I ena hörnet av Orionteaterns jättelika scenrum har Torbjörn Isaksson och John Engberg lockat en bit äkta svensk natur att växa fram, med jord, stenar och vass, en träspång här och en där. Realistisk och lite magiskt på en gång … och samtidigt något stelt konstlat. Efter en stund finner ögonen en uppstoppad räv, en uggla bland kvistarna.
De där första blandade känslorna visar sig stanna kvar föreställningen igenom. Det är en bit verklighet, även textmässigt, som Orionteatern jobbar med. Det är inte första gången. Lars Rudolfsson gjorde framgångsrikt mimteater av FN:s barnkonvention, och dansteater av händelserna kring den försvunna DC 3:an, nyligen kunde man se reportage ur Fredrik Strages bok Fans bearbetade till pjäs. Också här är grundmaterialet journalistiskt – Anita Kratz intervjuer under 16 år med Fredrik Reinfeldt, färskt bokutgivna. Men i stället för en regelrätt dramatisering har Rudolfsson och Jan Mark valt att göra mer av en konceptuell läsning.
Om än en animerad sådan. För Johan Rabaeus kommer inte bara arbetsklädd, för att citera Reinfeldt, i oklanderlig politikerkostym med slips, slag och knappar som vant kan rättas till och fingras på under talet. Han kommer också med sin magiska skådespelarröst. Som då och då till och med jazzar loss i låtar av Paolo Conte, fenomenalt kompade av en humoristisk och energisk Bjarne Löwdin. Ja, mitt i naturen finns alltså ett piano.
Det är onekligen ett intressant tilltag att sätta samman dessa tämligen disparata element. Den säregna scenografiska inramningen, och den aparta men roliga musikaliska. Det lite högtidliga framförandet av den närmast talspråkliga texten. Krockarna ger en sorts förhöjning.
Ensamvargen blir därför knappast ett personporträtt utan främst ett dramatiskt språkexperiment: en undersökning av vad som kan vara en dramatisk text, och framför allt en scenstudie i hur svensk politiska pratas. Det senare intressant både i dessa presidentvalsdagar och med tanke på Reinfeldts ambition att tala vanligt. Möjligen blir några fniss väl lättfångade – alla låter spåniga om deras talspråk läses som skriftspråk. Men visst ler man åt politiska plattheter och personliga påfund om hemmet som en samling städzoner.
Till syvende och sist är det ändå väl lite gestaltning och väl mycket text – om än i fascinerande performanceram. När andra akten fortsätter i samma stil med endast en marginell tempohöjning känner jag en viss mättnad av det något konstlade experimentet.
Loading ...
