helt ogenerat påpekar). Inte desto mindre är Gardells text, som spänner ögonen i såväl livet som döden och samtidigt flinar snett åt därmed förknippat elände, en given anledning till att slåss för en biljett. (CD)
Spelas på Dramatens Lilla scen

Bettysagorna
av Åsa Lindholm
Maj månad är knökad av nybakade DI-elever som slutproducerar. Hos Moment ges en nyskriven saga om en radda olika Bettysar: den fåfänga, den självförnekande, den utbrända, den hybrisuppblåsta… you name them. Ensemblen (Lo Kauppi, Maria Sundbom, David Denick & Maria Bandobranski) öser på i 190 knyck inramade av en less is boring-estetik som landar i ett sagoland där Mumintrollet partajjar med Evert Taube och Le Tigre. Typ. Och – även om det är lite tidigt på året att påstå – här kan det som sannolikt blir årets sexscen beskådas. (CD)
Spelas på Moment:teater i Gubbängen

Improvisation på Slottet
Av Molière
Fan, vad bra de är! Utropar en ung tjej från publiken i pausen. Jag kan bara hålla med. Teaterhögskolans slutproduktion är en energikick.
Det är faktiskt första gången som Improvisation på slottet, Molières satir om teatern och skådespelarskrået, framförs på en svensk scen. Teater Fontänen är förvandlad till en catwalk med röd matta, där skådespelarna inledningsvis poserar som modeller med härligt påklistrade.leenden.
Eleverna gör ett bra jobb på scenen och alla får, i rättvisans namn, ta plats.
En av höjdpunkterna är när ensemblen flerstämmigt sjunger ledmotivet till Fame. Jag ryser och myser.(KL)
Spelas på Teater Fontänen

Över 600 barn i operauppsättning

Operaverkstan startade i september 2002 och har som målsättning att sätta upp samtida musikdramatik, klassiker och produktioner där ungdomar och barn själva är aktiva. I vår föll valet på Rossinis Den tjuvaktiga skatan – historien om Ninetta (Maria Keohane), som blir oskyldigt anklagad för att ha stulit sin matmors silversked. Hennes far (Per Fernesten) är desertör och jagad av polisen.
   – Det är en bra historia där barnen har en drivande roll att oskyldighetsförklara Ninetta. Och så har den en härlig ouvertyr, säger regissören och konstnärliga ledaren för Operaverkstan Maria Sundqvist.
   Det har stuvats om en del och originalet har kortats ned till 50 minuter. De har även avstått från att sluta med att Ninetta döms till döden. I denna version slutar det istället lyckligt.
   På scenen finns tolv stycken åttondeklassare från Augustenborgsskolans musikklass och 35 barn från sex olika förskolor alternerar som skatbarn. Hela 631 sjuåringar från Malmöskolor har tillsammans gjort dekoren – en 10 meter lång fond. Målgruppen är främst mellanstadiet.
   – Vi vill levandegöra operan för de unga, säger Maria Sundqvist som även berättar att det erbjuds en operalektion till de klasser som ska se föreställningen.

Teater 23: Carmencita Rockefeller

Det är 1970-tal. Salong Favorit i Malmö ska slå igen och hårfrisörskan Gunvor Pettersson har samlat sina närmsta kunder – publiken – för att berätta sanningen om sig själv. Ut kommer de mest fantastiska historier.
   Hon heter egentligen Carmencita Rockefeller och har varit amerikansk toppdiplomat, älskarinna till John F Kennedy, brorsdotter till vicepresident Nelson Rockefeller, barnbarn till kejsar Hirohito av Japan, CIA-agent och framgångsrik cancerforskare. Livlig fantasi eller total galenskap. Who cares?
   En gång under föreställningen ställer hon sig själv frågan: ”Tänk om jag bara inbillar mig alltihop?” Men annars talar hon säkert och detaljrikt om sitt liv som Carmencita, som blev tvungen att byta identitet. Täckmanteln blev den skånska frisörskan Gunvor på Lindängen med fästmannen Arne från Lomma.
   Gunilla Andersson bjuder på en fartfylld show. Med stickad långväst, knytblus och krulligt hårsvall tar Carmencita Rockefeller mig med storm. Eller är det Gunvor Pettersson?

