Scenkonst med simkonst

Fusion är när ”lätta ämnen smälter samman till tyngre ämnen, samtidigt som enorma mängder energi frigörs”, skriver Puma Scenkonst om sin senaste föreställning. Och jag förstår vad tanken är.
   För under en färgglad vimpelgirlang med bedagad cirkuskänsla klipps och klistras en mängd korta scener till en eterisk collagevarieté – med lite mörker i fonden. Ett, två, tre … hela 13 små stycken, där de flesta baseras på texter ur noveller av den franska författaren Clarie Castillon och den amerikanska dito, Miranda July.


En ”roman där det är otänkbart att den kvinnliga huvudpersonen bär någonting annat än klänning” har kritikern Nina Björk skrivit om en annan av Castillons böcker och det ger en vink om stilen men också ett av ämnena även här: hon som är både flicka och kvinna.
   Indiekonstnären July glider mellan text och film och är kanske mest känd som stillsamt poetisk-humoristisk filmskapare (tänk de bitterljuva relationerna och vardagsmötena i Me, and you and everyone we know).


Lätta ämnen som smälter samman till tyngre … Det låter så lätt, som om det smälter av sig självt. Men hur svårt det är blir tydligt när denna unga frigrupp gästar Moment teater med Fusion – insekter och torrsim.
   Det fragmentariska manuset i kombination med en lite ojämn ensemble och en arbetsprocess värdig ett experimentellt popband (här byter alla instrument med varandra mellan styckena: dramatisering, regi, spel om vartannat) utgör ibland ett hinder för den där sammansmältningen.


Men det finns flera tonträffar. Karolina Hyllners neurotiskt vispande hemmafru är behagsjukt obehaglig, Aurelia Le Huche har genomträngande närvaro och Frida Spång hittar trovärdighet i stycket ”Den här personen”.
   Roligt med enkla medel blir det när tre pensionärer övar simning på golvet med varsin vattenskål för huvudet i ”Simklubben”, med Elin Skärstrand som till sin egen förvåning självutnämnd – och stolt – coach. Där bär berättelsen efter hand fram något mer, sorg skymtar i det dråpliga.

Strategi blir kulturtragedi

Redan nu satsar Svenska spel runt 1 miljard kronor kronor per år på idrottsrörelsen. Och mer blir det alltså. Men kulturen får i framtiden inte ett öre. Och årets bidrag till Visbys medeltidsvecka på c a 400 000 kr blir därmed det sista.

Svenska Spels sponsringschef Johan Lindvall säger till Kulturnytt att den nya inriktningen är att det inte blir några nya avtal om kultursponsring, ett beslut som offentliggörs samtidigt som Alliansen på en presskonferens uppger att man vill förenkla för kultursponsring.

Läs mer om Svenska spel på Kulturnytt
Läs mer om Alliansens kulturpolitik hos Nummer

”En stor förlust för danskonsten”

När Nummer träffar Margareta Lidström veckan efter att hennes mångåriga vän och kollega Lena Wennergren-Juras gått bort, blir det ett samtal som, utöver den ofattbara saknaden, kommer att handla mycket om deras tid som konstnärliga ledare för Cullbergbaletten. Tankar om kvinnligt ledarskap, om danskonstens utveckling under deras karriärer, om tycke och smak, och om Cullbergbalettens framtid.
   – När vi tillträdde var det en stor omställning för Cullberg, minns Margareta Lidström.
   1995 blev hon och Lena Wennergren-Juras konstnärliga ledare för det världsberömda kompaniet som då befann sig i en brytningstid efter åren med Mats Ek. Det fanns en oro när han slutade, berättar Margareta Lidström. Eks verk var fortfarande på repertoaren och utgjorde en stor del av varumärket Cullbergbaletten.


Tryggheten bestod i Lena Wennergren-Juras, som ägnat i princip hela sin karriär åt Cullbergbaletten, först som Birgit Cullbergs dansare och senare som repetitör. Hon kunde kompaniet på sina fem fingrar.
   Redan ett par år innan duon tillträdde som konstnärliga ledare skötte de mycket av verksamheten tillsammans och det var dansarnas önskan att de skulle ta över som konstnärliga ledare.
   Det var under Mats Eks sista år som Margareta Lidström hade börjat arbeta med Cullbergbaletten som balettassistent och repetitör. Carolyn Carlson tog över som konstnärlig ledare 1993 och stannade i två år. Hon var helt en annan ledartyp än Mats Ek och hon var ofta frånvarande eftersom hon hade andra internationella uppdrag samtidigt.
   – Vi gick vidare ur detta, ur Mats strukturerade sätt att arbeta, där det alltid fanns tid att arbeta kvalitativt med en oerhört hög professionalism, genom Carolyn Carlsons – i det perspektivet – mer kaotiska metoder.


Carolyn Carlson tillförde till exempel improvisation, vilket då var helt nytt för de flesta dansarna men vilket blev en viktig erfarenhet inför det förnyande arbete som hon och Lena skulle fortsätta med, menar Margareta Lidström.
   Här syftar hon på de – med facit i hand – lyckade idéerna om att parallellt med bevarandet av Mats Eks baletter och arbetet med andra namnkunniga koreografer, som Ohad Naharin, Jirí Kylián och Per Jonsson – även ta in de då nya, experimentella, koreograferna. Hon nämner Örjan Andersson, Jens Östberg, Stijn Celis och Johan Inger som exempel på några de är stolta över att ha fått lyfta fram.


”Lena och Maggan” blev inte bara ett begrepp utåt sett, de var verkligen så sammansvetsade som de uppfattades från utsidan bekräftar Margareta Lidström.
   – Det var aldrig något vi inte var överens om – vi diskuterade oss fram till konsensus och vi gick i och ur varann. Vi kompletterade varann såväl konstnärligt som i ledarskapet. Vi hade samma grundvärderingar, samma syn på dans, dansare och solidaritet och vi hade samma smak – våra hjärtan klappade mest för de dramatiska, episka baletterna.
   De hade också båda lockats till dansen genom musiken, berättar Margareta , av viljan att få gestalta musiken med dans. De delade uppfattningen om att dansen skulle beröra. De tyckte att det tillsammans med artisteriet och det starka konstnärliga uttrycket måste finnas ett innehåll i dansen som man blir berörd av.

    – Vi pratade ofta om dansens utveckling och även om vi absolut var öppna för dagens koreografi var vi barn av vår tid och kunde ofta sakna just musiken i nyare dans.

Lena Wennergren-Juras började sin dansutbildning på Balettakademien på 1960-talet och fortsatte på bland annat Martha Grahams skola i USA. Hon gjorde flera stora huvudroller i Birgit Cullbergs och Mats Eks baletter och hann även med ett år av klassisk balett på operan i Oslo. Och – inte att förglömma – hon hade en roll i Ingmar Bergmans Trollflöjten. 
   – På scenen var Lena otroligt lyrisk, vacker och uttrycksfull. Hon var dramatiskt stark och hade en medveten rörelsekvalitet och stor musikalitet, minns Margareta Lidström.
   Tyvärr tvingades Lena Wennergren-Juras trappa ner sin dansarkarriär i förtid på grund av skador, men mycket av sin vilja att ge tog hon med sig i arbetet som repetitör och senare som konstnärlig ledare. 
   – Jag fick mycket energi och lust till arbetet från Lena – hon kunde verkligen lyfta en. Hon hade tålamod och var envis och ville alltid att dansen skulle vara på allvar, annars fick den inget värde tyckte hon. Det var alltid så hon jobbade. Den seriositeten, som kommer ända från Birgit, gäller fortfarande i Cullbergbalettens arbete.


