En man ligger och hulkar i strålkastarskenet framför enorma arkivskåp. Skåpen rullar upp och blottar fall efter fall av misshandel, hot och dödande våld. Philip Ronne och Björn Sjöquist, manusförfattare/regissör och koreograf/musiker har satt samman ett kollage av vittnesmål hämtade ur verkligheten blandat med exempel på hur pojkar görs till män i ett samhälle som förtrycker kvinnor.
En tidningsartikel om en man som dödat sin fru blev starten på duons nya undersökande projekt efter Kode – en pjäs om mordet på John Hron 1995. Denna uppsättning är ett försök att förstå varför män slår kvinnor, inte varför kvinnor blir slagna. Hur kan det enda språket vara våld?
– Vi tror inte att det är någon medfödd egenskap, säger Philip Ronne.
En journalist, en revisor och två studenter tog denna gång plats i Nummerpanelen. Det genomsnittliga betyget blev 3,6 av fem möjliga, avrundat till 3,5. Gemensamt för alla panelmedlemmar är att de vill rekommendera Den gråtande mannen till, i stort sett, alla.
Andreas Halvarsson, 23 år
Gör: Läser nationalekonomi vid Umeå universitet
Går på teater: Några gånger om året
Bor: I Umeå
Betyg: 3, den var rätt förvirrande bitvis
Vad tyckte du?
– Jag tyckte det var gripande och bitvis äckligt. Men om man ser det som en teaterpjäs… det kändes inte som en riktig teaterpjäs, mer som någon form av information. Men det var väldigt intressant, det är sällan man får veta om känslorna bakom kvinnovåldet. Det fick de fram på ett bra sätt, det var mer än en vidrig handling, man får veta vad som ligger bakom.
Vad tror du att de ville säga med föreställningen?
– Tyngdpunkten låg hela tiden på att det var samhällets fel, att det är bakomliggande normer och fördomar som präglar en under uppväxten, att det är det som är roten till det onda. Att visa att mannen också är ett offer.
Förändrades din syn på mäns våld mot kvinnor?
– Kanske lite, det är något som det inte talas om så mycket. Ju mer man får veta om mannen bakom, ju mer förstår man. Annars när man hör talas om det är det mest misär och alkohol omkring, nu var det mer på det känslomässiga planet.
Kunde du känna igen saker från verkligheten i föreställningen?
– Nej det är en främmande värld för mig, det sker väl oftast i det dolda så man hör inte så mycket om det.
Skulle du rekommendera den till någon annan och i så fall till vem?
– Ja, till alla.
Sofia Ehleskog, 27 år
Gör: studerar litteraturvetenskap vid Umeå universitet
Går på teater: Två gånger per termin
Bor: I Umeå
Betyg: 3 plus eller 4:a, okej jag säger 3,5
Vad tyckte du?
– Den var bra, man blir väldigt påverkad, det är jobbigt. Det är en realistisk skildring som griper tag i en och man blir berörd på ett ganska obehagligt sätt.
Vad tror du att de ville säga med föreställningen?
– Jag tror att de vill uppmärksamma mekanismer i vår kultur som gör att män slår sina fruar och att vi på något sätt alla är delaktiga i det – att det inte bara är enskilda män som är helt dumma i huvudet, utan att det är mer komplicerat.
Förändrade föreställningen din syn på mäns våld mot kvinnor?
– Inte egentligen, jag är ganska medveten om problematiken men det blir väldigt påtagligt här.
Skulle du rekommendera den till andra och i så fall till vilka?
– Ja, till alla. Fast det beror på vad man är ute efter när man går på teater. Det är inget man går på om man bara vill roa sig, utan om man vill ha ut något mera av det.
Kunde du känna igen något i föreställningen från verkligheten?
– Ja, absolut, hur man fostrar pojkar till hårda män.
Vad tyckte du om scenografin?
– Jag tyckte det var effektfullt med arkivkulisserna som öppnades. Den var sparsmakad men det är bra, själva skådespeleriet, som var bra, får mer plats.
Anna-Karin Thorstensson, 33 år
Gör: Journalist på Länstidningen, Östersund
Bor: I Östersund
Går på teater: 2-3 gånger per termin
Betyg: 4
Vad tyckte du?
– Jag tyckte den var smärtsam.
Vad var bra?
– Det som kändes viktigast med den var att ämnet behandlades över huvud taget och på ett så rakt och nära sätt. Man sitter ju där och kan inte värja sig mot den smärta som görs tydlig. Och det är bra – det är så man måste göra när man ska skildra den här typen av problem.
Var det något du inte gillade?
– Ja, jag hade svårt för att kvinnan som arbetade i arkivet var så karikatyrartad. Jag tror att anledningen var att man ville visa att hon var tyngd av all smärta i arkiven, men hon var en komisk figur på ett sätt som jag inte alls uppskattade.
Vad tror du att de vill säga med uppsättningen?
– Dels att de vill belysa det svåra med mäns roller, smärta och vrede, men också allas delaktighet, det kände jag att det kom fram tydligt, hur vi alla är med och formar den här vreden – utan att för den skull ta bort skulden från den enskilda individen.
Påverkade föreställningen din syn på mäns våld mot kvinnor?
– Nej, den tydliggjorde bara den bild jag har. Under hela pjäsen fick jag hela tiden bilder från olika slags erfarenheter som jag har, jag tänker exempelvis på när de läste ur förhörsprotokoll, hur man i jobbet får läsa protokoll och hur man får insyn i den tragik som ständigt pågår i Sverige i dag.
Skulle du rekommendera den till andra?
– Jag skulle definitivt rekommendera den, främst till alla mina vänner men också till … ja, alla bör se en sån här uppsättning eftersom den handlar just om allas delaktighet. Alla behöver skakas om. Man måste lära sig att se signaler så att man kan sätta stopp för vad som pågår bakom dörrarna hos grannen eller i de egna hemmen.
Vad tyckte du om scenografin?
– Bra, jag tyckte om att det var ansikten på alla arkivmapparna. Det symboliserade att det fanns en människa bakom varje fall. Bakgrundsbilden (en djupröd fond i flera lager med ett stort hål i, reds anm) funderade jag mycket över. Jag såg den som en livmoder, som ett trasigt hjärta, ett skott i pannan på en häst – oavsett vad det var så var det starkt.
Bengt Nilsson, 55 år
Gör: Revisor
Bor: I Åmsele, 10 mil från Umeå
Går på teater: Alltför sällan, någon gång per år
Betyg: 4
Vad tycker du?
– Direkt blev jag mest förbannad över att det här får förekomma. Det var väldigt gripande, inget skratt, inte ett ljud från publiken. Alla var djupt engagerade. Det var bra prestationer från skådespelarna också. I och med att det hela tiden var korta scener blev det kanske lite väl mycket korvstoppning. Men sättet de presenterade det på var varierat. De fick också fram att även utåt sett lugna människor kan misshandla. En vanlig kamrer kan vara hur våldsam som helst hemma. Men man ser ingen lösning – och det gjorde man inte i pjäsen heller. Lösningen på problemet har nog ingen – då skulle ju inte det här förekomma.
Vad tror du att de ville säga med föreställningen?
– Att vi vanliga dödliga när vi upptäcker något, när vi hör bråk hos grannen, måste engagera oss och inte vänta till nästa dag. Som hon i föreställningen som berättade att grannarna alltid knackat på när tv:n var på för högt, men när hon blev misshandlad hörde de inte av sig. Om det är bråk hos grannarna och man inte gör något och nästa dag får se polisbilen och bårbilen skulle man ju må jättedåligt. Jag har en bisyssla, jag är vd i det kommunala bostadsbolaget i Vindeln, och sånt här är svårt att ta i när folk ringer. Man tänker att de där är ju skötsamma, man pratar med dem och de säger att det är något tillfälligt. Men den man oftast pratar med då är mannen.
Förändrade föreställningen din syn på mäns våld mot kvinnor?
– Ja, jag tror det vore nyttigt om många fick se den, om den visades på tv. De kränkta får också känna att de har ett stöd. Under föreställningen tänkte jag på att det kunde sitta berörda i salen, i så fall knappast karlar men kanske kvinnor som då kan känna att de får ett visst stöd, att det finns någon som bryr sig.
Loading ...
