Nummer

KRÖNIKAN. Att fundera kring celldelning, eller kloning, är litet som att tänka på det oändliga, ständigt expanderande universum. Tre föreställningar, Ett vackert barn, Vi faller inte! och Cellsamma historier tangerar alla denna oändliga rymd som är sience fiction och verklighet på en och samma gång.

Människan har länge fascinerats av möjligheten att skapa konstgjort liv, som den magiskt framställda homunculus som vissa alkemister under medeltiden och framåt febrilt försökte skapa. Men önskan att skapa liv på konstgjord väg är en paradox, för utanför laboratoriets väggar har alltid de oönskade barnen funnits.
   När forskningen springer före och vi vanliga lekmän inte hinner med att uppdatera våra etiska värderingar i ett ämne, då uppstår något som kallas moralisk stress och det är i hög grad det som sker i fråga om kloning. Bra då att teatern plockar upp ämnet, vrider och vänder på det.

Ett återkommande tema i uppsättningarna är önskan att få barn, en central del i en människas liv. Medan den biologiska klockan tickar så kräver karriären sitt och heminrednings- och matlagningsmagasinen säger oss att vi ska hålla våra hem och matbord estetiska. Så finns det kurser som lär oss moderna kvinnor att hantera vår livssituation. Istället för att förändra samhället ska vi förändra oss själva och bli mer harmoniska. Ta djupa yogaandetag, inte tro att kavajen i skyltfönstret är livsnödvändig… men inse att önskan att få barn kanske är just livsnödvändig. Själv befann jag mig där för dryga tio år sedan, i det förvirrade steget mellan att bli mamma eller fortsätta leva ett liv där så att säga kavajen var viktigare än reproduktionen.
   Någonstans där, i klivet, befinner sig personerna på Judiska Teaterns scen. Deras moraliska stressnivå är hög och där tickar den biologiska klockan, karriärkvinnan fyller snart 40, hennes man vill ha barn, hon vill absolut inte vara gravid. Tack vare den genetiska forskningen finns lösningen: provrörsbefruktning och surrogatmamma. Det är bara det att gynekologen som utför det hela också är genetikforskare och bär på drömmen att klona sig själv… Ibland blir valmöjligheterna för många, människorna i Vi faller inte! bryter samman i en slags moralfilosofisk härdsmälta. Vad är egentligen barnet som de håller på att skapa och till vem hör barnet?

Om de mänskliga relationerna står i centrum i Vi faller inte! (se recension i Nummer), så angriper Cellsamma historier på Upsala stadsteater ämnet på ett helt annat sätt. Här försöker man förklara den moderna genforskningen genom en uppsluppen och infallsrik veteskaplig lunchcabarét. Förutom de tre cabaretartisterna finns en uppsalaforskare på scenen. Detta är långtifrån fråga etisk härdsmälta, uppsättningen är den första av fem vetenskapsteatrar som stadsteatern och Uppsala universitet tillsammans ska producera under tre år.
   Här får jag på ett lysande handfast vis reda på hur en kloning rent konkret går till. Genom att använda sig av två stekta ägg (ej vändstekta) och startkablarna från ett bilbatteri får man fram ett embryo. Det ena ägget får symbolisera en cell, tillexempel hudcell, från den person som ska bli klonad. Innehållet, alltså gulan, plockas ur samtidigt som ett mänskligt ägg töms på sitt innehåll. Istället förs hudcellens innanmäte in i människoägget. För att en process sedan ska gå igång, krävs elchocker. (doktor Frankenstien var inte så fel ute…) När processen är igång behövs ”bara” en surrogatmamma.
   Enkelt, eller hur? Det är bara det att surrogatmamman i Vi faller inte! är allt annat än lycklig över sin situation och inte heller är det riskfritt att skaka liv i ett ägg genom elchocker… Sedan tidigare vet vi att det går åt många lammfoster för att få fram en Dolly.

