Dåtids-, Nutids- och Framtidslandet

På en packlår framför den gigantiska scenen i Pontushallen i Luleå sitter två små gestalter: En lugnare skåning som med sambo och fyra barn, ett drygt sekel efter Kirunas nybyggare, lockats till sitt framtidsland. En före detta kirunabo som flyttat till Stockholm men fortfarande är livligt engagerad i sitt ursprung: amatörteatern i Norrbotten.
   Två saker lockade skåningen Jonas Jarl att söka tjänsten som länsteaterregissör i Norrbotten:
   – Framtidslandet lockade, stort och vansinnigt och fantastiskt på samma gång. Att få jobba med amatörer och proffs och inte i den vanliga bemärkelsen med amatörerna som en hord av människor som backar upp proffsen utan på lika villkor, sida vid sida, säger han.

“ Framtidslandet lockade, stort och vansinnigt och fantastiskt på samma gång”

Dessutom lockades han av turbulensen kring tjänsten som så när försvann när Norrbottensteaterns bistra ekonomi skulle räddas under fjolåret.
   – I det läget är det alltid spännande att komma in på ett jobb, oerhört dynamiskt. Jag visste nånstans att glider man in där så får man både den mediala och teaterns uppmärksamhet på vad man gör. För mig var det som en utrullad röd matta att det varit så mycket bråk kring tjänsten, säger Jonas Jarl.
   Erik Norberg, nu dramatiker boende i Stockholm, är initiativtagare till och konstnärlig ledare för Framtidslandet. Själv kommen ur den norrbottniska amatörteatern förstår han betydelsen av samarbete mellan proffs och amatörer.
   – Norrbotten ligger längst fram i Sverige på det här området i och med att vi haft länsregissörstjänsten i 18 år nu. Vi var först i Sverige och vi har kommit längst i tankegångarna kring det här, säger han.

Finsk inspiration
Under sin tid som dramatiker och dramaturg på Wasa teater i Finland såg han ett öppnare samarbete mellan proffs och amatörer än i hemlandet, något han ville ta med sig tillbaka till Norrbotten. Resultatet blev Framtidslandet, ett samarbetsprojekt på bred front med ett i det närmaste oöverskådligt antal medverkande: ATR Norrbotten som projektägare, tjugotvå amatörteatergrupper, sexton norrbottniska författare, skådespelare, regissörer och scenograf från Norrbottensteatern, Norrbotten Big Band och Samiska teatern är några av dem. På samtliga elva spelorter står fyra professionella skådespelare och tjugotvå amatörer på scen. På varje ort flätas dessutom de lokala gruppernas egna berättelser in i ramhandlingen.
   – Vi sa samma sak till författarna som vi sa till grupperna: Vi letar efter berättelser som på något sätt visar vad det är som har format oss i Norrbotten, säger Erik Norberg.

Dåtidens framtid
Titeln, Framtidslandet, går tillbaka på en bild av Norrland som var särskilt stark kring förra sekelskiftet och beskrivs i idéhistorikern Sverker Sörlins avhandling med samma namn. I den norra delen av Sverige skulle industrier byggas upp och näringslivet blomstra. Visst hopp fanns också om att emigranterna som tog båten över Atlanten i stället kunde lockas av Norrlands glest befolkade vidder. Men att Norrbotten byggdes upp som industrisamhälle med stora statliga bolag har också präglat landsändan anser Erik Norberg:
   – I Norrbotten finns en mental tradition av att vara anställd av ett stort bolag, kommun eller landsting. Nu kommer den nya tiden med färre jobb, statliga bolag, kommun och landsting rationaliserar, så då tvingar det folk att bli sina egna. Och så ska man då som första i släkten börja starta eget! I det kvarter i Kiruna jag växte upp i, där var det fult att vara egenföretagare, alla hade jobb i gruvan eller någon omkringverksamhet, säger han.

“ Det är någonting som vittnar om en förändring, två tider, två sätt att se på samhället”

Jonas Jarls rekord i nordlig Sverigeresa var för ett år sedan Östersund. Nu finns Karesuando, 18 mil norr om Kiruna med på topplistan. I dagens Norrbotten ser han många paralleller till hemstaden Malmö i en brytningstid för dryga tio år sedan.
   – Det känns som att jag rest 180 mil på kartan men många år i tiden, säger han. När industrier gick omkull i Malmö krävdes nya riktningar, men hur ta ut dem?
   – Det är någonting som vittnar om en förändring, två tider, två sätt att se på samhället. Det har varit en oerhört positiv utveckling för Malmö på senaste tiden. Folklivet har också fått en nytändning, det finns en diskussion om framtiden hela tiden, det är ingenting som man lägger i händerna på några få, man är med och påverkar, säger Jonas Jarl.

En ljus framtid spås för norrbottnisk teater
Erik Norbergs förfäder tillhörde de första nybyggarna i Kiruna, pionjärer som byggde sina egna hus på fjällsluttningarna, men med tiden vaggades in i trygghet i den stora statliga förälderns famn:
   – Ibland kan jag tänka att det finns något pubertalt över Norrbotten. Man har en förälder som man kan hytta med näven åt och vara arg på men det kan vara jävligt skönt att ha den där vuxna också, skrattar han.
   Trots att också Framtidslandet är ett projekt i megaformat ser Erik Norberg skillnader gentemot de tidigare megastrukturer han anser format Norrbotten. Även här är naturresurserna en tillgång, här är människorna gruvor och deras historier värdefulla metaller. Men istället för att människorna ska vara små kuggar som dras runt i det stora megamaskineriet är tanken att de själva ska vara drivande och använda sin egen skaparkraft och produktionsförmåga för att uttrycka sina åsikter.