Naturligtvis var det inte bara en dans på rosor att leda ett världsberömt kompani på 20 dansare från olika delar av världen. Starka konstnärliga idéer, långa turnéer, prestationskrav och känslor påverkade såklart gruppdynamiken. Givetvis kunde det hetta till ibland.
   – Lena var otroligt rak och inte så taktisk alla gånger. Hon var aldrig elak men hon sa sanningar som kunde svida. Samtidigt var hon enormt inkännande och empatisk och hon bad alltid om ursäkt om hon hade råkat såra någon. Hon älskade verkligen dansarna – vi blev som en familj.
   Och med familj menar Margareta Lidström inte bara dansarna utan också det tekniska teamet, produktionsassistenten Margareta Wall och producenterna Micke Jönsson och Ann Lund, och den övriga administrativa personalen.


Att prata med Margareta Lidström om hennes och Lena Wennergren-Juras tid som konstnärliga ledare för Cullbergbaletten är som att få en privat föreläsning i ledarskap. Hon vurmar för det delade ledarskapet och menar att det fungerade bra för dem eftersom de kompletterade varann så bra och inte hade nån prestige och inget överhängande behov av att synas.
   – Vår bekräftelse blev de färdiga verken, säger Margareta Lidström, men berättar samtidigt att de båda brottades med dåliga självförtroenden och att hon ibland kunde ana att Lena Wennergren Juras saknade att få bekräftelse. Mycket av deras arbete var ju faktiskt osynligt för publiken.
   De senaste åren fick Lena Wennergren-Juras dock mycket välförtjänt uppskattning, såsom som Carina Ari-medaljen och Riksteaterstipendiet.
   – Det värmde henne vet jag.


Det hände mycket i de två konstnärliga ledarnas liv under dessa år. Margareta Lidström berättar hur de vid sidan om arbetet stöttade varann genom privata kriser, vilket ytterligare stärkte deras relation
   – Vi var soul sisters och när vi skulle sluta som konstnärliga ledare sa Lena: ”Det här känns som en skilsmässa”, och det höll jag verkligen med om.
   Vänskapen bestod dem emellan och under åren efter Cullberg kom Lena och Maggan att göra flera Mats Ek-instuderingar tillsammans på stora operahus runt om i världen: i Oslo, Warsawa, Dusseldorf, Paris, för Les Grand ballets Canadien i Montreal, och nu senast Törnrosa på Göteborgsoperan.


Lena Wennergren-Juras band fanns hela tiden kvar till Cullbergbaletten. Det är först nu, när hon är borta, som hon på allvar har separerat från Cullbergbaletten. Samtidigt som hon in i det sista fortsatte sitt arbete med att studera in Mats Eks baletter, har hon arbetat med arkivering av Cullbergs historia och var engagerad i diskussionerna om kompaniets framtid.
   – Det är en stor förlust för danskonsten att hon är borta – det är enormt tomt, säger Margareta Lidström.
   Lena Wennergren-Juras blev 63 år och lämnar efter sig två barn och två barnbarn.


Begravningen äger rum onsdag 23 juni kl. 15.00 i Heliga Korsets kapell, Skogskyrkogården i Stockholm


Läs också
Nummers recension av nyuppsättningen av Mats Eks Törnrosa på Göteborgsoperan.


Länkar:
Cullbergbaletten




 

Scenkonsten osynlig hos Alliansen

Sedan i höstas har Alliansen fört överläggningar i en inre kulturarbetsgrupp. På vårkanten skulle de vara klara. Men det dröjde till första veckan i juni innan den gemensamma kulturpolitiken – som Alliansen också lovat göra till en valfråga – presenterades.

Ett nytt pensionssystem utlovas igen. Att det gått ett år sedan utredningen kom och att den ännu inte resulterat i en proposition beklagar Lena Adelsohn Liljeroth enligt Sydsvenskan.
   – Utredningen som gjorts är bra. Vi har inte kunnat genomföra det den här våren men det vill vi göra så fort vi kan, försäkrar hon.
   Ett nytt pensionssystem berör framför allt sångare och dansares villkor på ålderns höst, och är något fack och arbetsgivare slagits för i dryga tio år. Ett nytt system ska även ge arbetsgivaren mer förutsägbara kostnader.

Ett annat nygammalt löfte är att reglerna för kultursponsring förenklas. Vidare vill Alliansen uppmuntra företagssponsring och gåvor. Reglerna här menar Alliansen inte har varit tydliga, att många företag tror att det är omöjligt att göra avdrag.
   – Men det är det inte, man kan dra av kostnader för sponsring inom kulturen precis som inom idrotten, säger kulturministern till Sydsvenskan.

Andra tunga kultursatsningar som nämns är ett nytt filmavtal och renoveringen av kulturfastigheter – både Operan och Dramaten är i behov av renovering och finansiering.
   Scenkonsten däremot lyser med sin frånvaro bland Alliansens kulturprioriteringar, liksom kulturskaparnas villkor. Samtidigt som Arbetsförmedlingen Kultur i sin senaste statistik redovisar att ”antalet lediga platser har minskat med hälften på ett år, arbetslösheten är hög och antalet personer i arbetsmarknadspolitiska program har ökat kraftigt”.

Alliansens kulturmanifest ska nu först diskuteras av alliansens partiledare innan det skrivs in i valmanifestet för att i augusti sedan ställas mot den budget som då presenteras.

Här kan du läsa Alliansens hela Kulturmanifest

Dansa min voodoodocka

Scenkonstens ursprung återfinns i kulten och riten. Särskilt i dans hittar man fortfarande spår av detta ursprung men koderna suddas ut av tidens gång och är mer eller mindre tydliga beroende på åskådarens förkunskaper. Något som egentligen gäller för alla konstupplevelser. Men vissa kulturers dans står närmre sitt rituella ursprung än andra.

Koreografen Sara Gebran är född i Venezuela, uppvuxen i en libanesisk familj, har bott i New York, Köpenhamn och nu i Sverige. Hon är utbildad i både stadsplanering och dans och 2008 startade hon den konstnärliga plattformen Vertical Exile, som 2009 arbetade i flyktingläger på Västbanken, samt i Köpenhamns förorter.
   Med Voodoom: Waking the model vill Sara Gebran och dramaturgen Anders Paulin skapa en multidimensionär föreställning och tar avstamp i voodooreligionen. Och nog är det många dimensioner i upplevelsen och många sinnen som får jobba. Då verket arbetats fram kollektivt, i residens i Botkyrka i södra Stockholm har riterna som framförs också fått tydligt urbana drag, samtidigt som de återkopplar till den afrikanska voodons ursprung på flera punkter.

Upplevelsen börjar redan i foajén, där också en utställning finns med en kartkonstruktion som med uppspända snören illustrerar hur folk reser mellan hem och arbete/skola i Stockholm och Botkyrka. Det är över dessa områden som Voodoom: Waking the model lyfter sina spells, inramade av ord om staden och om rättvisan, signerade Platon.
   Först bjuds publiken, i enlighet med voodooritualen, på en stärkande dryck ur fluormugg. Sen uppmanas vi att skriva våra personliga önskningar på post-it-lappar och sätta upp på en vägg.

Stora sådana, som fred på jorden, god hälsa och evig lycka, blandas med mer triviala önskemål om bra betyg, framgång i något datorspel eller längre hår. Inte oväntat kanske, då publiken är väldigt åldersblandad med ovanligt många barn, vilket, liksom utställningsmaterialet i foajén, kan ha att göra med de communityartworkshops som ingått i projektet och som föregått kvällens föreställning. . Voododocka på skivtallrik ur föreställningen Voodoom: Waking the model
Voodoodocka på skivtallrik. FOTO: Anders Paulin

Innan det är dax att gå in i salongen får publiken också varsin kartong att dekorera och fylla med mer kollektiva önskemål, saker som vi hoppas kan förverkligas inom scenens begränsade utrymme. Dessa kartonger blir, efter en omgång kollektivt kulspelande mot metallföremål på scenen, utplacerade, filmade och återanvända som projektioner.
   Metallklonken från kulspelet spelas in och omvandlas till musik av Martin Vognsen, som klätts upp till voodoopräst av vad som ser ut som återvinningsmaterial. Han har också en fantastisk musikmaskin, skapad av en gammal vinylspelare, där mässande, trumlika ljud frambringas genom att olikformade föremål placeras ut på den snurrande skivtallriken och korsar laserstrålar.

Koreografin är rituellt betonad, med inslag av både mjöl och eld och med projicerade, simultanskapade färgmönster och rörelser från en voodoodocka i lera.
   Efteråt får alla som vill rocka rockring med ensemblen,  eller prova att blåsa cigarrök mot laserstrålarna, som vi nyss sett ensemblen göra med trumpetande plaströr. Men inte minst får man chans att prata med konstnärerna. På premiären är de lite ledsna över strul med några videoprojektioner, men ovanligt mycket klaffade ändå i detta tekniskt komplexa projekt, som känns lite som att vara på Tekniska- Etnografiska-, Moderna- och Dansmuseet på en och samma gång.

Så om voodons makt är lika stark som denna religions förespråkare hävdar, så kommer garanterat gårdagens publik efter denna kvälls både noggranna, stimulerande och multiintressanta ritual att få alla sina önskningar uppfyllda.

Entartete kulturpolitik

Tidigare i veckan offentliggjorde Sverigedemokraterna sin skuggbudget. Och inom den också sin kulturpolitik med en ideologi vars effekt blir än mer tydlig i ett inslag i dagens sändning av Sveriges Radios Kulturnytt där reportern Mårten Arndtzén intervjuar Johnny Skalin (SD) om vad partiet egentligen vill åstadkomma på området.

Vad som med all tydlighet framgår är att just all ”konstig” (läs modern) och icke-svensk kultur inte ska räkna med att få bidrag av Sverigedemokraterna om de kommer in i Riksdagen, vilket ju också helt följer deras politik som kritiserar det mångkulturella samhället och i stället betonar värnande av det nationella arvet. Eller som Skalin uttrycker det i Kulturnytts intervju på frågan om de vill avskaffa bidragen till verksamheter som befrämjar mångkulturella konstuttryck:
   – Det handlar framför allt om att man satsar på föreningar som upprätthåller ursprungskulturer. Och verksamheter inom kulturen där man exempelvis lyfter fram afrikansk dans med kommunala medel. Vi tycker väl att man ska satsa på den svenska kulturen istället.

Vad Sverigedemokraterna rent konkret vill göra med bidragen är att ge en halv miljard till organisationer, myndigheter och institutioner som ”bevarar och levandegör det svenska kulturarvet.” och samtidigt avskaffa anslag till kulturyttringar ”vars primära syfte är att chockera, uppröra och provocera”, vilket man ska lyckas med genom att samtidigt ta bort 300 miljoner kronor som man själv ska styra över för att, som ha säger, ”pengarna ska hamna på rätt ställe till rätt ändamål”.

På frågan om vilken konst Skalin mer specifikt vill nämna som olämplig att stödja med statliga och kommunala bidrag kan han bara nämna ett som han oupphörligen återkommer till och det är ett konstevenemang i Lund som han menar hör till kategorin ”rent groteska utställningar med sexuella anspelningar och såna saker”. Men vid en närmare utfrågning visar det sig att han vare sig har sett den själv och inte heller vet vad den hette eller var den ägde rum.

Alltså, röda stugor, surströmming, dalahästar och Pippi Långstrump verkar bli den allenarådande melodin om Sverigedemokraterna kommer in i Riksdagen. Groteskt? Ja. Upprörande? Ja. Provocerande? Definitivt.

Lyssna på hela intervjun på SR Kulturnytt

Marie Göranzon får SvD:s Thaliapris

Marie Göranzon är född i Linköping 1942 och har sedan utbildningen på Dramatens elevskola 1964-1967 gjort cirka 60 roller på Dramaten, men också på Vasan, Maxim och Scalateatern i Stockholm, samt för tv-teatern. Hon är förstås också känd för många som Kommisarie Becks chef i 15 Beckfilmer.
   – Jag är jätteglad! Det är ett fint pris, säger Marie Göranzon i Svenska Dagbladets egen prisintervju


Marie Göranzons make, Jan Malmsjö, fick samma pris 1972. Nu får Marie Göranzon det åtråvärda teaterpriset för sina starka moderstolkningar i Dramatens uppsättningar av Höstsonaten och En familj.
   Prismotiveringen lyder: ”Marie Göranzon besitter en scenisk urkraft. Hon ger var roll en ursinnig energi som hon reducerar eller förhöjer. Spelåret 09/10 har hon gjort två fenomenala, olika modersroller. I Höstsonaten ägnar hon sig med naken förtvivlan åt iskall maktutövning; ett starkt porträtt av spröd men mycket mänsklig oförmåga. I En familj låter hon Violet sluddra och manipulera i en magnifik, avklädningsakt.”


LÄNK: Lista över tidigare Thaliapristagare

Sex och naket på scen

Att teatern är en erotisk plats är en formulering som luftats ofta på senaste tiden. I den vilt kokande gryta till scenkonstdebatt som pågått under den gångna säsongen har – bland ingredienser som det manliga geniet, drog- och alkoholmissbruk, bristande jämställdhet och sexuella trakasserier – en del gällt nakenhet och sexualitet på scenen.

Den helnakna slutscenen i Macbeth på Dramaten försvarades till exempel av skådespelaren Lena Endre i ett öppet brev till Dagens Nyheters teaterkritiker. Och på scenerna har vi under våren sett en naken Annika Olsson i De dömdas ö på Moment teater och nakendans med plexiglasskiva i All we need is love på Malmö stadsteater. Vi har sett scensex som sängkammaranslaget i Porslinsnegrer på Månteatern och en hånglande Hamlet på Stockholms stadsteater – där även Nummerläsarna ivrigt diskuterade sexperspektiven, liksom de gjorde angående Födelsedagskalaset på samma teater.

Sexualitet engagerar, provocerar och, brukar det heta, säljer. Och är det så att sexualitet kan kallas en grundläggande dramaturgisk drivkraft i många pjäser: att åtrå och erövring är det som driver handlingen i allt från William Shakespeare till sängkammarfars?
   – Den kortaste definitionen av scenkonst är ju ”kroppar i ett rum”. Och det är klart, när det är människor som framställer något med kroppen och andra människor som tittar på, att det kan finnas en laddning, säger Tiina Rosenberg, teater- och genusvetare, professor vid Lunds universitet.