Det finns en mängd filosofiska problem kring kloning, något som Riks Drama Ett vackert barn (se recension i Nummer) tar upp. Här har de klonade barnen vuxit upp, levt en stor del av sina liv i tron att de var vanliga människor. Detta är ett välspelat kammarspel som handlar om en pappa och hans söner, varav en är originalet, de andra är kloner. Pappan är, kan man ana, en ganska trasig och ångerfull människa. Lurad av en prestigefull vetenskapsman.
   ”Jag är bara en kopia. Jag är inte den verklige”, säger en av sönerna. Vad händer med en människas identitet när han får veta att han bara är en klon? Pjäsen berättar att det inte bara är generna som gör oss till den vi är, utan också det sociala arvet. En av sönerna blir kriminell, en annan matematiker. Med samma genetiska uppsättning, växer de ändå upp till helt olika individer.
   Mina tankar kring forskning och verklighet snurrar vidare, plötsligt minns jag debatten kring DNA som rasade i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet. I en bunker på Kungsholmen i Stockholm hade forskare stängt in sig med sina DNA-spiraler och delar av allmänheten oroade sig över om den snart skulle få se förrymda morötter och gurkor komma gåendes längs Norr Mälarstrand. I dag är 99 procent av vår arvsmassa kartlagd. Och vi människor är genetiskt mycket lika schimpanser, grodor, till och med sallad. Men några vandrande morötter har vi ännu inte sett till.

Förr var det liksom ”pang du är död!” Nu kan man snart odla fram en ny lever (eller var nu kulan tog). Tänk om allt blir upp till oss? Kommer vi förväntas gå genom eld och vatten via olika genetiska kurer för att få barn, få ett nytt organ, slippa undan… tiden?
   De här tre pjäserna är för mig teater när den är som bäst, det vill säga när den hjälper mig att ta ställning i svåra frågor, genom att visa skeenden och ställa svåra moraliska dilemman på sin spets. Men märk väl utan att komma med några förenklade svar. När det är så här, ja då fyller teatern en verkligt viktig funktion i samhällsutvecklingen. Jag behöver inte ha en akademisk examen i medicin, filosofi eller biologi för att greppa sammanhangen. Och min dos av moralisk stress minskar. Jag ser fram mot fler vetenskapsteatrar, liksom jag alltid ser fram emot uppsättningar som vrider och vänder på sin samtid, sprättar upp tiden i sömmarna för att se efter vad som döljer sig där inuti, innanför all lullull och mainstreamludd.

Du läser många nyskrivna manus för olika teatrar – är det någon skillnad på hur unga kvinnliga och manliga dramatiker skriver?
– Det kanske är löjligt att hårdra det, men dramaturgin i de pjästexter jag får in av kvinnor är ofta cirkulär, medan manliga författare satsar på en mer linjär dramaturgi som för handlingen framåt. De kvinnliga pjäserna ligger också ofta närmare monodramen. Det är till exempel vanligt att kvinnliga dramatiker väver samman olika personligheter i en och samma karaktär.

Vad betyder det i praktiken?
– Ja, det är ju ingen hemlighet att de som bestämmer vad som ska översättas och vad som sätts upp hellre satsar på en mer traditionell, linjär dramaturgi. Det kan förstås innebära en begränsning: att dramatikerna tvingas in i en mainstream-fåra. Men det finns begränsningar även åt andra hållet. Själv tycker jag om långa, utsvävande monologer, men kan ibland sakna ett driv i den typen av pjäser – jag önskar att dramatikern vågade ta ut svängarna mer.

Vad kan skillnaderna bero på?
– Det handlar säkert om det kulturella arvet. Manliga manusförfattare – och jag lever ihop med en, jag vet – vågar låna mer av sina föregångare. Och det är ju också meningen: att idéer, bilder går i arv och används på ett nytt sätt. Men till det hör också att våga närma sig dom obehagliga bilderna – att handgripligt ta livet av folk på scenen t ex, att offra karaktärer, att visa våldsamma scener, och så vidare.

Och det gör manliga dramatiker mer ohämmat?
– De tycks i alla fall ha lättare att skilja på fiktion och verklighet. Kvinnor lever sig in mer, är rädda för att frossa i våld. Men det är ju på scenen vi kan våldta och mörda – för att sedan i lugn och ro kunna bearbeta dom onda krafter som finns i oss alla.