“ Ibland kan jag tänka att det finns något pubertalt över Norrbotten. Man har en förälder som man kan hytta med näven åt och vara arg på men det kan vara jävligt skönt att ha den där vuxna också”

Jonas Jarl spår att många av de unga amatörskådespelarna kommer att ta klivet in på teaterhögskolor och professionella scener. Det är också en tanke med projektet.
   – Här ges länets egna författare i vardande en chans. Vi spelar en pjäs som heter Små solars kväde av David Vikgren som är från Övertorneå från början. Han är en ung kille som skriver fantastiskt och jag tror att han är en dramatiker som kommer att spelas på de stora scenerna, säger Jonas Jarl och ser framför sig hur norrbottniska skådespelare och dramatiker kommer att gå på export.

Proffs i amatörers tjänst
Ett viktigt mål för Framtidslandet har varit att öka samarbetet mellan proffs och amatörer. Varje grupp har fått den professionella hjälp de själva velat ha: dramaturg, kompositör, regissör, koreograf – eller något helt annat. Även historiker har varit inblandade i projektet och kunnat vidga vyerna mot framtiden: är det verkligen de stora bolagen som kommer till undsättning i en tid av avfolkning? Eller är det en gammal tankegång?
   – Vi säger att vi inte styr grupperna, men på så sätt styr vi, vi gör dem medvetna om sina tankebanor, säger Erik Norberg.
   Vad finns då kvar efter ett år med seminarier, lokalproducentsträffar, textförfattande, repetitioner och till sist den länsomfattande turnén? Erik Norberg och Jonas Jarl har planer. Idag finns inget nationellt uppdrag för amatörteater. Förslaget är att länsregissörstjänsten i Norrbotten genom ett nationellt uppdrag utökas till en länspool där även producent och dramaturg ingår. Samtal med kulturråd och departement pågår.
   I Pontushallen har ljuset gått ner. Med stor intensitet regisserar Anna Azcarate från Norrbottensteatern Tove Alsterdals bidrag till det fyra timmar långa teateräventyret. Längst upp mot taket i sporthallen, med utsikt över Framtidslandet, står två små gestalter: stockholmaren Erik Norberg och lulebon Jonas Jarl.

Dramaturgen som blev koreograf

Malin Elgán debuterade med duetten Rewind på festivalen Supernova i juni 2003. Rewind hade ett direkt, osentimentalt tilltal och en grundton som associerade till soulmusik. De två dansarna var som två instrumentella slingor som spelades fram och åter och i det täta samspelet växlade fokus på ett oväntat sätt mellan den aktiva och den skenbart passiva dansaren.
   Med tanke på den imponerande debuten är det med stort intresse man ser fram emot Elgáns nya verk, Då säger vi så, för tre dansare. I sitt nya verk vill Elgán genom specifika frågeställningar och improvisation försöka ta till vara dansarnas erfarenheter och kunskaper. Men verket är också en reflektion över maktrelationer på olika plan och över scenens möjligheter och begränsningar.
   Då säger vi så har urpremiär på Blå Lådan onsdagen den 28 april. Detta inom ramen för Dansens Hus satsning på unga kvinnliga koreografer.

Mer samtid i Malmö

Rollbesättningen är ännu inte spikad, men klart är att Aslak Moe regisserar. Urpremiär blir det på Intiman 8 april nästa år. Innan dess bjuds publiken på en blandad kompott. Säsongen inleds den 10 september på Intiman med Födelsedagsfesten av Harold Pinter och på Hipp får Arthur Millers dramatiska passionshistoria Utsikt från en bro premiär den 18 september. Thomas Müller regisserar. Nästa premiär blir Hedda. Ursprungsversionen är Henrik Ibsens Hedda Gabler, men den framförs i en nyöversättning för teatern av Stellan Larsson i regi av Sara Cronberg.
   Klas Abrahamssons namn dyker även upp i årets familjeföreställning, som i vanlig ordning spelas i december. Tillsammans med Christina Gottfridsson har han gjort en dramatisering av klassikern Trollkarlen från Oz, där regiveteranen Ronny Danielsson håller i trådarna.

Våren 2005
Vårrepertoaren 2005 inleds med Peter Turrinis nutidsskildring Jag älskar det här landet i regi av Melanie Mederlind, med premiär på Intiman den 28 januari. På Hipp tar sig Karin Enberg an den klassiska historien om kvinnotjusaren och narcissisten Don Juan. I Don Juans sista dagar har Nick Dear bearbetat den spanske munken Tirso de Molinas version från 1620. I den nya tolkningen har kvinnorna fått större utrymme. Vem som ska spela den eldiga förföraren återstår att se.

Östgötateatern: Besökaren

Är han en galning på rymmen från dårhuset eller en projektion av Freuds eget undermedvetna?
   Fransmannen Eric-Emmanuel Schmitt har skrivit en rasande intelligent filosofisk scenthriller som vänder upp och ned på psykoanalysen, religionen och människans moral i det tjugonde seklet. Olle Pettersson regisserar en handplockad ensemble på Östgötateatern med Kåre Sigurdson som den halsstarrige, åldrade Freud, som i takt med att mörkret sluter sig kring honom – och kring Europa – vacklar i sin otro och ateism. Sigurdson ger denna vacklan en finstilt nervighet; en hejdad handrörelse på scenen fortplantar sig ut i salongen och känns i min egen arm.
   Det här är en uppsättning som bevisar att även ordrik, spirituell debattdramatik kan ha lika mycket kropp som en föreställning av Cirkus Cirkör eller Galeasen.

Dramaten: Riddartornet

Den lekfulla och samtidigt melankoliska dialogen mellan Maria Bonnevie och Rebecka Hemse (pjäsens Mathida och Clara) bygger lika mycket på koreograferad rörelse och utnyttjande av scenrummet som på en sinnrik, distanserad hållning till 1800-talsversen. Det är inte så mycket Dunérs och dramaturgen Magnus Florins modernisering som sätter orden i relief mot fondväggen, utan ett tonfall eller en markerad tonlöshet hos skådespelarna. De romantiska svulstigheterna reciteras kallt som formler; den verkliga passionen lever i bisatserna, sånglekarna och de tablåer som de två flickornas framfart bromsas upp i.
   När incesthistorien väl rullar igång – unga Mathilda tvingas bli sin fars brud för att sona moderns otrohet – kopplas The Royal Dramaten Method på, skådespeleriet tar över från poesin och Karl Dunérs geniala grepp om scenen förvandlas till regigrepp och scenerier.
   Men o så skönt det är, Riddartornet, före syndafallet.

Elverket: Utanför mitt fönster

Ambitionsfria sjukvårdsbiträdet Josefin (Tanja Svedjeström) träffar av en slump Roger (Leonard Terfelt), den arbetslöse målaren som i brist på ett eget liv hänger upp sig på Josefins. Josefin har i sin tur egentligen inte heller något liv, åtminstone inte ett innehållsrikt. Lika lite liv har vårdtagaren Ester (Basia Frydman) som på ålderns senildementa höst mest klagar på att allt är mörkt, tomt och kallt. Och Sami (Fares Fares) är invandrarkillen med mycket vilja men lite mod som bara städar på sjukhuset som Josefin jobbar på för att kunna plugga.
   Här möter vi helt enkelt fyra ”livlösa” personer som likt vampyriska livsbulmiker smaskar i sig varandras liv. Människor som lider av en av vår tids vanligaste folksjukdomar: ledan. Eller spleen som vi svenskar kallade den med låneord på 1800-talet.
   Utanför mitt fönster är en ”feel bad”-pjäs där allt är fullkomligt oförutsägbart och sympatin respektive antipatin för rollgestalterna skiftar lika ofta som en rastlös hand på en fjärrkontroll. Här vibrerar den dramatiska nerven utanför fönstret. Det är där allt sker. På en plats någon annanstans, kanske i Fame Factory eller Vem vill bli miljonär? Och det som händer innanför, när persiennerna är neddragna, det livet finns inte.
   Trots sin själsliga oro roar också Utanför mitt fönster. Birgitta Englin (regi), Mattias Andersson (manus) och ovanstående ensemble känns helt enkelt som ett underbart alternativ till Prozac.
   En extra eloge vill jag ge till scenografen Charlotta Nylund för en innovativ scenbild som skapar drömspelslika, gränslösa glidningar mellan scener och dialoger som alla går i varandra. Precis som allas våra liv, kända som okända.

Olle Pettersson om okänd Schmitt

Utöver Bernard Marie Koltès pjäser spelas mycket lite samtida fransk dramatik på svenska scener. Ett intressant undantag är Östgötateatern där regissören och översättaren Olle Pettersson redan 1999 satte upp Yasmina Rezas Samtal efter en begravning och där han nu är aktuell med Eric-Emmanuel Schmitts Besökaren, en filosofisk thriller med Sigmund Freud som huvudfigur.
   Nummers Kristjan Saag träffade Olle Pettersson strax före premiären.

Okänd för Sverige
– Vi är nästan utarmade på fransk dramatik i dag. Det finns goda svenska översättare som är kapabla att ta sig an franska pjäser, men mycket lite intresse från teatrarnas sida. Där har man dom anglosaxiska glasögonen på.
   Med Besökaren introducerar Olle Pettersson nu Eric-Emmanuel Schmitt för svensk scenpublik. Den 44-årige Schmitt, som studerat både litteratur, filosofi och musik, har skrivit ett tiotal helaftonspjäser och spelas sedan ett tiotal år över hela Europa och i USA. Att han inte satts upp i Sverige tidigare, annat än av Radioteatern, förklarar Olle Pettersson så här:
   – Schmitts pjäser har för det mesta hamnat på dom små, ambitiösa boulevardteatrarna i Paris: Théâtre de l’Atelier, Théâtre Montparnasse. Och dom räknas liksom inte, svenska dramaturger tycker inte det verkar tillräckligt seriöst.
   – Dessutom kräver pjäserna alltid en mycket homogen ensemble, hög standard på skådespelarna. Det är inte alla teatrar som klarar av det…

Handplockad ensemble
Till Besökaren har Olle Pettersson kunnat handplocka sin besättning: Mats Huddén, Kyri Sjöman och Claes Wëinar från Östgötateaterns fasta ensemble plus Kåre Sigurdson från Malmö i rolllen som Freud. Både Wëinar och Huddén var med redan i Rezas pjäs 1999.
   – Det finns stora likheter mellan den och Besökaren. Det är samma lätta elegans, trots att pjäserna tar upp allvarliga teman. Och denna förtjusning i att arbeta med dom filosofiska frågorna tycker jag är mycket fransk. Det är den som ger esprin, spiritualiteten i texterna.

