Att göra en klassiker kan vara både krävande och otacksamt. Risken finns att någon redan har gjort den bästa, mest innovativa och snyggaste tolkningen. Kanske på film eller på scen. Men det kan också, just därför, vara en helt underbar utmaning. I fallet med Göta Lejon och musikalen Evita framgår det med all önskvärd tydlighet att man gått all-in. Men ibland finns det stora i det lilla.
Evita är en pampig musikal, som snuddar vid operett, och när Göta Lejon axlar Tim Rices och Andrew Lloyd Webbers ganska kalla och cyniska bild av den helgonförklarade argentinska skådespelerskan Eva Peróns karriär i musikalen med sångfågeln Charlotte Perelli i huvudrollen slår man på stort. Det är det bästa av det mesta och i stort sett allt håller absolut toppklass.
Med en läcker ljusdesign (Mikki Kunttu), fräck koreografi (Per-Magnus Andersson), makalösa sång- och dansinsatser från ensemblen, vacker kostymdesign (Camilla Thulin) och ett knippe oförglömliga låtar är det som bäddat för jackpot. Det enda som inte riktigt håller måttet är ljudet, som är på tok för onyanserat och ibland kräver öronproppar.
Att musiken är svår och kanske framför allt svårast för huvudrollsinnehavaren blir också ett problem när Charlotte Perelli tar i för kung och fosterland med en ton som ibland landar aningen fel eller för högt. I övrigt är det dock just när hon sjunger som hon även agerar bäst, med en fantastiskt vacker utstrålning och självsäkerhet tar hon för sig på scen och ger en fullt godkänd och trovärdig gestaltning av Evita.
Kvällens mest positiva återupptäckt står Patrik Martinsson i berättarrollen Che för. Han sjunger med en träffsäkerhet över alla genrer och kittar ihop alla små bitar av berättelsen till en helhet. Den perfekta översättningen spelar naturligtvis också en stor roll och bidrar även tydligt till den burdusa synen av legenden Evita som Rice lagt grund för i originaltexten.
Det är en sorgligt vacker musikal. Allra vackrast är öppningsscenen, där vi kastas rakt in i Evitas begravning, som i sin enkelhet är bland det tjusigaste jag någonsin sett på en musikalscen. Och kanske hade man vunnit lite mer med det enkla, för trots att bitarna var och en för sig är förföriska och underbara så blir det färdiga pusslet av någon oförklarlig anledning inte lika tilltalande.
Loading ...