Varför har du valt att kalla föreställningen Fängslad?
– Den är uppbyggd av tre baletter, som alla handlar om människor som på något sätt var fängslade och begränsade. Drottning Kristina i sin tid och sin kvinnliga kropp. För Oscar Wilde handlade det om att leva som homosexuell i 1800-talets England, vilket han bokstavligen hamnade i fängelse för. Och för Beethoven att som 28-årig musiker och tonsättare förlora sin hörsel. Dessa tre personer var på många sätt olika, men hade alla det gemensamt att de kom ur sina själskriser starkare. Beethoven, till exempel, komponerade fantastisk musik efter det att han blev döv.

Hur skiljer sig dina baletter från andra historiska föreställningar om dessa personer?
– Jag har valt att skildra dem som människor i stället för som historiska personer i en bok. Jag har fokuserat på en del av deras öde. I Drottning Kristinas fall på hennes förvandling från oskyldig flicka utan moderskärlek till ledarkvinnan, som väljer att abdikera från tronen för att uppnå något hon trodde mer på. I Oscar Wilde försöker jag visa kärleksmomentet mellan honom och Lord Alfred Douglas och hatet mellan den senare och hans far Marquis of Queensbury. Var det kärlek från sonens sida eller var relationen med Wilde bara ett sätt att reta fadern?

Vad gör Rikssalen speciell som spelplats?
– Förutom att det är en otrolig speciell och vacker miljö var det på just denna plats Drottning Kristina abdikerade för i år 350 år sedan. Vi försöker hitta rätt punkt rent centimetermässigt.

I den sista baletten samarbetar ni med Uppsala kammarsolister.
– Ja, de finns med på scenen och spelar Beethovens sista stråkkvartetter. Det har varit ett fantastiskt roligt samarbete. Stråkkvartetter är så känsliga, så det kändes viktigt att hitta fram till rätt ”unplugged”-känsla.

Före föreställningen kommer ni att ha en lyssnarträff för publiken. Varför?
– För att de ska få möjlighet att komma in i stämningen. Ofta är folk stressade när de kommer till teatern. Kanske har de haft svårt att hitta parkering och har inte hunnit läsa programmet. Därför känns det viktigt att leda in dem i andra tankar. Denna gång kommer Viola Larsson att kåsera kring de gestalter publiken sedan möter på scenen.

– Har Sound of Music gått på Dramaten? Nej, det kanske var på Göta Lejon. Carmen då?
   Alla skrattar. Någon säger att det nog var på operan.
   Stämningen är uppsluppen denna torsdagskväll, då vi sitter i tjejrummet på Solberga ungdomsgård, tio minuters pendeltågsresa från Stockholms city. Sex tjejer från nian, en fritidsledare, fyra skådespelare samt regissör och producent för Sara Kadefors pjäs Hänga ut dricker te, äter muffins och talar om killar, kärlek, svartsjuka och svek. Om detta och en hel del annat – utsatthet, utanförskap, längtan och rädsla – handlar pjäsen, som är Kadefors debut som dramatiker.

Kille eller tjejkompisar
Visst är det på många sätt en kulturkrock – Dramaten på besök i förorten – men trots att skådespelarna och niondeklassarna tillbringar sina liv i väsensskilda miljöer är det slående hur mycket som förenar. För när det kommer till kärlek och relationer tycks det som om tjejer oavsett ålder alltid är de som satsar mest…
   – Skulle ni knäcka ihop helt om det tog slut med era killar, frågar Alexandra Rapaport.
   – Ja, man hänger ju upp livet på personen, säger Jennifer som varit ihop med sin kille i fyra månader. Det skulle vara mycket svårare att förlora honom än att förlora en tjejkompis.
   – Han blir ju ens bästa vän efter ett tag, säger Elise som har ett och ett halvt år i bagaget med nuvarande pojkvännen.
   – Om en kille tycker om en och säger att man är snygg betyder det mycket mer än om en tjej säger det, fortsätter Malin. Hon är förlovad, men träffar sällan fästmannen ihop med sina tjejkompisar.
   – Han skulle nog ställa upp på det, men han skulle inte tycka att det var kul, förklarar hon.
   – Så ni får välja om ni ska umgås med era tjejkompisar eller med era killar? Så var det i mitt förra förhållande också. Jag tycker inte att det är OK, säger Alexandra Rapaport med eftertryck.
   I Hänga ut spelar hon Missy, en tjej, som liksom kompisarna väntar på och drömmer om Adrian – en veritabel skitstövel, som utnyttjar tjejer till höger och vänster. Något som Missy och kompisarna Claudia och Beata förstås gör sig fullständigt blinda för.