Existensiella problem på scenen
Besökaren utspelar sig i Sigmund Freuds arbetsrum i Wien 1938. En kväll då Gestapo finkammar kvarteret på otyska element och, under ett hotfullt besök hos Freud, tar med sig den frispråkiga dottern Anna till förhör. Knappt har Freud lämnats ensam förrän en mystisk besökare dyker upp och ansätter den store vetenskapsmannen och ateisten med kniviga existentiella frågor.
   – Freud var en människa med så många olika sidor, med väldiga motsättningar inom sig. Och Schmitts dramaturgi tar hänsyn till det: den växlar mellan djupt filosofiska resonemang och det mer lättviktiga. Det finns ett härligt drag av teatralitet i hans pjäs – vid sidan av det finstämda och filosofiska: allt sker här och nu.
   Teatraliteten är lika överraskande och effektiv som i Michael Frayns Köpenhamn, en annan filosofisk-moralisk debattpjäs som gjort succé i Europa (och som Olle Pettersson också regisserat för Teater Västernorrland).   
   Trots det svåra ämnet – en närmast vetenskapsteoretisk diskussion – lyckas Frayn göra spännande dramatik av mötet mellan de två atomforskarna Bohr och Heisenberg.
   I Besökaren utspelar sig konflikten på ett mer obestämt plan, kanske i Freuds eget medvetande. Visserligen tvivlar han på vetenskapen, men gör ändå motstånd mot en gudstro som pockar på ju äldre och sjukare han blir – och ju galnare världen blir runtomkring honom. Kanske är Freuds nattlige gäst bara en projektion av hans egen rädsla? Kanske är det mytomanen som rymt från ett dårhus i närheten? För det kan väl inte vara Gud själv?
   – Schmitt tar upp en väldig kamp med dom existentiella frågorna, med teodicéproblemet t ex: hur Gud kan vara allsmäktig när det finns så mycket ondska i världen. Och han gör det på ett oerhört fascinerande sätt; han ställer frågorna men låter oss själva finna svaren.

Startar processer
Jag såg en sen repetition av pjäsen och slogs av att ensemblen inte bara är utomordentligt samspelt verbalt utan också välkoordinerad i rörelser och kroppsspråk. Sådant tyder på en lång kollektiv arbetsprocess, även med pjäsinnehållet.
   – Numera väljer jag en pjäs bara om jag känner doften av något som berör mig djupt. Men sen undviker jag att sätta namn på detta något eller att analysera det, utan tar det med mig till arbetet med skådespelarna. Där fortsätter vi sedan tillsammans, ett vilt sökande efter vad som är vad i pjäsen.
   – Ur det här samspelet, ett slags fortsatt kollationering på scengolvet, växer karaktärerna fram. Då hamnar man aldrig i det befängda ”men den här karaktären kan aldrig göra så!”. Vilken karaktär som helst kan göra vad som helst – bara situationen stämmer.
   När dramatikern dessutom är skicklig på att styra publikens övertygelser i än den ena, än den andra riktningen kan resultatet bli överväldigande. Själv tumlar jag ut ur salongen efter föreställningen med huvudet fullt av frågor: vad händer när människan gör sig själv till Gud? Är Freuds och vetenskapens ”förnuft” i själv verket bara samma övermod som får oss att starta krig och konflikter? Är livet bara ett stort bedrägeri – som lönas med döden?
   – Jag vet med bestämdhet att jag tänker på ett helt annat sätt i de här frågorna nu än när jag började arbeta med pjäsen. Exakt hur den processen gått till vet jag inte. Fast Strindberg säger ju: gå först åt vänster, sen till höger – det är ända sättet att komma rakt fram.

Två rymmare på turné

Hej Marika! Vem är Camilla?
   – Hon är en flicka som rymt hemifrån, kommer ut i skogen och träffar en annan rymmare, den äldre kvinnan Alfhild. Det uppstår ett spännande möte och Camilla får ta del av Alfhilds erfarenhet och levnadsöde.

Varför är pjäsen intressant?
   – Den handlar om kvinnor i olika åldrar och speglar viktiga frågor i vår tid. Camillas stora problem är hennes frånvarande pappa, som hon pratar om hela tiden. Hon har tankar som säkert många i publiken kan känna igen sig i.

Det är Kristina Lugn som har skrivit Silver Star. Vad gör henne speciell som dramatiker?
   – Hon har ett fantastiskt och bildrikt språk. Hon är humanistisk och krass och ryggar inte för den stora problematiken.