Teater med internationell profil

I juni åker Profilteatern från Umeå till Reykjavik för att spela sin version av Hasse Alfredssons Varför är det så ont om Q?. Svenska föreningen på Island står för inbjudan. I september månad stundar en resa till Barçelona och mässan International Forum of Culture där Profilteatern tillsammans med Interactive Institute presenterar samarbetsprojektet Cultural Identities.

Tysk samtidssatir
December är premiärmånad på hemmaplan med den tyska samtidssatiren Hysterikon av Ingrid Lausund. Spelplatsen är ett supermarket där allt är till salu: vänner, ketchup och sexuella fantasier. Människor driver runt med fullastade kundvagnar under överinseende av den allsmäktige kassören, tillika kvällens konferencier. Pjäsen hade urpremiär i Hamburg 2001.
Nästa år fortsätter Fredrik Lindegren, regissör vid Profilteatern insamlandet av internationella influenser genom att besöka San Fransisco och teatergruppen Thrillpeddlers. Gruppen jobbar med skräckteater inspirerad av den franska 20-talsteatern Le Théâtre du grande Guignol.

Statister huvudpersoner i kortpjäs

Lucas Svensson, som i egenskap av Dramatens husdramatiker, för närvarande skriver på en lång samtidspjäs, har länge intresserat sig för det sena sjuttiotalet och tidiga åttiotalet. Så initierade Upsala stadsteater projektet 4xUppsala, en serie pjäser som ska handla om Uppsala och dess invånare. Lucas Svensson blev tillfrågad att vara med och såg därmed chansen att göra verklighet av sin gamla idé att intervjua Fanny och Alexander-statister. Pjäsen har planerad premiär i maj 2005 och kommer kanske att utforma sig utifrån statisternas berättelser.
   – Vi får se vad det blir av det, säger han. När jag väl sätter igång kanske det blir något helt annat. Men jag har länge fascinerats av dessa små människor i den stora massan, hur de finns nära den stora konsten och kanske längtar dit.
   Ett trettiotal forna statister har hört av sig och kommer att träffa Lucas Svensson under denna och nästa vecka.
   – Det ska bli otroligt roligt, utbrister han på sin bredaste skånska.

Sommarteater i Kalmar län 2004

Teatropen
Allting på…?
Allting på…? är en nyskriven klassisk Commedia dell`Arte föreställning för hela familjen. Spelstilen är mycket fysisk och inkluderar en mängd olika sceniska discipliner som fäktning, musik, akrobatik och improvisation.
Spelas: 10 till 12 augusti på Kalmar Slott

Mycké nöje i Sverige AB
Pippi Långstrump
Årets sommarteater i Kalmar blir Pippi Långstrump. Anna Rydell spelar Pippi och tillsammans med ensemblen kommer hon bjuda på många upptåg och roliga episoder ur Astrid Lindgrens berättelser.
Spelas: 19 juni till 14 augusti på Bastionen, Kalmar

Byteatern
Byteatern gästar Kalmar slott med en familjeföreställning, fritt efter den ukrainska folksagan som handlar om vanliga ting som får liv. I regi av Bodil Göransson.
Spelas: 19 juni-2 juli

Hultsfredsfestivalen
Rockfestival med scenkonstinslag i form av bl a Riksteatern JAMs sommarturné.