 
En barbröstad Gustaf Skarsgård på affischbilden för Stockholm stadsteaters Hamlet. FOTO: Ewa-Marie Rundquist

Hon förklarar att teatern samtidigt som den representerar, föreställer något, ju också presenterar något – kroppar exempelvis.
   – Teatern vill berätta sin story, men publiken kan ju alltid se något annat, gå i gång på en skådespelares utseende i stället för storyn. Och det är väl ingen som sitter på någon moralistbänk och säger att publiken inte får kåta upp sig. Men hur hanterar man kroppsliga gränser på scenen? Det är den ena frågan, en diskussion om psykologi, begär och blick. Den andra – och det som var intressant med scenkonstdebatten om sexuella trakasserier – handlar om att det på teatrarna i dag finns en feministgeneration tjejer och killar som trycker på om de frågorna. Den intensitet som utmärkte debatten visar att det internt på teatrarna finns en enorm mytologi som många av de yngre inte köper.

Handlar nästan alla pjäser om sexualitet?
   – Det är intressantare att titta på på vilket sätt. När man gestaltar sexualitet är det viktigt att fråga sig vems sexualitet vi talar om. Ofta är det heterosexuell kärlek på teatern men i musikteatern och klassisk romantisk balett kan det vara glidande.

Rosenberg påpekar även att betydelsen av sex och naket på scen måste tolkas utifrån kontexten.
   – Sedan 1970-talet har man inom performancekonsten tagit av sig kläderna, tänk artister som Karen Finley, Carolee Schneemann eller gruppen Living Theatre. I feministisk tradition har nakenheten haft en politisk funktion. Så den måste sättas i perspektiv – vad är det för föreställning, stil, genre, period, politisk ambition? Nakenheten i sig är ju inte ett problem, den kan kanske bli ett problem om till exempel män alltid är påklädda och kvinnor alltid avklädda och det inte tillför uppsättningen något.


I Porslinsnegrer på Månteatern ångar det av erotik. FOTO: Peter Westrup 

Att det skulle tillföra mycket om skådespelaren Annika Olsson var naken i en scen i Stig Dagermans De dömdas ö hade man kommit fram till på Moment teater i Stockholm i våras. Pontus Stenshäll, regissör och konstnärlig ledare, berättar att de var mitt uppe i repetitionerna när scenkonstdebattens vågor började svalla som högst.
   – Min första reaktion var att då kan vi ju inte ha naket här. Även om det ju finns i Dagermans text, det var inte jag som hade kommit på det. Men så tänkte jag efter och kände ”men ska vi styras av löpsedlar i våra konstnärliga val?”. Naturligtvis var det inte mitt val, det var Annikas, och vi diskuterade det jättemycket i ensemblen och testade olika saker. Vi var beredda på att det skulle kunna bli debatt men det blev det inte, jag tror inte scenen upprörde på det sättet.

Vad blev bättre av att hon var naken?
   – Hon blev skörare. Man såg den lilla flickan i henne, hon blev ett barn. Rollfiguren blev mer utsatt, utan att Annika blev utsatt. Det hade fungerat påklätt också men det blev starkare när hon var naken. Det var en oskuldsfull nakenhet.

Det fanns en till nakenscen, men där fick skådespelaren Peter Järn ha kalsonger på sig.
   – När det gäller nakenhet får skådespelarna i mina uppsättningar själva bestämma. Peter kände att han inte ville vara helnaken vilket jag självklart accepterade. Han stod upp under lång tid vilket gjorde honom mer fysiskt exponerad, Annika satt ner. Dessutom var han passiv under sin nakenhet till skillnad från Annika som var aktiv.

Det ingick en våldtäktsskildring också.
   – Ja, det är ju fruktansvärt komplicerat att gestalta. Vi valde att illustrera den med två par skor och att skådespelarna skrattade åt det. På det sättet tycker jag att det blev otäckast: ingen kan sitta och bli kåt, utan det blir bara otäckt. När jag gjorde Sarah Kanes Befriad för några år sedan – där det är mycket sex, naket och våld – valde jag att låta alla ha kläder på sig hela tiden för att få fram texten mer. Sedan kan det så klart hända att man på teatern vill visa något sexuellt, att det finns en anledning att visa något upphetsande. När sexualiteten är som bäst är den ju inte något fult utan något vackert.


Men Stenshäll tycker att uttrycket att teatern skulle vara en erotisk plats är förminskande:
   – Det låter otroligt futtigt och dumt. På scenen jobbar man, analyserar, prövar, det är en verkstad eller ett laboratorium. Om jag inte skulle hålla på med teater och höra någon kalla det så skulle jag tro att det handlade om att spela in mjukporrfilm. Däremot tycker jag att nästan all dramaturgi har en sexuell drivkraft som en riktning framåt. Sexualiteten finns ju i allt liv, och på scenen ska man gestalta liv.

Maina Arvas

Läs också 
Del 2 i artikelserien: Scensex för nybörjare

Lena Endres artikel i DN
Recension av De dömdas ö
Recension av All we need is love
Recension av Porslinsnegrer
Recension av Hamlet
Recension av Födelsedagskalaset

Mera scensex i urval våren 2010
I Hamlet på Stockholms stadsteater fick Shakespeares 1600-talsmetaforer explicita uttryck i Hamlets och Ofelias laddade hångelscener och med Claudius och Gertrude in action på alla fyra ända fram på scenkanten. Läs recensionen 

I Ole Anders Tandbergs bearbetning av Mozarts Figaros bröllop på Kungliga operan var den gamla feodalrättigheten – att få första natten med tjänarens brud – omskriven till en mer allmän sexuell drivkraft, ett begär som liknar ”barnet som vill ha samma leksak som alla andra” (fritt citerat ur SR P2:s intervju med regissören i samband med vårens utsändning). Läs recensionen 

Moment:teater spelade Stig Dagermans De dömdas ö. Dagermans problematiserande av sexuella relationer innehöll här dels en ung kvinna som bjuder ut sig – Annika Olsson gör henne helt naken – och dels en våldtäktsscen, som illustrerades symboliskt med två par skor som ett slags dockteater. Läs recensionen

Uppsala stadsteaters En midsommarnattsdröm utspelade sig till stor del på reggaefestival och Shakespeares sexuella preferenser, på den tiden skrev man ”kärlek” också när man menade rent ”sex”, är helt uttalade och fick stort spelrum bakom tunna, avslöjande tältdukar på festivalcampingen. Frispråkigheten manifesterades inte minst i Özz Nûjens/Pucks ståuppor, i direkt tilltal mot publiken. Läs recensionen

I Drottning Kristina på Stockholms stadsteater ramades lesbiska sexscener in av manusets uttryckliga genusteorier vilket skapade bilden av en kvinna som tar vad hon vill ha. Läs recensionen

David Harrowers Blackbird är med sitt pedofiltema stark redan på manusnivå. På Göteborgs stadsteater blev Andrés Limas iscensättning av det tolvåriga våldtäktsoffrets konfrontation med pedofilen stundtals outhärdlig, skrev Nummers recensent. Läs recensionen

Carmen är, i Bizets berömda opera, ursprungligen en förförisk, sexuellt laddad varelse. På Backa teater försökte man frigöra sig från den exotistiska bilden av den förföriska zigenerskan. Carmen, som spelades av två personer, averotiserades och något så ovanligt som en relativt omotiverad, manlig nakenchock fick publiken att börja fnissa.Läs recensionen

När Stockholms stadsteater i Skärholmen spelade HC Andersens Flickan och de röda skorna – under titeln De röda skorna – för en publik i åldrarna 6-9 år och 16-19 år funkade de dubbla spåren utmärkt – begäret efter ett par röda skor har olika symbolisk innebörd för olika åldrar. Läs recensionen