Silver Star ska spelas som caféteater. Sätter man inte kaffet i vrångstrupen på grund av alla problem?
   – Nej, trots allt är det på många sätt en ljus pjäs. Vår förhoppning är att det ska bli en föreställning som folk känner sig varma av.

Barberaren på Götgatan

Opera Vox tolkar Rossinis populära opera genom att fokusera på frågor som; hur mycket kan hända utan att den röda tråden går förlorad? Hur nära föreställningen kan publiken komma? Vilka perspektiv kan användas utan att sångarna förlorar fotfästet? Hur roligt går det att ha utan att tappa koncentration och närvaro och kan man verkligen använda en operakör till hur mycket som helst?
   Opera Vox är något så ovanligt som en fri svensk operagrupp. Deras verksamhet bygger på ideellt arbete och ensemblen består av amatörer, sångstuderande och professionella. De startade sin verksamhet 1996 och gav sin första föreställning 1997, den komiska operan Boccacio. Därefter har man producerat en opera eller operett varje år.

Headhuntade dramatiker om det nya Sverige

I början av våren sökte Angeredsteatern efter unga dramatiker som ville skildra det nya Sverige. Bland de 50 ansökningar som skickades till teatern har man nu plockat ut fem unga författare. De utvalda är Elmira Arikan, Jonathan Lehtonen, Mirjana Rakuljic Feldt, Enver Ramirez och Greta Sifrer. Deras arbete har precis börjat. Just nu sitter allihop hemma och skriver.
   – Vi har alla olika röster och olika infallsvinklar på vad det nya Sverige är. Personligen är jag intresserad av gränsen mellan att vara invandrare och att vara svensk. När slutar man att vara invandrare? Det vill jag skriva om, säger Mirjana Rakuljic Feldt.
   Manusgruppens arbete leds av dramatikern Mattias Andersson och en pjäs beräknas vara färdig i oktober. Manuel Cubas ska stå för regin.

Dans för alla i Göteborg

Tidigare i vår visade andraårseleverna på Angeredsgymnasiets dansprogram upp sitt kunnande i föreställningen Verry berry på Atalante. Det är ett utdrag ur den föreställningen som de nu visar upp under Dansens dag. Runt tre röda bänkar dyker Angeredselverna upp i en miniturné runt stan. Första stoppet är utanför Stora teatern, mitt i lunchrusningen klockan tolv. Sedan flyttar bänkarna vidare till Kopparmärra för två föreställningar. Klockan ett landar de på Drottningtorget för sista uppträdandet.
   Den danshungrige kan se Angeredsgymnasiet vid Kopparmärra vid halv ett och därifrån gå i snabb takt till Domkyrkan för att klockan ett se Crowd Company, ett av Göteborgs unga danskompanier, dansa Brudvalsen. Eller också kan man göra tvärtom och se Crowd Company och Brudvalsen utanför Rådhuset vid tolv, och gå därifrån till Kopparmärra och Angeredsgymnasiet.
   Andra platser som är värda att notera för den dansintresserade är Konstmuseet där det bjuds på tre korta dansstycken, Röhsska där Ami Skånberg Dahlstedt visar japansk dans, Pustervik som bjuder på indisk tempeldans, flamenco och tango och Mariaplans bokhandel som bjuder på två föredrag om dans.

Dramatisk Dramatenchef till angrepp

Recensionens titel lyder: ”Harry Martinson igen – varför?” Vidare står att läsa: ”Varför väljer Dramaten att återigen visa ett drama utan dramatisk nerv?”
   Trots att recensionen mer angriper pjäsvalet än själva uppsättningen skickade Staffan Valdemar Holm genast ett ursinnigt mejl till Leif Zern där han bland annat skriver: ”Jag föraktar dig och avskyr dig i djupet av mitt hjärta” och att Zern redan finns med i hans svarta bok och nu slutgiltigt har sällat sig ”… till de största idioterna/…/”. Allt enligt Expressen (21/4).
   Dramatens presschef, Ulrika Nilsdotter-Geiger, kan bekräfta uppgifterna för Nummer men att Staffan Valdemar Holm också inser att han tog i lite för hårt.
   I morgon bitti (22/4) träffar han Leif Zern i TV4:s Nyhetsmorgon för en officiell närkamp.

Klassisk höst på Göteborgs stadsteater

Det har gått 70 år sedan teaterhuset vid Götaplatsen invigdes för första gången (för två år sedan återinvigdes det efter en stor ombyggnad). För att fira födelsedagen ägnas året som kommer åt klassiker.
   – Vi vill spela klassiker för en ny tid, sa Jasenko Selimovic innan han presenterade programmet för den samlade pressen.
   Höstens första premiär på stora scenen blir Leva loppan av Georges Feydeau i regi av Åsa Melldahl, premiär 3 september.
   – Leva loppan är en riktig slå-i-dörrar-fars. Men smälla i dörrar kan jag lova att vi inte kommer att göra, lovar Åsa Melldahl.
   I slutet av september tas stora scenen över av Molières Don Juan i regi av Jasenko Selimovic. Anders Ekborg ska spela den klassiske förföraren.
   – Idag skulle vi väl kalla Don Juan för sexmissbrukare. Det blir ju spännande att sätta tänderna i, säger Anders Ekborg med ett skratt.
   Mellan klassikerna dyker Peter Harryson upp. I oktober ges första föreställningen av Peters gästabud, en kväll som bjuder på både mat och underhållning. I biljettpriset ingår mat av landets bästa kockar, som också kommer att synas på scen, och sång av Peter Harryson.
   – Vi fick idén efter att ha sett alla matprogram på tv. Där får man ju aldrig smaka på maten. Men det får man här, sa Jasenko Selimovic.