På besök i ungdomen
Kvällen på Solberga ungdomsgård är bara ett av många möten ensemblen har haft med unga tjejer och killar. Botkyrka, Alvik, Norra Real, S:t Göran – i både grundskola och gymnasium har de träffat referensgrupper för att göra djupdykningar i unga människors liv och tankar.
   – Mötena med ungdomarna hjälper oss enormt i arbetet, säger Sofia Ledarp, pjäsens Claudia, som i bilen hem reciterar egna dagboksanteckningar från nionde klass.
   Alla i ensemblen har rotat i kalendrar, dagböcker och brev från sin ungdom för att minnas de egna känslostormarna från ungdomstiden. Repetitionsperioden är denna gång extra lång för att de riktigt ska kunna gräva i hur det känns att vara ung.
   – Ändå känner vi oss inte klara, säger Jens Ohlin, pjäsens Istvan, som också sitter med i bilen.
   Det är en dryg vecka till premiär och jag släpper av de båda Hänga ut-skådisarna på Mariatorget.
   – Vi måste gå och ta en öl för att snacka vidare, säger Sofia. Jag kan ändå inte sova…
   Kvällen talar sitt tydliga språk. Hänga ut är en pjäs som engagerar.

Teatern behöver impulser utifrån. Inte bara via sina regissörer och konstnärliga ledare – som ju ofta är ute och reser – utan fysiskt och konkret: föreställningar som alla kan se, diskutera och låta sig förundras av.
   I Stockholm och Göteborg finns det sedan ett tiotal år gästspelsscener för detta: Södra Teatern, som drivs i Riksteaterns regi, och Pusterviksteatern, finansierad av Göteborgs kommun. Men frågan är om Södra Teatern och Pustervik i dag kan kallas teatrar. Södra Teatern förvandlades, under Ozan Sunar, till en scen för världsmusik och Pustervik har, under Birgitta Winnbergs ledning blivit en dansscen. Nyligen droppade Pustervik, för säkerhets skull, även ”-teater” från namnet.

En svart låda i en chokladfabrik
Dans och musik i all ära, men varifrån ska svensk teater få inspiration och intryck när de internationella gästspelen blir allt färre? Eller när de reduceras till exklusiva utbyten av föreställningar och regissörsuppdrag på Dramaten- och Stadsteaternivå? För att få lite perspektiv på situationen åkte jag till Oslo för att tala med Kristian Seltun, konstnärlig ledare för Black Box, en gästspelsscen med en uttalat konstnärlig profil och med stark inriktning på samtida teater.
   Black Box har just flyttat från Akker Brygge till Rodelökka, en stadsdel i utkanten av centrum som sakta håller på att förvandlas från lågstatusområde till en hipp mix av småindustrier och dyrt renoverade lägenheter. Här samsas målarmästare med universitetsinstitutioner, bil- och cykelverkstäder bor granne med grafikfirmor och filmbolag. Och Black Box är inrymd i en gammal chokladfabrik, en gul tegelbyggnad med pralinbruna inlägg här och var; ett par meter upp på fasaden gapar en gigantisk svart lastlucka – en halvt slumpmässig arkitektonisk detalj som annonserar den svarta trollerilådan innanför. Som egentligen är två: en större scen med plats för 200 personer i salongen, och en mindre, lämplig för bland annat installationer och performance.
   Den dagen jag var på besök avlöste föreställningarna varandra: ett italienskt dansteatergästspel på stora scenen och brittiska Kate Pendrys märkliga fotoinstallation på den lilla: en räcka bilder på barn som blivit mördade eller växte upp till att bli mördare själva. Kate Pendry låter oss gissa vem som blev vad och dramatiserar leken till en provokativ betraktelse om gott och ont.