I Christina Ouzounidis Naturen, vanorna, tiden, moralen på Teatr Weimar (2009) – ett ifrågasättande av all identitetsfixering – bar skådespelarna hudfärgade trikåer. Med ett ironiskt fikonlöv för könet. Det är teater: att markera nakenhet i stället för att vara naken. Läs recensionen 

Samma kroppsstrumpa dök upp i Spinning Jennys När man blir stor blir man f****a, även den på Teatr Weimar. Här var den teatrala maskeringen av det realistiska könet än viktigare, eftersom monologen handlar om sönderslitande tvehågsenhet inför könsbytets absoluta krav på antingen eller, menar vår Skånekritiker. Läs recensionen

”Aldrig har väl sex framstått som så enformigt och tråkigt som när de två dansarna, Stephanie Cumming och Alexander Gottfarb, i en av de föreställningens tolv scener gestaltar ett sexualliv på tomgång med sitt tröstlösa juckande i olika ställningar”, skrev vår danskritikerom föreställningen Running Sushi som gästade Dansens hus i februari. Läs recensionen

I Teatermaskinens föreställning Zoembient förekom en helnaken, krampande, dreglande och stönande man i hela första akten, men scenen visade just en mentalt naken man, fullkomligt avsexualiserat eftersom det rörde sig om en tortyrscen. Läs recensionen

I den redan till titeln provokativa Porslinsnegrer på Månteatern i Lund bredde man på med en stönande sexscen som anslag, dock bakom lätt transparenta vita hängen. Men ändå tydlig nog för att göra publiken lätt fnissig, hetkindad och kanske mer mottaglig för den följande filosofiska diskussionen om makt, kön och begär. Läs recensionen

All we need is love på Malmö stadsteater diskuterade homosexualitet genom att iscensätta sex livsberättelser från Malmöbor i en communityteatralisk show med stora känslor, sexsnack och en hel del naket på scenen. Läs recensionen

I enmanshowen Dyngkåt och hur helig som helst beskrev Mia Skäringer en sällsynt svinig våldtäkt bara med ord, enligt Nummers teaterkritiker med ett tonfall som om hon berättade en rolig historia, vilket gjorde att d letade sig extra långt innanför huden på en publik som dessförinnan skrattat sig vidöppna. Läs recensionen

I Teater Giljotins uppsättning Negerns och hundarnas kamp bjöds det på såväl svettiga som avklädda överkroppar i den afrikanska hettan. Och så en ganska traditionell sexscen. Det vill säga vit äldre och påklädd man belägrar yngre kvinna med kort kjol och utan trosor. Läs recensionen 

Tonårsteater är ofta fokuserad på just sexliv, så också Hjärtats beatbox på Dramatens Elverket med vilda snopp- och tuttdiskussioner, gränsöverskridande kyssar, lite nakna bröst och masturbation på agendan, dock inga verkliga sexscener. Läs recensionen

Masturbation och homosexualitet var också inslag i ungdomsuppsättningen Teater de Vills En (lek)tion i kärlek som i övrigt också pustade och frustade av gränsöverskridande sexualitet, men utan att verkligen ”göra det” på scenen. Läs recensionen

Homoerotik var också ett starkt inslag i Citizenship, även den på Elverket och med mycket sexsnack och långa kyssar både kvinnor och män emellan, vilket fick tonårspubliken på premiären att reagera med blandade känslor. Läs recensionen

Byxroller i all ära, men några homerotiska kyssar enligt ovan exempel lär vi aldrig se i operans värld. I varje fall fanns det mycket kvar att önska beträffande genusanalys när Göteborgsoperan satte upp Thaïs i mars, om en munk som vill frälsa en kurtisan från ett syndfullt liv. Hallå rollanalys! Måste en hora alltid bara vara en hora? Läs recensionen

Kommentera!
Har du sett någon scen som på ett innovativt sätt har försökt gestalta sexualitet eller nakenhet inom scenkonstens sfär, alternativt att du har andra åsikter i ämnet? Utnyttja kommentarsfältet nedan

Sammanslagning av Örebro och Västmanlands länsteatrar möjlig

Teater Västmanland är i ekonomisk kris. I grannlänet är läget för Örebro länsteater detsamma. I förra veckan presenterade utredningskonsulten Anders Hedeborg – som förra året utredde Malmö Opera när det krisade där – sina förslag på hur Teater Västmanland ska ta sig ur den kritiska situationen.
   Ett förslag är att teaterns ägare (landstinget och kommunerna) diskuterar en samverkan/gemensamt ägande med ägarna till Örebro länsteater (landstinget och kommunen). Enligt en artikel i Svenska Dagbladet har utredningen fått den fackliga avdelningen på Teater Västmanlands att befara att deras vuxenverksamhet framöver läggs ned och tas över av Örebro länsteater, medan länsteatern i Västerås får ta hand om barn- och ungdomspjäser.


Teater Västmanlands tillförordnade chef Tore Öberg tillbakavisar detta.
   –  Ett sådant förslag finns, ja, men något arbete i frågan har inte påbörjats. Utredningen kom för en vecka sedan, och det här är ett av flera förslag.


Men är det ett möjligt framtidsscenario?
–  Jag tror man kan utgå ifrån att det framöver kommer att spelas både vuxenteater och barn- och ungdomsteater på Teater Västmanland.
   Fast samtidigt säger ägarrepresentanten, landstingsrådet Torsten Källberg (FP) till Svenska Dagbladet att eftersom Västerås har erkänt bra ungdomsteater och Örebro erkänt bra vuxenteater så ”kan vi fundera hur man ska göra för att ge publiken det bästa utbudet”.
   –  Det är privata spekulationer, någon diskussion har som sagt inte påbörjats, säger Tore Öberg till Nummer.se.


Men Torsten Källberg är en tung landstingspolitiker och representerar ägarna?
   –  Jo, men han är en bit ifrån själva teaterproduktionen.
   Det som är intressant, menar Öberg, är en samordning inom teknik och administration.
   –  Istället för att vi till exempel har varsin verkstad så kan vi dela på en.


Örebro länsteaters chef och vd Måns Lagerlöf har också pratat med utredaren.
   –  Vi diskuterade situationen på min teater, framtiden, samarbetsmöjligheter och annat.


Vad är din inställning till samarbete och samverkan mellan Örebro och Västmanland?
   –  Det är klart att stora synergieffekter kan uppstå om man ställer två jämstora teaterorganisationer bredvid varandra. En teater av Örebro länsteaters storlek är för liten för att kunna utnyttja sina resurser maximalt, vilket är ett resultat av att inga pengar tillförts svensk teater under två decennier samtidigt som vi ska utföra samma uppdrag.


På vilka områden kan det uppstå stora synergieffekter?
   – På alla områden.


Kan det bli aktuellt att Västmanland sköter barn- och ungdomsteatern och Örebro vuxenteatern?
   – Jag kan i nuläget inte göra något uttalanden om hur man ska bedriva verksamhet i Västerås, säger Måns Lagerlöf och fortsätter:
   –  Den avgörande frågan är vilka intentioner ägarna för de två teatrarna har. Om det är att spara pengar genom att minska anslagen ytterligare så är det ingen positiv utveckling. Men är intentionen att behålla anslagsnivån då kan spara pengar betyda att ge publiken mer. Och då är det positivt.


Hur skulle du sammanfatta utredningen?
   –  Att det ska till klokskap från många håll om det här ska leda till någonting bra. Jag är inte rakt av negativ utan väljer att se möjligheterna, säger Måns Lagerlöf.