ÖLAND
Karlsson på taket av Astrid Lindgren
Medverkande Ingemar Berndthsson, Nicklas Holgersson, Sara Törnkvist
Spelas: 30 juni – 5 augusti på Borgholms stadsmuseum

Theatre Fruticosa
Nätvärk
Öländska Theatre Fruticosa har sitt namn efter Ölands mest kända blomma – Ölandstoken. Den heter på latin Potentilla Fruticosa. I sommar bjuder gruppen på en öländsk bygdekomedi i Långlöt. Varma kläder samt något att sitta på rekommenderas.
Spelas: 30 juni till 13 juli på Himmelsberga Museum, Långlöt

Kulturproduktionen/Daylight Players
Romeo and Juliet
Daylight Players spelar sina föreställningar i dagsljus och utomhus – en tradition de bär med sig från The Globe Theatre i London. Förra sommaren turnerade föreställningen på de svenska slotten och i år utökas projektet till att även innefatta England, Irland och Danmark. Pjäsen spelas på engelska.
Spelas: 7 augusti på Borgholms Slott

Hon lämnar ut sig – bit för bit

Hela Helén är en berättelse om att hamna snett och att hitta
fotfästet igen.
   – Det är en väldigt personlig föreställning. Och värre och värre blir det,
säger Helén Jonsson med ett skratt.
   – Men jag tänker att om jag står där på scen och berättar vem jag är, så
kanske publiken får kraft att prata om vilka de är. Det kanske finns fler än
jag som varit tjocka som barn och inte trott att de duger. Jag gör den här
föreställningen för att hela mig själv.
   Helén Jonsson har varit skådespelare på Masthuggsteatern i flera år. Men det
var först när hon var tjänstledig i sex månader som tankarna på en föreställning baserad på hennes eget liv tog form.
   – Min historia är inte så rolig hela vägen. Grundproblematiken i den här
föreställningen handlar om sexuella övergrepp. Men jag vill visa att man kan
ta sig igenom det. Jag står här nu och mår skitbra. Inte hela tiden, men i
stort sett, säger Helén Jonsson.
   Hela Helén blir en föreställning med mycket musik. Hon har skrivit nytt material, men också samlat ihop texter och låtar som hon skrivit genom åren.
   – Jag har alltid skrivit låtar, de första texterna skrev jag som femåring.
Musiken är det som har fått mig att vilja leva, säger Helén Jonsson
   Hela Helén – bit för bit, har premiär på Masthuggsteatern 1 maj.

Högtryck i dansvärlden

Skåningarna är så ivriga att komma igång med sin Dansbiennal att de inte kan hålla sig utan tjuvstartar redan på onsdagen med skyltfönsterdans och Sverigepremiären av Sasha Pepelyaevs samtidspräglade version av klassikern Svansjön. På torsdagsförmiddagen fylls festivalkontoret snabbt av surrande röster medan de stresståliga biennalarbetarna ser till att alla fick sina biljetter. Det är ingen överdrift att säga att det är tryck i biennalen från första stund.
   Biennalcentrum är beläget hos Sveriges nyaste dansscen, det anrika Palladiumhuset vid Malmös pulsåder, affärsstråket Södergatan. Här arrangeras Biennalens festliga invigningsföreställning, vars höjdpunkt är SU-Ens mycket egensinniga cancan à la butoh. Utöver ”hemmalaget” Skånes Dansteater, har den lokala och tillresta publiken möjlighet att se ett rikt urval av de ledande svenska danskompanierna. Flera fascinerande dansverk visas, som Margaretha Åsbergs Atlanten, Carmen Olssons Under Asp och Birgitta Egerbladhs Händelser i hemmet. Med andra ord är det precis som det ska vara på en biennal, det enda som saknas är ett beställningsverk skapat för biennalen.

Seminarierna och debatterna är en mer branschinriktad gren av biennalen, men trots detta av intresse för publiken. Mitt intryck är att dessa programpunkter manifesterade att dansen, trots allt tal om lågkonjunktur och nedskärningar ännu befinner sig i en dynamisk expansiv utveckling. Till exempel visas en diskussion om upphovsrätten att dansarens roll har förändrats. Dansare har alltid varit medskapande, men förut var det endast koreografens insats som räknades. Idag är det mer naturligt för koreografer att erkänna dansarnas insats och att bjuda in dem att vara medskapande. Dansarna förbättrade ställning leder till bättre arbetsvillkor, vilket i sin tur leder till bättre möjligheter att skapa bra dans. Och bra dans är ju vad vi i publiken vill ha.
   Bra dans är också intressant, mångbottnad och nyskapande dans kräver att koreografer och dansare får tid att fördjupa sig, vilket de kan få i ett forskningsprojekt. Såväl professor Efva Lilja som doktoranden Åsa Unander-Scharin har under flera år varit spännande inslag i det svenska danslivet. Tack vare att de nu fått möjlighet att bedriva konstnärlig forskning kan de fortsätta att utveckla sina idéer.