Martin Crimp och Lee Hall
I slutet av november avslutas hösten på stora scen med Ett dockhem av Henrik Ibsen, i regi av norrmannen Terje Maerli.
   På studion blandas klassikerna upp med lite modernare pjäser. Rikard Wolff gästspelar med sin hyllningsföreställning till Edith Piaf, premiär i slutet av september. Och Sara Stenström, elev från Dramatiska institutet, regisserar Personangrepp av Martin Crimp, premiär i slutet av oktober.
   Till våren 2005 är det dags för två riktiga tungviktare bland klassikerna.
På studion ska Olof Lindqvist regissera Eugene O´Neills Lång dags färd mot natt. Iwar Wiklander ska spela rollen som fadern. På stora scen ska Carolina Frände regissera Anton Tjechovs Måsen.
Som ett sista körsbär på födelsedagstårtan bjuder Stadsteatern på Cooking with Elvis, en musikalfars med manus av Lee Hall. Samme man som skrev manus till filmen Billy Elliot. Staffan Aspegren regisserar och Timo Nieminen gör den ledande roll.
   – Pjäsen handlar om en rätt dålig Elvis-imitatör, en mamma som är sugen på unga män, en dotter som gillar att laga avancerad mat och en man som kallar sig bagare. På ytan är det kitchigt, men pjäsen har ett skönt djup, säger Timo Nieminen.

Borås satsar tryggt före konstnärligt

Bakgrunden är följande: under hösten 2002 knöt dåvarande teaterchefen Jan P Bordahl till sig regissören Anna Sjövall och scenografen Mats Persson som konstnärliga ledare för teatern. Bordahl hamnade emellertid i blåsväder efter att ha fattat några självsvåldliga beslut i ekonomiska frågor, och fick sparken sommaren 2003. Kvar fanns Anna Sjövall och Mats Persson, men nu med en tillförordnad teaterchef, regissören och skådespelaren Tom Deutgen, en av veteranerna på Borås Stadsteatern, tillika fackklubbens ordförande.

Övertog repertoarplaneringen
Till Sjövalls och Perssons överraskning meddelade Tom Deutgen att han nu tänkte lägga repertoaren själv, trots att det i Sjövalls och Perssons kontrakt tydligt stod att repertoarplanering ingick i deras arbete.
   Anna Sjövall sade då upp sig, Mats Persson sjukskrev sig för en längre tid och Borås Stadsteater utlyste tjänsten som ny teaterchef med fullt ekonomiskt och konstnärligt ansvar.
   Kanske var detta senare ett spel för gallerierna. Med Sjövall och Persson hade ju teatern nyss fått det energitillskott som varje institutionsteater behöver med jämna mellanrum. Men man ville tydligen något annat.

En trygg lösning
När det visade sig att Tom Deutgen var en av de sökande till ordinarie chefsposten var utgången given. Inte ens unge Olof Lindqvist, en av landets mest begåvade unga regissörer, som också sökt jobbet, hade en chans.   
   Personalen och kulturnämnden (Stadsteaterns huvudman i Borås) var överens om att välja tryggheten framför äventyret.
   Tom Deutgen är en duktig skådespelare och regissör. Men teatern och Borås kommun valde en defensiv lösning i chefsfrågan i stället för att profilera sig med något nytt. Jan P Bordahl må ha varit en olycklig parentes (han var ekonomichef innan han också halkade in som tillförordnad teaterchef – i dag är han vd för Hultsfreds-festivalen!) – men med Anna Sjövall och Mats Persson, eller med Olof Lindqvist, hade förväntningarna på kommande säsonger varit större.
   Interna lösningar kan vara svaret på administrativa problem; lokalkännedom är en ovärderlig merit i sådana sammanhang. Men konstnärliga nytändningar följer ett annat mönster.

Panelen ser Hobbyspaggens fru

Malmöborna har fått stå i centrum på Intiman under vintern och våren. Dokumentärpjäsen Malmöiter spelades för fulla hus och Cristina Gottfridssons Hobbyspaggens fru handlar även den om integration. Pjäsen utspelar sig i ett hyreshus på Lindängen. I källaren umgås en svensk och en utländsk familj och det händer en mängd komiska, konstiga och skumma saker mellan hissen, tvättstugan och replokalen.
   Ronny Danielsson står för regin och Malmö dramatiska teaters ensemble får hjälp på scen av gästskådespelare med olika bakgrund samt livebandet The Burkas. De inleder med en låt när åskådarna sätter sig till rätta. Denna tisdagskväll är det fullt till så gott som sista stolen.
   Nummerpanelen är på plats och består denna gång av två kvinnor från kvinnoföreningen i Hyllie. De går sällan på teater och hör kanske just till dem som Malmö dramatiska vill locka till Intiman.

Margalara Ghouse, 44 år
Sysselsättning: Ordförande i Afghanska kulturföringen i Malmö och sexbarnsmamma
Nationalitet: Afghanska
Bor: Värnhem, Malmö
Betyg: 5

Vad tyckte du om föreställningen?
   – Jag tycker den var jättebra! Det var roligt och bra att man fick möta två olika kulturer.

Skulle det här kunna hända i en källare i Malmö tror du?
   – En del saker kan säkert hända, men jag tror inte det finns hus där folk hela tiden kastar ner grejor från sina balkonger… Slutet var kanske lite överdrivet – att alla blev tillsammans. Det kändes lite konstigt. Men annars var det en väldigt bra pjäs.

Vad tyckte du om skådespelarna? Någon favorit?
   – Samarin (Malin Güettler) och Rennie (Per Lasson) spelade jättebra. Rollerna passade dem utmärkt. Morbrorn (Vilko Radan) och den äldre mannen (Frederico Ferrando) var också bra.
   – Och den svenska mamman (Annika Lundgren) var väldigt rolig.

Du tyckte inte att hon var lite för snuskig?
   – Nej, det var lagom mycket!

Var det något som du tyckte kändes fel i föreställningen?
   – De använde burkor och afghanska kläder i föreställningen och så sa den unga tjejen Samarin ”Din jävla taliban” till invandrarpappan. Det kändes lite konstigt. Burka har inget med talibanerna att göra. Det är något som funnits i Afghanistan sedan lång tid tillbaka och inget som kommit med talibanerna. Mina äldre släktingar har alla burit det.

Går du ofta på teater?
   – Nej, detta är tredje gången på mina arton år i Sverige. Jag går inte ut så mycket. Jag är medlem i olika föreningar och så ägnar jag mig åt mina sex barn.

Skulle du vilja gå snart igen?
   – Ja, absolut! Jag tyckte det var väldigt roligt. Det var skönt att få skratta och så är det väldigt socialt att gå med sina vänner.

Sadije Shala, 44 år
Sysselsättning: Sjukskriven och fembarnsmamma
Nationalitet: Albanska
Bor: Kroksbäck, Malmö
Betyg: 5

Vad tyckte du om föreställningen?
   – Jättebra! Det var så spännande med en sådan blandning på scen och att det var utländska skådespelare med.

Tror du att det skulle kunna vara så här i en källare i Malmö?
   – Kanske det…

Vad tyckte du om skådespelarna? Någon favorit?
   – Jag tyckte mycket om Losek (Andreas Strindnér), Samarin (Malin Güettler) och hennes pappa (Kenneth Milldoff). Bandet och musiken var också väldigt bra.

Tycker du att det är ok att skämta om andra kulturer?
   – Ja, det tycker jag. Jag kan förstå svenskarna också. Det handlar om att förstå varandras kulturer. Visst måste vi kunna skämta och skratta åt våra olikheter.

Går du ofta på teater?
   – Nej, inte så ofta. Men den här pjäsen talar också till oss som är invandrare. Även om det inte alltid går till så som det gjorde här. Mina pojkar har svenska flickvänner. Det är inget konstigt.

Fick du mersmak?
   – Ja, jag ska faktiskt snart gå och se Flugornas Herre på Hipp.

Skulle du rekommendera andra att se Hobbyspaggens fru?
   – Javisst! Det skulle nog vara bra att se den för den äldre generationen invandrare som tycker det är jobbigt att barnen träffar svenska killar och tjejer. De behöver acceptera det svenska samhället.

Hade du hört ordet ”hobbyspagge” innan?
   – Jag hade hört det från barnen, men jag visste inte riktigt vad det betydde. Men det vet jag nu.

Mats Ek visar upp sin Lägenhet

Trots att baletten heter Lägenhet fick Mats Ek inspiration till den under en turné med Cullbergbaletten när han satt på ett café i Paris och betraktade ett övergångsställe. Plötsligt insåg han vilken dramatisk plats denna vardagliga plats egentligen är.
   – Jag har följt idén med övergångsstället, att plocka banala ikoner ur vardagen och se vad som händer om de frikopplas ur vardagslivet. Det blir en dynamisk utveckling mellan olika inslag, igenkända och mindre igenkännbara, berättar han.
   Första gången Mats Ek mötte Fläskkvartetten var när de spelade en sommarkväll på järnvägsstationen i Ljusdal. Även om inte Ek använder uttrycket skulle man nog kunna säga att det sa klick och idag har Ek skapat två baletter tillsammans med Fläskkvartetten, Lägenhet och Fluke. En av medlemmarna i Fläskkvartetten säger att han känner en djup konstnärlig samhörighet med Mats Ek och att samarbetet med Ek har fått dem att utveckla idéer som de kanske annars inte hade brytt sig om att utveckla vidare.
   Övriga mästare på programmet är hundraårsjubilerande George Balanchine med Allegro Brillante till musik av Pjotr Tjajkovskij och <b Jirí Kylian med Symphony of Psalms till musik av Igor Stravinskij.

Hej Rasmus Lindberg…

Vad är öppen scen?
   – Det är ett projekt som Norrbottensteatern dragit igång för att unga i Norrbotten ska ha en plats att uttrycka sig på, en arena där man kan synas och där de får hjälp med det de vill visa upp.