Anders Hedeborgs utredning följs nu av ytterligare en utredning – beställd av kommunstyrelsen i Västmanland – som ska reflektera över vad man kan göra av Hedeborgs förslag. Den utredningen ska vara klar 1 september.


Vad tycker du om förslaget till sammanslagning av Örebros och Västmanlands länsteatrar? Diskutera här

Day cruising i Shakespeareland

Stormen med sin blandning av dröm, saga och verklighet har lockat flera regissörer att göra uppsättningar för barn. Och pjäsen ligger förstås i tiden med sina inslag av ö-romantik (tänk Robinson) och magi (vilket barn har inte läst Harry Potter), även om det i det här fallet är den mordhotade och strandsatta Prospero och inte en liten internatpojke som håller i trollstaven.


På Teater i Haga tar Görel Crona fasta på den inre storm som en spirande tonårskärlek kan generera, i det här fallet mellan Prosperos dotter Miranda och Drottningens av Neapels son Ferdinand, vilket också förskjuter perspektivet på pjäsens huvudpersoner och sätter fokus på den familjefred som deras varma känslor lyckas generera.

Emma Appelblad gör en förvildad Miranda som för tankarna till en busig Ronja Rövardotter medan Anders Axelssons Ferdinand i Musse Pigg-tröja och gröna trikåer har något av Peter Pan över sig. Alltmedan infödingen Caliban (Oskar Löfkvist) – den enda levande varelsen på ön innan det började förlisa kungligheter där – får ägna sig åt mer handgripliga saker, som läxor och matlagning. Andra tokiga figurer vi möter på ön är Maximilian Mellfors östgötska och Haddock-svärande Kapten Jansson, Bengt Perssons matglada kock Ulla och ett gäng luftandar, alla framställda enligt konceptet extrovert utomhusteaterestetik.


Två timmars föreställning svischar iväg snabbt i den soliga sommareftermiddagen och får även en insmugglad 2-åring (föreställningen är från 6 år) att sitta helt tyst. Så finns här också mycket färgglatt att titta på även för de riktigt små. Inte minst de stileklektistiska kostymerna (Helena Andersson) vars formspråk en trogen Teater i Haga-besökare känner igen ganska väl vid det här laget – och som i fallet Caliban för tankarna till Roger Pontares krigarrustning medan Prospero (Henrik Norman) bär drag av Thomas Di Leva. Vidare den mycket egna musiken (Petra Lundberg Bouquelon och Theresia Billberg) och den alltid lika fantasieggande slottsgrunden som föreställningen utspelas i,och ett besök hos Teater i Haga blir aldrig fel. Även om årets föreställning inte direkt fångar publiken som en stormvind, utan mer bjuder oss på en småtrevlig day cruising i Shakespeareland.

Caprioli till Venedigbiennalen

Cristina Capriolis/ccap:s nya verk Cut-outs & trees är skapat inom det 5-åriga, europeiska samarbetsprogrammet ENPARTS -European Network of Performing Arts, som samordnas av La Biennale di Venezia.
   Stycket, som just nu repeteras i Sverige, handlar enligt koreografen själv om tanken på dans och koreografi som att man å ena sidan ser en tydlig bild av något som å andra sidan samlas till en otydlig bild.
   –  Det är något privat, en individuell historia som samtidigt är en gemensam upplevelse, säger Cristina Caprioli till Nummer.se.


Det visuella går konceptuellt hand i hand med koreografin. Scenrummet är i form av en öppen scen med ett dansgolv i mitten där strimlade projektionsdukar utgör scenografin. Arkitekten Panagiotis Michalatos projektioner är det enda ljus som ska finnas i rummet.
   – Jag jobbar med delen av det hela, allt är strimlor och fragment som bildar en helhet, det är tunna spår av tjocka bilder, säger Cristina Caprioli och förklarar idén som ”något slags omvänd renässanstanke” i perspektivseendet.
   – En platt bild blir en skog där man kan förvirras, säger hon poetiskt om sitt verk som kommer att framföras av dansarna Anja Arnquist, Annika Hyvärinen, Emelie Johansson, Johanna Klint, Madeleine Lindh och Julia Sundberg. Musiken komponeras av Carsten Nikolai/alva noto.
   Cut-outs & trees har urpremiär 9 juni i Tese delle Vergini på den 7:e Dansbiennalen i Venedig, som pågår just nu och till och med 12 juni. Den svenska premiären äger rum 9 september på Dansens hus i Stockholm.


 


FAKTA/Mer internationellt (i urval) på Dansens Hus i höst:
Bruno Beltrão & Grupo De Rua (Brasilien): H3, 26-27 augusti
Shobana Jeyasingh Dance Company (Indien/Storbritannien): Faultline/Bruise Blood, 8-9 oktober
PI:ES/Alain Buffard (Frankrike): (Not) A Love Song, 30 oktober
Två kvällar med dans från Sydkorea: Laboratory Dance Project (LDP) 16 november och NOW Dance Company 19 november
Charlotte Engelkes (Sverige): Curtain Call – Charlotte’s invitations, samlar danskonstnärer från hela världen i en exklusiv och storslagen maratonföreställning den 1 december
Den nordiska satsningen Ice Hot – Nordic Dance platform äger rum 1-4 december på Dansens Hus, Moderna Dansteatern och c/o Stockholms stadsteater.

Sista sommarrycket

Att göra teater av kända Hollywoodrullar är populärt. Den här gången handlar det om en återvinning tur och retur när Stadsteatern väljer att sätta upp Ernest Thompsons pjäs från 1978 som utsågs till årets bästa pjäs på Broadway 1979 – för att sedan bli en Oscarsbelönad film 1981 med Katherine Hepburn och Henry Fonda i huvudrollerna, samma år som den hade Sverigepremiär Dramaten.


Vi möter Norman (Björn Gustafson) och Ethel (Meg Westergren) i deras myggiga sommarhus vid sjön. Norman ska fylla 80 år, vilket föranleder att dottern Chelsea (Ann-Sofe Rase) kommer på oväntat besök med sin nya pojkvän Bill (Steve Kratz) och dennes son Billy, på premiärkvällen spelad av Max Vobora. Och liksom den amerikanska pjästraditionen bjuder – tänk Lång dags färd mot natt och Vem är rädd för Virginia Woolf men minus sprit-  är det en bitsk dialog driven av en sarkastisk akademikerjargong spetsad med frysta familjerelationer som är dramats epicentrum. För precis som sina pjäsgelikar är Norman lika förtjust i sina egna formuleringar som bitter på ålderns höst, alltmedan hustrun lyssnar till lommarnas klagande läte.
 
Styrkan med pjäsen är att den erbjuder två huvudroller till 60+-skådespelare, liksom att den visar på en söt relation mellan ett åldrande par. Svagheten är den inte känns så spännande, vilket möjligen kan bero på läsningen av texten. Hugo Hansén är annars Stadsteaterns nya guldgosse med bland annat Astrid Saalbachs Rött och grönt på meritlistan. Men den här gången känns hans röst lika frånvarande i programmet som i föreställningen vilken helt saknar samtidsreferenser. Till och med musiken av bland andra Tom Waits är hämtad från tidigt 80-tal. Bara scenografin (Lars Östbergh) andas nytänkande med sin stålstomme till hus och suggestiva brygganläggning. 


Jag kan egentligen inte hitta någon vettig anledning för Stadsteatern att sätta upp Sista sommaren än att den är en del av det pågående 50-årsfirande, i detta fall med kopplingen att Ernest Thompson pjäs ”… och sinne för humor” sattes upp 1985 i regi av Kåre Santeson och med samma scenograf för båda uppsättningarna.
   För det här är en föreställning som bara puttrar på uppe på scenen, utan någon större dramatisk handling än det faktum att vi alla åldras. Det blir gullig geriatrikteater, möjligen en lätt buskisboost, men inte mycket mer.

Ny Norrlandsopera diskuteras

2002 invigde Norrlandsoperan en rejäl tillbyggnad med ny teatersalong och konsertsal, luftig foajé och snygg restaurang. 
   – Byggnaden idag är ett lapptäcke, en gammal brandstation som byggts till, säger operachefen Kjell Englund.


Nu behövs ytterligare tillbyggnader: scenerna blockeras för gästspel av repetitioner, eftersom lokaler för sådana saknas, foajén är inte tillräckligt stor för att ha publik i både teatersalong och konsertlokal samtidigt. Operan vill också ha nya verkstäder. Därför äskade operan i våras pengar för ytterligare en tillbyggnad med prislappen 89 miljoner kronor.
Svaret överraskar: i ett blogginlägg föreslår kommunalrådet Lennart Holmlund (S) att man kanske skulle bygga en helt ny opera nere vid älven?
   – Visst vore det väl fint! säger Kjell Englund till Nummer.


Han gissar att blogginlägget är ett sätt att ta tempen på frågan, konstaterar att det är valår i år men att Alliansen inte helt stängt dörren till projektet. En ny operabyggnad skulle i så fall bli en del i projektet ”staden mellan broarna” som bland annat vill ”vända staden mot älven”. Kjell Englund påpekar också att beslut om ny- eller tillbyggnad måste komma snabbt, kulturhuvudstadsåret kommer allt närmare.
   – Ett nytt hus måste stå klart till 2014 – inte året efteråt.
   Enligt VK tas beslut i frågan vid kommunfullmäktige i juni.

Mästerlig motorsågsmassaker

Spinning Jennys När man blir stor blir man f****a äger rum på Teatr Weimars scen. Scenspråket visar också släktskap med det weimarska: mycket text med begränsat men starkt kroppsligt agerande, riktat spotljus och tät närvaro i rummet. Skådespelaren Daniel Nyström håller en rasande och intensivt känslomässig monolog. En monolog han skrivit tillsammans med Weimars Jörgen Dahlqvist. Om texten också handlar om egna erfarenheter vet jag inte, men det är svårt att inte uppfatta den uppfordrande attacken som självupplevd.


Personen som Nyström gestaltar så mästerligt är i alla händelser förbannat trött på hela skiten och har en motorsåg. Vreden riktas mot hela det samhälle som vägrar acceptera transsexuella och könsbytare. ”Medelklasskonstnärerna” är bara självupptagna. Flatorna, bögarna och feministerna är inte solidariska. Läkarvetenskapen är kontrollerande och patologiserande.
   Våldet riktas till slut mot den egna kroppen, dels genom ett cyniskt accepterande av ständig nazistisk misshandel, dels genom självmordet som sista utväg.


Könsbytesprocessens psykiatriska inslag står i fokus, och vreden vänds till starkt berörande sorg över att könsbytet innebär sterilisering. Det är inte tillåtet att spara sperma för insemination när man väl beslutat sig för att kirurgiskt och hormonellt gå från man till kvinna.
   Som dekor finns några stympade skyltdockekroppar, och när skådespelaren delvis klär av sig speglar skyltdockornas androgynitet den levande kroppen. Förtvivlan över att vilja betrakta sig som hel och älskande men hela tiden tvingas göra omöjliga val är synnerligen starkt förmedlad. Nyström gestaltar med kropp och kostym, men framför allt med tilltalet.


Mest hjärtslitande är kanske titelrepliken: barnet som är övertygad om att när han växer upp ska han få samma kön som mamma.

Det sa bara Clique

Det började 2004 på Edingburgh Fringe Festival. Bret Haylock såg en massa talangfulla artister utan scen och beslöt sig för att samla alla under ett tak. Så föddes La Clique, en turnerande framgång i burlesk som nu kommer till Stockholms kulturfestival i augusti – och som för tillfälle även inhyser svenske Carl-Einar Häckner i den internationella familjen. Nummer har talat med en kreativ producent utan livlina.

Hur började allt?
   – När jag reser runt på olika festivaler så ser jag ofta en massa fantastiska artister, men med kanske bara runt sju minuters framträdande var. Med La Clique ville jag skapa en paraplyverksamhet som samlade dem alla i en show. Men vi kunde aldrig tro att vi fortfarande skulle turnera jorden runt idag, sju år senare!

Vad är ert unikum som grupp?
   – Vi försöker att skapa en intim miljö genom att spela på väldigt små scener, Den stämning som kan skapas där, med alla dessa egna artister från undergroundvärlden som ger så mycket av sig själva, är väldigt central för La Clique. Som en helhetsupplevelse är showen en ren verklighetsflykt!

Är det vad du vill att publiken ska känna?
   – Ja, tanken är att publiken ska lämna alla sina bekymmer i dörren för att istället vara bara med oss. Som en helhetsupplevelse tror jag det är en väldigt varmhjärtad och kärleksfull upplevelse den får och på grund av det sätt som föreställningarna iscensätts spelar publiken också en väldigt viktig roll – det är inte en vanlig teaterupplevelse!

Hur väljer du nya artister till showen?
   – Vi har aldrig vanliga auditions, utan under våra resor brukar vi istället träffa lokala artister som vi bjuder in i showen förutsatt att de antingen är av världsklass eller bara har en väldigt personlig karaktär. Det är ofta så vi hittar nya nummer.

Varför tror du att ni med en blandning av varieté och burlesk är så framgångsrika just idag, med en underhållningsform som föddes i mitten av 1800-talet?
    – La Clique har inte återuppfunnit genren utan bara gjort den relevant för en ny generation. Jag tror att det handlar om en reaktion på den värld vi lever i nu. Många människor har börjat tröttna på reality-tv. Här kan du komma och få en Live-upplevelse och delar något magiskt ihop med andra. Sen stämmer det att det har blivit en återfödelse av burlesken över hela världen och alla tolkar den på sitt sätt. Vad jag kan säga är att vår burlesk inte är medelklassig, utan mer alternativ.

Showen har artister från hela världen, just nu också svenske Carl-Einar Häckner. Berätta.
   – Jag träffade Carl-Einar på Edingburgh Fringe Festival. Sen kom han och gästade oss i flera städer och har precis varit i Australien med oss. Men vi gör inte en stor grej av att han är med i showen i Stockholm och jag kan inte säga något om hans nummer, han är bara en del av den stora familjen!

Fakta
La Clique uppträder på Tyrol i Stockholm i under två perioder,  10 – 15 augusti samt 10 – 18 september för att sedan gå ut på Sverigeturné. Läs mer om La Cliques framträdande i Stockholm på Södra Teaterns  eller La Cliques hemsida.

Se La Clique uppträdda på Bobino i Paris 

Kulturrådet får regionaliseringsuppdrag

I februari presenterade regeringens utredare Chris Heister en plan för hur en ny regional kulturpolitik ska genomföras – först kallad portföljmodellen, senare omdöpt till koffert.
   Strax innan remisstiden på Heisters utredning går ut den 4 juni tar regeringen nu steg två och beslutar att ge Kulturrådet i uppdrag att förbereda för hur det mer precist ska gå till när statliga bidrag fördelas till regional kulturverksamhet. Ett ”samverkansråd” ska inrättas för att främja en statlig helhetssyn genom att utveckla en förhandlingsordning mellan å ena sidan landstingen och å den andra sidan staten.
   – Vi har redan tagit de första kontakterna med andra myndigheter inom kultursektorn för att förbereda oss för uppdraget. Och vi har god kontakt med regionala företrädare runt om i landet, säger Kulturrådets generaldirektör Kennet Johansson i ett pressmeddelande.


Den nya regionala kulturpolitiken när den införs bygger på att varje län, i samverkan med kommunerna, tar fram en kulturplan förankrad i civilsamhället och det professionella kulturlivet. Planen ligger sedan till grund för Kulturrådets bidragsbeslut till den regionala kulturverksamheten. Samverkansrådet som nu bildas ska föreslå vilka administrativa krav som kan ställas på dessa kulturplaner och hur de ska följas upp. 
   – För att vi ska klara det här uppdraget är vi beroende av allas kompetens och vilja att dela med sig av sina erfarenheter och kunskaper, säger Kennet Johansson.


Innan samverkansmodellen införs ska den godkännas av riksdagen under hösten.

Uppdatering 2010-05-28
Strax efter att regeringen meddelat sitt uppdrag till Kulturrådet gick Stockholms Stads kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (FP) ut i ett pressmeddelande med rubriken ”Glädjande besked från regeringen – koffertobligatoriet kasseras!”. När Nummer sökte kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för ett klargörande svarade hennes pressekreterare Sara Bengtsson: ”Madeleine Sjöstedt har missförstått. Koffertobligatoriet skrotas inte”.


Madeleine Sjöstedt anser dock inte att hon missuppfattat regeringens senaste beslut om koffertmodellen:
   – Jag kan läsa en juridisk text och i gårdagens regeringsbeslut om att Kulturrådet får i uppdrag att skapa en samverkansmodell för regionaliseringen finns inget slutdatum för koffertmodellens genomförande, säger hon till Nummer.se. Sen ska detta utvärderas innan man går vidare med genomförandet är viktigt att notera, och då tänker Stockholm inte ansöka om att vara med. Alla partier i Stockholms stad är eniga om det, menar Sjöstedt.
   –  Det är möjligt att regeringen inte har fattat detta, men om man inte har ett slutdatum för genomförandet kan man inte heller tvinga in en region i detta system, förtydligar Madeleine Sjöstedt sin tolkning av regeringsbeslutet. 



LÄS OCKSÅ
Ny på Kulturrådet
Portföljmodell blir kulturkoffert

Marie-Louise Ekman får förlängt

Marie-Louise Ekman tillträdde som teaterchef för Dramaten i januari 2009 på ett kontrakt som skulle ha löpt ut 30 juni 2012. Nu har Dramatens styrelse beslutat att förlänga hennes förordnande till och med 31 december 2014. 
   Styrelsens ordförande Daniel Sachs säger i en kommentar:
  – Marie-Louise Ekman har under sitt första år som teaterchef påbörjat ett viktigt förändringsarbete, som redan visat resultat. Det känns angeläget och lustfyllt att på detta sätt ge henne och övriga medarbetarna på Dramaten möjlighet att fullfölja det arbetet.


Ekman, som är född 1944, kommer vid ett fullföljt förordnande till 2014 således att ha passerat gängse pensionsålder med god marginal. 

Skellefteå blir Berättarnas stad

Det finns fler författare från Skellefteåtrakten: Nikanor Teratologen, Anita och Kurt Salomonsson och Stig och Stieg Larsson för att nämna några av dem som kommunen stoltserar med på sin hemsida.
   Förslaget att utropa sig till Berättarnas stad kom från fullmäktigeledamöterna Anna-Britta Lundberg och Göte Johansson redan 2008. I veckan beslöt fullmäktige att göra så.


Skellefteå har sedan tidigare en berättarfestival som i april gjorde sitt andra år och planerar för en ny festival 2011. Nu har en logotyp tagits fram för berättarstaden. I foldern som beskriver berättarnas stad tas ett brett grepp på berättande: från stora författare, till corporate storytelling för företagen till sociala medier.
   Kulturnämnden i Skellefteå kommun och Tillväxt Skellefteå ska nu genomföra ett projekt för utveckling av Berättarnas stad under perioden 2010–2014.


Länkar
Mer om Berättarnas stad
Berättarfestivalens webbplats




 

Ny på Kulturrådet

Den tionde maj började Lotta Brilioth Björnstad som projektledare för barn- och ungdomskultur på Kulturrådet. Tjänsten är ny och ett resultat av det nya kulturpolitiska målet Barns och ungas rätt till kultur.
   – Jag ska vara en spindel i nätet inåt och ansiktet utåt, säger hon till Nummer.se.

Att tjänsten, som är en projektanställning på två år, skapades är också ett resultat av regeringens skärpta krav på Kulturrådets arbete på området. I regleringsbrevet för 2010 står att rådet ska vidareutveckla sina uppdrag inom samordning, informationsspridning och statistik inom området barn- och ungdomskultur. Lotta Brilioth Björnstad kommer också att arbeta fram en webbplats för barn- och ungdomskultur. Arbetet har nyss börjat och kartläggning av behov pågår.
   – Det ska vara en plats för inspiration, kunskap och dialog och förhoppningsvis också en mötesplats, säger hon och efterlyser åsikter om portalen.


Skapande skola ska också få plats på sajten. Lotta Brilioth Björnstad jobbar med Skapande skola, men inte med handläggningen och bidragsgivningen.
Hur ser framtiden för Skapande skola ut?
   – Det beror på om den sittande regeringen blir kvar. Om vi har samma regering i oktober så utvidgas satsningen. Men jag har svårt att tro att en ny regering inleder sin karriär med att kapa i pengar till barn och unga.

Lotta Brilioth Björnstad kommer närmast från en tjänst som samordnare för Länsteatrarna i Sverige. Tidigare fanns hon med som utredare i Aktionsgruppen för barnkultur som lämnade ifrån sig sitt betänkande 2006. Då konstaterades stora skillnader i barns möjligheter att ta del av kulturen. Det är också där som Lotta Brilioth Björnstad ser de viktigaste framtidsfrågorna för barn- och ungdomskulturen finns.
   – Det är viktigt att vi skärper våra verktyg så att vi kan mäta att alla barn har tillgång till kultur: funktionshindrade, barn som bor på udda ställen, pojkar som flickor. Sedan är det också viktigt att minnas att de kulturpolitiska målen om kulturen som en fri och obunden kraft, liksom kvalitetsmålet, även gäller barn- och ungdomskulturen.

Cirkusakademien fruktar konstgräs

Det blir allt vanligare med konstgräsplaner i landet, något som gör att det blir allt färre markytor att hyra för olika evenemang.  Detta hot i kombination med att de minskade markytorna blir allt dyrare att hyra, samtidigt som även avgifterna för vatten och avlopp höjs, gör att cirkuskonsten känner sig motarbetad av Sveriges kommuner. Något som Cirkusakademin beklagar eftersom man menar att cirkus ibland kan vara den enda kulturform en mindre ort får ta del av i tider när både biografer och dansbanor läggs ner.
   – På dessa orter har det årliga cirkusgästspelet blivit ett av få, kanske enbart det enda, som bjuder på levande underhållning, skriver akademiens direktör Roy Himsel.

Läs mer hos Västerbottens-Kuriren
Cirkusakademiens hemsida