Teater i vid mening
Vårprogrammet i övrigt på Black Box bjuder bland annat på belgiska tg Stan, brittiska Forced Entertainment, norska Verdensteatret och finsk-japanska NON Company – en profil med tydlig smak av teatrala blandformer. Och Kristian Seltun vet vad han vill:
   – Den profil jag velat bygga upp är förankrad i teater, men teater i mycket vid mening. Det handlar inte om huruvida det finns text eller inte text i föreställningarna – huvudpoängen är att teatern har en relation till det övriga konstnärliga fältet. Dom belgiska och holländska grupperna, tg Stan, Dood Paard m fl, bygger sina föreställningar nästan helt på text, men hämtar regigrepp och representationsgrepp från andra traditioner än den psykologisk-realistiska.
   Enligt Kristian Seltun är det bildkonsten som i dag definierar konstbegreppet. Det är också där formerna och blandformerna är flest: ljud, video, site-specific, landart, text – allt kan hända. Därför riktar sig Black Box också till en mer allmän konstpublik, den publik som inte finner något på de stora institutionsteatrarna. Därför ser teaterns foajé ut som entrén till en konsthall: ljus sten, glas, stora fria ytor och målningar på väggarna.
   – Mycket av det vi presenterar har samma uttryckstendenser, samma diskurs som den samtida bildkonsten. Men visst, vi har också en förankring i 60- och 70-talens tvärkonstnärliga rörelse, Pistolteater-traditionen, för att ta ett svenskt exempel.

“Ut med dansen”
Kristian Seltun säger lika ofta ”vi” som ”jag”, ofta i kombinationen ”vi har” och ”jag vill”. Det är han som bestämmer den konstnärliga inriktningen och han är ovanligt öppenhjärtig när det gäller vad han inte vill ha. Dansen, till exempel, är på väg ut från Black Box.

   – Det ska bli ett ”Dansens Hus” i Oslo och då är det naturligt att det blir mindre dans på Black Box. Men dessutom tycker jag att mycket av den dans som produceras i dag är innehållslös. Jag säger nej till 200 tyska danskompanier per säsong, och det finns verkligen 200 tyska danskompanier som har 15 produktioner var som de ska ut med. En typ av moderna dansföreställningar som det också görs mycket av i Sverige: ”Dansens Hus-traditionen” – jag får in ett dussin videos med sånt varje säsong och det är helt ointressant på en internationell nivå.
   Men, medger Kristian Seltun: hade han haft obegränsat med resurser skulle även det få plats på Black Box. Men med en begränsad, om än hygglig kommunal budget på 10 miljoner (för hela verksamheten, inklusive personal) måste han sålla. Och principen är då att satsa på två slags internationella gästspel:
   – Jag väljer efter två principer: den arkeologiska och den mer samtidsorienterade. Den arkeologiska innebär att jag tar hit de viktiga grupper som ännu inte varit i Oslo: Jan Fabre, Forced Entertainment, Théatre du Soleil med flera. Dom är naturligtvis också samtidsorienterade, men dom andra grupperna är dom som sätter agendan i Europa i dag, som är på väg upp. Dom vill vi också visa.

Känner kulturpolitiskt ansvar
Motsvarande stränga urval gäller inte riktigt för de inhemska gästspelen. Där säger sig Kristian Seltun känna ett bredare kulturpolitiskt ansvar: att släppa fram ny norsk konst. Och som en rekryteringsbas för framtiden finns också Podium, en öppen scen för både amatörer och proffs, utan programläggning. Där kan vem som helst göra sin performance, konsert eller poesiuppläsning. I slutet av säsongen väljer Kristian Seltun ut bidrag från årets Podium till en ”Best of”-final.
   Huvudprincipen för Black Box är emellertid kvalitet, och ibland väljer Kristian Seltun att uttrycka sin programpolicy lite tillspetsat för att skapa rubriker:
   – Jag brukar säga att Black Box-teatern alls inte är smal, däremot är den specifik. Vi kan kosta på oss att vara specifika där andra måste vara bredare. För att fylla stora salongen behöver vi bara en publik på 200 personer. Det innebär att vi inte kan nå alla med allt vi gör, men alla är verkligen välkomna. Alla är inbjudna att stiga över tröskeln.