Och publiken blir inte lottlös, eftersom en följd av den konstnärliga forskningen är mötet med publiken genom föreställningen. Eller en utställning. Lagom till biennalen har Åsa Unander-Scharin sammanställt den publikkreativa koreograferade utställningen Navigation som visas på Malmö Konsthall. Utställningen består av interaktiva installationer skapade med hjälp av den senaste digitala tekniken, till exempel finns det ett slags ”bur” av töjbara strängar som man kanluta sig mot, dra eller hänga i och på så sätt frambringa och förändra både ljud och bild – en mycket avstressande upplevelse.
   Lunchföredragen skulle kunnat fungera som ett sätt att tillfredsställa publikens intresse för den teoretiska sidan av dansen. Men på grund av att de skuffats undan till ett tråkigt och undangömt mötesrum, med det missvisande namnet Kristallen, i ett hotell är det mest branschfolk och inbjudna skolelever som hittade dit.
   Min förhoppning är att man under nästa biennal förlägger dessa populärvetenskapliga föreläsningar på någon trevlig lunchrestaurang. Då skulle man också kunna arrangera ”soppdans” och publika möten med koreografer och dansare.

Ingen dansbiennal vore komplett utan diskussioner och debatter om dansens framtid. Detta är ju också något som angår publiken, eftersom det handlar om vilken dans vi kommer att få se eller inte se. När jag lyssnar till värdregionens kulturpolitiska företrädares positiva uttalande om dansen håller jag nästan på att glömma att Malmö en gång i tiden valde att lägga ner sitt balettkompani, samma kompani som gav mig mina första starka – och viktiga – upplevelser av scenisk dans. Ett annat hot mot dansens framtid är svårigheten att uppnå det som svensk dans guru, Jan Zetterberg, kallade ”en kritisk publikmassa”, det vill säga när publiken blir så stor att intresset för en dansföreställning sprids av sig självt.
   Ett sätt att generera ny publik är förstås att dansa där den nya publiken befinner sig, till exempel på gatan som två medlemmar ur gruppen Moose. De dansar inför en intresserad och kanske också lite konfunderad shoppingpublik mitt i fredagsrushen.
   Ett annat sätt är att arrangera en Dansbiennal med ett så stort utbud av dans i alla former att även de mest sparsmakade hittar något som väcker mersmak.

Sett i veckan: Fröken Julie, Mannen från Malmberget återvänder, Skitfin

Fröken Julie
av August Strindberg
Jorå, grevens stövlar är med – Gerhard Hoberstorfers Jean bär in dem på scenen redan i första scenen. Faktum är att det mesta är sig likt när Stefan Ekman sätter upp Fröken Julie på Strindbergs Intima Teater. Den långa midsommarnatten, klass- och könskampen, kärleken, hatet. I det rustika slottskök där Kristin (Ann-Sofie Rase) gnolande kokar njure uppstår snart en verbal boxningsmatch där smockorna duggar tätt och alltid träffar rätt.
   Premiärkvällen är nervositeten så kroppslig att jag till en början mest oroar mig för om Fröken Julie (Linda Källgren) ska trilla av scenen. Men så småningom lyckas hon rikta nervdallret in i spelet, vilket gör att det för en stund går att förflytta sig tillbaka till Strindbergs egen tid på den egna teatern. (AH)
Spelas på Strindbergs Intima teater i Stockholm

Mannen från Malmberget återvänder
av Svante Lindqvist med Tord Peterson och Göran Forsmark
I ett decennium har Göran Forsmark turnerat land och rike runt med sin monolog Mannen från Malmberget. Nu har monologen fått sällskap av en del två: Mannen från Malmberget återvänder. Där ettan bjuder på ett svart rum endast ifört två röda biostolar är tvåan fylld av allt ett hem kan tänkas innehålla. Lite så är det med handlingen också, allt ska avhandlas inom en timme: anklagelser, livsavgörande familjehemligheter, förlåtelse, motsättningar mellan industrieran och konsulteran, inklusive några snabba poäng på ämnet. I ettans öppna rum får ett helt liv och några samhällen plats, i den övermöblerade tvåan vill det inte riktigt fästa. (MP)
Spelas på Ersboda Folkets hus

Skitfin
av Abi Morgan
Skitfin (originaltitel Splendour) av Abi Morgan är prisad med tjusiga Fringe First och Herald Angel Award och som publik gäller det att koncentrera sig för att hänga med i svängarna.
   Historien om fyra kvinnor i ett icke namngivet land, delat av inbördeskrig, berättas fragmentariskt och utan linjär kronologi. En berömd fotograf anländer tillsammans med en tolk till landets diktator för att ta en bild. Han är inte hemma. I stället träffar de diktatorns fru och hennes väninna.
   Kriget kryper allt närmare in på knuten, men detta faktum är inget som förenar kvinnorna. Tvärtom! De dricker chili vodka och talar med och förbi varandra, missförstår oavsiktligt men oftast högst avsiktligt.
   Det brinner i knutarna, men tyvärr inte i skådespelarna på scenen. Trots en vass text tycks Darling Desperados denna gång inte vara tillräckligt engagerade för att på allvar kunna engagera publiken. Det är tyvärr med ett gäspande jag så lämnar Kägelbanan.(AH)
Darling Desperados gästspelar på Södra Teatern i Stockholm

Göteborgs stadsteater: Idioten

Fjodor Dostojevskijs roman Idioten är en riktig tegelsten. Jag läste boken en sommar för ett par år sedan. Då tyckte jag att Furst Mysjkin var en omständlig och vagt irriterande person. Velig. Jag vågar inte säga vad Johan Gry tycker om Fursten men han ger Mysjkin en entusiastisk men lätt överspänd stil redan i öppningsscenen. Klädd i hatt och rock sitter han på ett tåg på väg till S:t Petersburg. Han är på väg tillbaka till Ryssland efter en period i Schweiz där han har varit för att försöka bli frisk från sin sjukdom, vagt beskriven som skakningar och nervösa besvär. Mitt emot Mysjkin i kupén sitter en annan man, Parfon Rogozjin. De två följs sedan åt i S:t Petersburgs societetsliv där de blir rivaler om samma kvinna.
   Idioten är ingen enkel historia. Precis som boken passerar delar av Stadsteaterns uppsättning utan att jag har möjlighet att riktigt förstå och smälta intrycken. Jag tycker helt enkelt att Idioten och människorna omkring honom beter sig märkligt. Dostojevskij hade uppenbarligen andra referensramar än jag (märkligt vore det väl annars med tanke på att han levde 1821-1881). Därmed inte sagt att Idioten är ointressant. Flera dagar efteråt ser jag fortfarande Johan Grys furste framför mig, lustigt vankande över scenen i knästrumpor, hatt och rock. Som det står i programmet: En galen helgongestalt eller en vis dåre?

Norrlandsoperan: In blanco

Vita dansmattor rinner över scengolvet. Rutor av ljus tar form, ljussättaren Johan Söderberg börjar med att lägga en japansk renhet över det vita golvet för att sedan gå över i rena grundfärger, bygger om scengolvet till en komposition av Piet Mondrian.
   I detta rör sig dansaren Kjell Nilsson: Med ett rött äpple. En liten leksakshund. En stol. Den åldrande kroppen i det föränderliga rummet som fylls av Maria Callas kraftfulla arior ur Tosca, Rigoletto och Madame Butterfly. Styrka kombinerad med bräcklighet som väcker en stor ömhet i mitt inre.
Det är udda, underligt och alldeles, alldeles underbart.