Hur länge har ni hållit på?
   – I ett år nu men vi har sökt pengar för att kunna fortsätta i tre år till och då i lite större skala. Nu är det en halvtidstjänst som jobbar med det här (producent Susanne Nordlund reds anm), vi har sökt för två heltidstjänster. Då kan man öppna för fler än Luleå och närliggande kommuner. Det handlar om att öppna upp institutionen, jag tror det ger bra ringar på vattnet både i och utanför teatern.

Hur fungerar verksamheten?
   – Folk går in med det de vill göra och jag sätter ihop det till en helhet. Många konstformer blandas: jonglering, skuggspel, film, hiphop och dans – delarna förstärker varandra till en helhet. Sedan finns det också många som vill göra saker men inte har initiativkraften att skriva något själva, då har jag skrivit saker för dem.

Blir det en fortsättning?
   – Det är inte spikat men låter positivt. Det här är en bra verksamhet som får stora konsekvenser. Den generationen, 13-20-åringar, får uppleva teatern, de kommer in, det ger stora ringar på vattnet. Här i Luleå är det ganska mycket sport. Det här är en behaglig motvikt till det.

Klungan: Best of Klungan

Best of Klungan är ett koncentrat av de humorshower Klungan spelade varannan vecka på under hösten. Sedan dess har gruppen hunnit göra fyra radioprogram, spelat en kortversion av Best of Klungan för högstadiet och framför allt slipat på och skruvat åt de ojämnheter och glipor som kunde anas i de redan i höstas så skärpta showerna.
   Klungans fyra medlemmar levererar sketcher med absurd skruv som ibland slungar tankarna till Killinggängets Fyra nyanser av brunt och dess skiften mellan skratt och svärta. De lysande numren med chokladhjulsmissbrukaren och actionhjälte-pappan på klassrumsbesök är några exempel. Allra roligast är det när det är helt absurt som i den geniala matcharadsduellen där de tävlande plockar poäng genom att göra charader av mat. Lägg därtill smarta replikväxlingar, intressanta imitationer och överraskande koreografier, ett kontrastverkande husband med bland annat storslagen chanson som just för att det helt bryter av passar så innerligt väl in.

Aliasteatern: När Cartier-Bressons landskap

Det är typernas kväll när detta triangeldrama utspelar sig i solnedgången. Där finns den kvinnliga fotografen (Josefin Almqvist) som namedroppar felaktiga konstnärsnamn på löpande band och talar i metaforer som är henne en storlek för stora. Där finns den förälskade och Strindbergskt svartsjuke mannen (Jonas Larsson) som vill visa upp denna fantastiska kvinna för sin bäste vän och vapendragare. Och där finns vännen (Henrik Hellström) – en sexfixerad ordkonstnär, som inte kan öppna munnen utan att berätta en rolig historia (läs fräckis) eller leverera en aldrig sinande flod av floskler.
   Dramaturgiskt byggs pjäsen upp kring en frågeställning. Har eller har inte kvinnan och vännen haft sex med varandra? Kvinnan säger ja. Vännen påstår motsatsen. Mannen svävar på gränsen till vansinne över att inte veta vem som ljuger och vem som står för sanningen. Med ett Per Oscarssonskt uttryck river han i sin yviga kalufs och slits mellan lojalitet med vännen (”Vi har ju gått i skolan, på universitetet, gjort lumpen ihop! Hör du vad jag säger!?”) och kvinnan, som ljuvt förklarar att hon älskar vågorna för deras fruktlösa men ack så energiska kamp mot land.
   Det är roligt och träffsäkert, och även om föreställningen är en bagatell såväl format- som innehållsmässigt, är det helt klart värt att lämna vårsolen en stund för en dos spansk septemberskymning.

Balkansvensk science fiction

Zeljko Santrac har själv gått teaterhögskolan i Belgrad och han berättar att förhållandet till teatern där är lite av det motsatta från det i Sverige.
   – Där är teatern som näring för människorna, lika viktigt som brödet är här. Där finns en stor publik medan teatrarna i Sverige kämpar med att locka folk.
   Han har arbetat bland annat på Malmö dramatiska teater och Moomsteatern, men Zeljko tycker att det är svårt att få skådespelarjobb när man bryter, att man alltid måste spela invandrare. Själv tackar han nej till schablonroller som inte är någon utmaning.
   – Teatern är väldigt konservativ och rigid jämfört med film och musik. Där är man mer öppen för nya dialekter. I en stad som Paris är det bättre. Där kan en kines som bryter spela Hamlet. Det finns en stark vilja i Sverige, men det är inte riktigt någon som vågar.

Vill både roa och störa
Vårens pjäs med Theatron heter Ingen jag har och är skriven av Edward Bond. Regisserar gör Radoslav Milenkovic, en känd regissör från forna Jugoslavien.
   Pjäsen handlar om framtiden. Enligt Zeljko behandlar den både hur vi lever i dag och hur det kan komma att se ut 2077.
   – Samhället har rasat samman och det är förbjudet att minnas. Det är en svart bild som målas upp, men det är samtidigt en underhållande och absurd pjäs med mycket igenkänning.
   Zeljko hoppas att den ska skaka om publiken och att Theatron ska lyckas med sina mål som teatergrupp – att roa, störa och granska samhället.