Panelen ser Den älskade på Elverket

Lisa Langseths Den älskade handlar om Katarina (spelad av Noomi Rapace), som lämnar pojkvännen och arbetet på Marabous lunchrestaurang för Mahler och de stora tänkarna. Alltsammans förkroppsligat av den gifte dirigenten Adam, som talar om sanning och tar henne bakifrån.

Beskriver pjäsen en struktur som finns i kulturvärlden?
RICHARD HOBERT: För mig så här minuterna efteråt handlar pjäsen om den förvirring som idag uppstår i den alltmer segregerade kulturvärlden. Den lättillgängliga kulturen brer ut sig och vi luras in i ett kommersialiserat fördummande kulturklimat. Pjäsen är sympatisk på så vis att den handlar om den motreaktion jag hoppas ska komma. Människor upptäcker att de inte står ut att dag efter dag bara sitta och ta emot. En del drar sig i stället mot det elitistiska, det smalare på ett sånt sätt att de tappar fotfästet i sin egen upplevelse. Det är väldigt lätt att det klimat vi har föder ett förakt från den smala kulturen mot den breda och från den breda kulturen mot den smala.

INGELA OLSSON: Jag spelar nu Elfriede Jelinek, som får årets Nobelpris i litteratur, och i vissa kretsar vet man då att det måste vara skit. Det föraktet och de fördomarna utestänger en massa människor i onödan. Av rädsla såklart.

BENNY FREDRIKSSON: Medan mina föräldrar levde vågade de aldrig komma till teatern, för de visste inte hur man skulle göra. Själv bestämde jag mig för att syssla med teater resten av mitt liv när jag såg Tillståndet på Stadsteatern. Jag förstod då att genom teatern kan jag förstå någonting om mig själv och få veta hur man överlever det här livet. Varför vågade mina föräldrar aldrig ta det steget?

BAHAR Keshavarz: Jag kände igen mig väldigt mycket i pjäsen. Första gången jag såg teater var för fem år sen, då jag var tjugo år. Jag hamnade precis i samma kris som Katarina, rakade av mig håret och visste inte alls vad jag höll på med. Jag började skjuta ifrån mig mina vänner och fastnade någonstans mellan två samhällsklasser. Min räddning var att jag hade folk som stöttade mig och sa att det var normalt det jag gick igenom. Men än i dag har jag en rädsla för kulturvärlden, för att jag känner mig okunnig. När jag kom in på scenskolan och förstod att jag borde ha läst vissa saker och känna igen vissa namn som jag än i dag inte känner till var det jävligt jobbigt.

INGELA: Det finns ett könsperspektiv i pjäsen som inte går att komma ifrån, att det är en ung kvinna som söker den stora mannen. Jag kan inte se pjäsen utan att se den dubbelexponeringen. På ett sätt tror jag att hon (Lisa Langseth, dramatikern, reds anm) hade kommit förbi vissa schabloner om hon hade vänt på det och satt dit en ung man i stället.

BENNY: Erotiken är en enorm urkraft i pjäsen, något som egentligen slår sönder allt den här figuren vill göra.

Kan ni som män i maktpositioner känna igen er? Möts ni, på grund av era roller i kulturvärlden, av kvinnor som liknar Katarina?
RICHARD: Alla har sina metoder att ta sig fram. Jag , som huvudsakligen har sysslat med film, får ibland inspelade videor som jag inte ens kan beskriva. De är privata och personliga och har ett mycket klart erotiskt budskap, som man får hantera på något sätt.

BENNY: Jag har medvetet tänkt att det du talar om ska klippas av när de kommer till min manliga sekreterare. Det förvånar väldigt många att de ringer till en man och inte till en kvinna. Men man måste vara medveten om att det är stolen jag sitter på de är ute efter. Jag som person är totalt oviktig.

RICHARD: Om man knyter tillbaka till pjäsen är det inte makten i sig som är fascinerande för Katarina, utan närvaron av konsten, upplevelsen av att Adam är någon som är sann och äkta, i förhållande till de kopior hon har mött.

Och vad säger ni kvinnor?
BAHAR: I Katarinas fall handlar det om att hon söker. Hon är först inte medveten om något, men så öppnar sig en hel värld för henne, vilket gör att hon bjuder ut sin själ. Jag kan verkligen förstå den tanken.

INGELA: För mig är det svårt att i dag känna igen mig i den här pjäsen. Men när jag en gång började tänka att jag ville bli skådespelare trodde jag aldrig att det skulle gå, för då måste man se annorlunda ut, heta något annorlunda, komma någon annanstans ifrån. I Kalmar, där jag bodde, var det oerhört främmande att ens ha såna tankar.

Är kulturvärlden av i dag stängd, ointaglig?
BAHAR: Jättestängd. Nu är jag inne i den, men många av mina kompisar som är utbildade och läser tidningarna varje dag känner inte till vilka teatrar som finns i Stockholm. Jag har alltid funderat – hur ska man nå ut?

INGELA: Det är en stor fråga. Att få en ny publik till kulturen, en ny samhällskategori, är väl en av de svåraste uppgifter som finns i samhället.

BAHAR: Jag bor hos min mamma i Farsta och har mina vänner kvar där. De kommer till scenskolans uppspel och säger ”fan vad bra”. Sen går de till Dramaten och undrar varför de pratar så konstigt. Jag tyckte också det i början, men nu har jag lärt mig förstå språket.

BENNY: Självklart är det konstigt. När jag sökte in på scenskolan 1979 fick jag följande text ur Hamlet: ”Men säg ej skäms när glödhet brunst vi läskas, ty isen själv ju brinner lika häftigt, och viljan har förnuft till kopplare.” Det tog mig två veckor att leta reda på vad det betydde. Problemet i dag när man spelar Shakespeare är att det spelas för slappt, för fort. Bilderna hinner inte landa.

BAHAR: Och så kommer de stackars gymnasieskolorna och tycker att teater är skittråkigt.

BENNY: Där har vi som teater ett jätteansvar. Vi stöter bort många genom att spela något som är dolt. Intresserade teatermänniskor har vi alltid där, men nybesökare på Shakespeare som inte förstår vad som sägs – de kommer inte tillbaka.

RICHARD: För ett antal år sen var törsten efter kultur så oändligt stor. Det grep mig när min mormor berättade för mig hur hon, sju år gammal, bad att få gå till biblioteket. Det var en otrolig sak att begära. Så småningom fick hon tillstånd att gå dit och läsa under förutsättning att hon broderade samtidigt. I dag finns det en bedräglig ”i-stället-för-kultur” som pågår i TV3 och TV5. Otroligt många människor hinner bli mätta innan de har blivit hungriga.

INGELA: Det stämmer verkligen. Jag läste som en tok från det jag lärde mig läsa. Det var det som fanns att tillgå och det gav en ingång i att förstå ett språk.

RICHARD: Trots allt finns en optimism i den här pjäsen, för den handlar om en människa som inte har gett upp. En människa som är på spåret efter något mer i livet. Sen blir konsekvenserna ganska förfärliga.

BAHAR: Hon tar steget och börjar gå på operan, och om hon inte hade mött Adam hade hon kanske nöjt sig med det. Vi måste ha människor i vår omgivning som stöttar oss för att vi ska kunna utvecklas år rätt håll.

Underklasstemat i pjäsen, mannen som plockar upp den rena flickan från gatan. Vad sägs om det?
INGELA: För mig är det oerhört provocerande. Ett medelålders manligt geni som hittar ett naturbarn. Det händer gång på gång i historia efter historia. Jag ser rött av det temat. Det finns, det skildras, det upprätthålls och det reageras inte ens över det.

RICHARD: Det finns en romantisk självdestruktiv känsla hos den här tjejen. Hon brinner som en eld och när vi lämnar har allt hänt – till och med mordet på hennes ursprung. Men Adam har gett henne en kraft som gör att hon tar med sig vad hon kan i bagaget och går därifrån. På det viset är bilden väldigt romantiserad.

Går det att betygsätta pjäsen?
BAHAR: Nej, jag kan inte göra det. Jag avstår. Pass!

INGELA: Alla konstyttringar når inte hela vägen ut. Det finns inget som är fulländat varje gång. Jag kan uppskatta ett försök att gestalta, ringa in någonting. Sen kanske jag hade gjort det annorlunda.

BENNY: Vi har i kväll talat om föreställningen väldigt mycket. En bra kritik är just resonerande i stället för betygsättande.

RICHARD: Man kan väl säga som så att föreställningen var väl värd den här kvällen. Det är en stor kvalitet.