Påklistrade polisongerPeter Haber, Lars Lind, Joakim Gräns och Jonas Hellman-Driessen i ett 1970-talsbrittiskt vardagsrum i Ingen mans land på Stockholms stadsteater. Foto: Sarah Bolmsten
Recensioner [2011-12-04]

Påklistrade polisonger

Ingen mans land av Harold Pinter
Scen: Stockholms stadsteater
Ort: Stockholm
Regi: Lena T Hansson
Scenografi: Peter Holm
Ljus: William Wenner
Kostym: Peter Holm
Mask: Anna Jensen Arktoft
Medverkande: Lars Lind, Peter Haber, Joakim Gräns, Jonas Hellman-Driessen
Översättning: Nils Gredeby
Ljud: Jens Ingolf, Ola Stenström
Länk: Stockholms stadsteater


RECENSION/TEATER. Livet är inte en fest, det är en efterfest. Åtminstone i Harold Pinters Ingen mans land. Men Lena T Hanssons uppsättning på Stockholms stadsteater balanserar för nära farsen. Bakfylleångesten blir aldrig riktigt på liv och död, skriver Maina Arvas.

Livet är en fest, sägs det. Men i Harold Pinters pjäs Ingen mans land är det en efterfest. En synnerligen solkig sådan, som man inte riktigt vet hur man hamnade på eller någonsin kommer att hitta ut ifrån.
   En efterfest där de sluddriga diskussionerna lätt går över styr och där festdeltagarnas sociala maktpositioner kan kastas om till synes godtyckligt, lika plötsligt som dagsljuset överraskande skiner en i ansiktet när man vaknar i en fåtölj i ett främmande hus.


It’s a man’s world i detta ingenmansland: Peter Habers Spooner är den slafsiga poeten som närmast dreglar ur sig pretentiösa tirader, som svajar mellan underdånighet och förtryckarstil. Lars Lind är hans värd Hirst, som kryper ut från första akten på alla fyra, apberusad och verbalt nedtryckt, för att återkomma nystruken och finkostymerad med munnen full av småputtrigt maktspråk i nästa.
   Och så har vi Foster och Briggs (Joakim Gräns och Jonas Hellman-Driessen) som vi visserligen inte alls vet var vi har – betjänter, hotfulla ”beskyddare”, älskare … – samt slutligen spriten. Barskåpet är det enda som står där det står.


Lena T Hanssons uppsättning är realistisk till anslaget, precis som Peter Holms 1970-talsbrittiska vardagsrum (pjäsen hade urpremiär i London 1975), sedan alltmer ironisk. Men någonstans där uppstår problem. Det smygande absurda i spelet balanserar för nära fars. Polisongerna känns påklistrade och jag börjar ofrivilligt experimentera med att låtsas att det är en parodi jag ser (tänk en sketch där Killinggänget ”gör en Pinterpjäs”).


Det är en bra uttänkt bild, den här efterfesten i dödens väntrum. Men den mörka laddningen mellan heltäckningsmattan och de blommiga gardinerna tappas bort någonstans i springet i de två dörrarna.
   Bakfylleångesten efter just den här tillställningen blir aldrig riktigt på liv och död.

Maina Arvas

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (9 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare