Den mest uppmärksammade pjäsen i Göteborg just nu är Dom på Stadsteatern. Med den vill manusförfattaren Mattias Andersson och regissören Jasenko Selimovic berätta om dagens Göteborg. Om ett samhälle där folk med pengar bor på ett ställe och folk utan pengar på ett annat; där svenskar har sina stadsdelar och invandrare har sina.
I intervjuer har Jasenko Selimovic sagt att han är ute efter att skildra de drivkrafter i samhället som kan kulminera i en sådan katastrof som branden vid Backaplan. En kort beskrivning av föreställningen: Dom handlar om 15 personer som bor i en betongförort. Här finns bland annat ett gäng med tre killar samt en ung tjej som blivit gravid och inte törs berätta det för sin pappa. Scenografin är uppbyggd kring en vridbar vägg mitt på scenen. I vissa scener hänger skådespelarna i linor så att det ser ut som om man ser dem uppifrån. Två rappare från gruppen Hammerhill Click uppträder i föreställningen. Dom hade urpremiär den 24 november 2000 och kommer att spelas en bra bit in på våren år 2001.
Nå, hur är pjäsen då? Bra eller dålig? Vad väcker den för tankar? Hur klarar sig skådisarna? Nummers reporter Marit Kapla tog med sig fyra personer ur olika åldersgrupper och med olika bakgrund till en föreställning av Dom: En gymnasietjej, en jurist, en konstnär och en lärare. Läs vad de tyckte!
Ing-Marie Johansson, 17 år
Titel: Student. Går samhällsvetenskapliga programmet på gymnasiet.
Bor i: Eriksbo i nordöstra Göteborg.
Går på teater: Varje gång skolan ordnar något.
Vad tyckte du om Dom?
– Mer bra än dåligt men jag trodde den skulle vara bättre. Det bästa var att de sjöng live på scenen.
Vad var det du inte gillade?
– De överdrev många saker. Som att de blev arga för ingenting. En av killarna gick runt och tjatade om 200 kronor. Jag fattade inte varför han var så himla arg för det. Jag har utländska kompisar och de bråkar mycket om pengar. Men det är i så fall uppåt 5 000 kronor och inte så lite som 200.
– Sedan var det för mycket sex. Man blev nästan äcklad.
Kände du igen saker i pjäsen från verkligheten?
– Ja, som att utländska killar hoppar på svenska killar. Det är verkligen så, jag vet inte varför. Jag tror att de flesta egentligen är snälla och milda inuti. Men de måste visa sig macho, att de är störst, bäst och vackrast, och de gör det på helt fel sätt.
Fungerade språket?
– I början när killarna stod och skrek på en tjej, lät det rätt trovärdigt. Men ibland hörde man att de överdrev. Han som gjorde det bäst, det var han som såg mest utländsk ut av dem. Jag tror han pratar så i verkligheten också.
Vad tyckte du om scentekniken?
– Jättehäftigt! Det var riktigt coolt!
Vad tror du ensemblen vill säga med pjäsen?
– Kanske vill de visa hur de tror att det är i sådana här samhällen.
Lyckas de?
– Ja, halvbra. Om det är det som är tanken så var det väl rätt okej.
Skulle du rekommendera pjäsen till dina kompisar?
– Nej. Jag vet att de inte skulle tycka om den här sortens teater.
Vad vill de se tror du?
– Något med lite mer spänning i. Det här var inte så spännande.
Anders Grehn, 29 år
Titel: Jurist.
Bor i: Masthugget i centrala Göteborg.
Går på teater: En gång om året ungefär.
Vad tyckte du om Dom?
– Den var stark, omtumlande och intensiv. Nästan för intensiv ibland. Men jag tyckte om den, absolut. Jag tänkte mycket när jag gick hem.
Vad tänkte du på?
– På figurerna som var med. Man slogs av deras frustration såväl socialt som sexuellt. Det var nästan desperation. Och de saknade ord och språk. När den ena killen fick veta att han gjort en tjej gravid så exploderade han. Han kunde inte uttrycka sig överhuvudtaget.
Hur skildrades människorna tycker du?
– Man fattade inte sympati för någon av figurerna. Alla visade mörka sidor. Det var ganska befriande, att man inte sitter och håller på någon. Det är sådana vi är i verkliga livet.
Vad tror du ensemblen ville med pjäsen?
– Jag tror de ville lyfta fram någon form av samhällstillstånd.
Lyckas de?
– Det tror jag. Kanske blev det övertydligt till och med. Det var inga nyanser direkt.
Stämmer pjäsen med din bild av betongförorten?
– Ja. Jag kan inte säga att jag känner igen mig, jag vistas inte i de miljöerna. Men den bilden man hade innan blev nog bekräftad och förstärkt.
– Normalt sett gör man inget mer än att konstatera att det är så och så för människor i vissa områden. Nu hade man inget val utan var tvungen att ta åt sig av det som utspelades.
Skulle du rekommendera pjäsen till dina vänner?
– Ja, det skulle jag. Det är inte varje gång man går ifrån en föreställning som får en att känna som man gör efter den här.
Ulf Kihlander, 44 år
Titel: Konstnär
Bor i: Linnéstaden i centrala Göteborg.
Går på teater: Högst två gånger om året.
Vad tyckte du om Dom?
– Jag är oerhört kluven. Å ena sidan tycker jag att det är viktigt att plocka in samtidsskildringar på våra stora scener.
– Det är också viktigt att man tar nya grepp om vad teater är och blandar olika former som installation, video, hiphop och scenografiska lösningar.
– Å andra sidan blev jag inte helt gripen.
Varför blev du inte gripen?
– För mej blev det i slutändan politisk teater. Man säger att politisk teater förr var fyrkantig och förutsägbar. Nu, 30 år senare, har vi en ny politisk teater som ramlar i nästan samma fälla. Den är förutsägbar, övertydlig och en karikatyr.
Vad tyckte du om rapparnas medverkan?
– Det var ett bra grepp. Men det var svårt att höra deras texter eftersom musiken var fruktansvärt hög. På slutet när rapkillarna avslutade, tyckte jag det brände till. Så önskar jag att hela pjäsen hade varit.
Hur var skådespelarna?
– Flera var bra, särskilt ett par av de i gänget, som han som bland annat spelade dörrvakt (Fares Fares, reds anm).
– Många av namnen som förr fanns på Göteborgs stadsteater har försvunnit och det har inte varit någon riktig återväxt. Nu kanske de har hittat lite unga förmågor igen.
Skulle du rekommendera pjäsen till dina vänner?
– Ja, just för att det är ett ganska gott försök att förnya formen lite grann.
– Framför allt tycker jag att varenda gymnasieskola i Göteborg ska gå och titta på den.
Elisabeth Andersson, 54 år
Titel: Lärare för förskollärarstudenter på högskolan i Borås.
Bor i: Nol, ett samhälle strax norr om Göteborg.
Går på teater: Ett par gånger om året.
Vad tyckte du om Dom?
– Jag blev fångad från första stund.
– Det enda onödiga var när rapparna återkom på slutet efter applåderna. Det kan också ha att göra med att jag inte hörde orden ordentligt. Annars tyckte jag det var oerhört fängslande, fränt och tufft.
– Jag mådde dåligt kan jag säga. Det var mycket frustration och utanförskap.
Stämde pjäsen med din bild av förorten?
– Jag tycker att man fick starka bilder av det man redan vet. Men jag tyckte det var väldigt negativt allting. Det är viktigt att ha lite motbilder också.
– När jag har jobbat som förskollärare har jag fått en hoppfull bild när det gäller barnen som växer upp i de här områdena. Inget sånt kom fram i pjäsen.
Var det någon rollfigur du fäste dig vid?
– Pappan som hade varit journalist i sitt hemland gjorde starkast intryck på mig, kanske för att jag också är förälder. Han hade förlorat hoppet för sig själv men ville att hans dotter skulle lyckas. Det tror jag är väldigt vanligt.
Vad vill ensemblen säga med pjäsen tror du?
– Att det håller på att hända farliga saker i samhället. Det är fel att segregationen får gå så här långt. Men frågan är hur man ska komma till rätta med det. Har man släktingar vill man väl bo nära dem.
Skulle du rekommendera pjäsen till dina vänner?
– Ja, till mina förskollärarkompisar och absolut till studenterna som går utbildningen.
– Men inte till dem som redan har en avog inställning till invandrare. Man kan få det ännu mer efter den här pjäsen. Allting stämmer här: invandrare är tjuvar och banditer som bara slåss.
Loading ...
