Nils Funcke, journalist
Övrigt: Arbetar halvtid som lärare på JMK och halvtid på FGJ (Föreningen för grävande journalister). Nils var senast på teater för ca 20 år sen.
Ålder: 52 år
Vad tyckte du om pjäsen?
– För att vara en prat- och agitationspjäs var det bra. De tre historierna vi fick följa skapade en spänning. Flera av skådespelarna hade en jädra lyster. Fares Fares till exempel är en person som kan bära en föreställning. Det slog också an väldiga känslosträngar när Shebly Niavarani läste ur sin rollkaraktärs (Moazzam Begg) brev från Guantánamo. Scenografin var också mycket fin, med cirkeln av stenar, som inte bara gav en bild utan även ljud.
Var något mindre bra?
– Om jag ska komma med något kritiskt tycker jag att det blev lite för ensidigt. God teater ska problematisera och ge oss bägge sidor. Här finns visserligen försvarsminister Donald Rumsfeld som en motpol, men han blir till en slags pappersdocka, som vi kan kasta pil på. Det finns de facto terrorism och jag tror att man gör demokratin en björntjänst genom att inte ta itu med den frågan. Men min kritik förtar inte det positiva helhetsintrycket.
Berätta om din erfarenhet av Guantánamo före teaterbesöket?
– Jag började intressera mig för frågan under sommaren -02, då jag vikarierade på Dagens Nyheters ledarsida. Under de två somrar och en höst jag vikarierade där matade jag på med både huvudledare och signerade ledare om detta fruktansvärda svarta hål. Jag engagerade mig i Mehdi Ghezalis (den svenske fången, reds anm) fall och räknade dagarna han hade suttit fängslad genom att rubricera artiklarna Guantánamo dag 551 osv. Min hållning var principiell och jag menade att antingen fick man frige honom eller ställa honom inför en civil domstol. Till min stora glädje fick jag vara med om den dag då jag kunde rubricera ledaren Örebro dag 1. Efter frigivningen fick jag också möjlighet att intervjua Ghezali. Det var oerhört gripande.
Känner du igen pjäsens beskrivning av Guantánamo?
– Ja, allt verkar mycket autentiskt. Det är som att lägga karbonpapper över de samtal jag har haft med Ghezali och det jag har läst om de brittiska fångar som släppts fria. Även amerikansk press, tex Washington Post, dit det har läckt ut CIA-papper, har skrivit om att förhållandena i Guantánamo är så som pjäsen beskriver.
Gav föreställningen dig några nya insikter eller tankar?
– Nej, det kanske är förmätet att säga, men det gjorde den ändå inte. Det som var nytt för mig var att Johan Steyn, Högsta domstolens president, så tidigt som 2003 gick ut så hårt och fördömde det svarta hålet offentligt.
Gareth Pierce, advokaten, säger i pjäsen att vi har blivit känslokalla, att vi inte tar in människors omänsklighet tillräckligt djupt när vi läser om det i tidningarna dagligen. Kan vi bli mer berörda om vi ser det på scenen?
– Ja, så är det med all gestaltning. Du kan skriva hur många principiella ledare som helst, men först när det blir kött och blod når du in i folk. En 22-årig Örebroare gjorde frågeställningen konkret då jag skrev om honom och på samma sätt gör en pjäs de här fångarna till riktiga människor.
Tycker du att pjäsen var väl sammansatt som drama betecknat?
– Ja, växlingen mellan de tre ödena skapade spänning. Och så innehöll pjäsen en hel del humor, vilket bra teater måste göra. Christer Fants absurda förevisning av fingeravtrycksmaskinen var till exempel lysande.
Har teater, i denna form, någon kraft att förändra världen?
– Det tror jag absolut. Jag kan mycket väl tänka mig att man skulle kunna åka runt på skolor med en sån här pjäs. Kanske i en svensk variant – till exempel Ghezalis berättelse. Ut med den i bygden där många har den inställning som Tom Clark i pjäsen hade till en början – dvs ”Lås dörren om dem och kasta nyckeln. Har de inte gjort något än så kommer de nog snart att göra det”. Den åsikten är mycket mer utbredd än man tror, det märkte jag under min tid på DN.
– All form av gestaltning kan försätta berg – eller lösa upp stängsel, om du så vill.
Betyg: 3+
Richard Turpin, Skådespelare, regissör och dramatiker
Övrigt: Fram till september 2004 konstnärlig ledare för Teater Tribunalen
Ålder: 39 år
Vad tyckte du om pjäsen?
– Jag är oerhört imponerad av att Stadsteatern för en gångs skull gör något som känns viktigt. Jag känner mig upplyst och tycker att berättarteatern fungerade alldeles utmärkt. Det var skönt att det inte var så konstnärligt. Argumentationen var det centrala och föreställningen fäste uppmärksamheten på hur rättsstaten förtvinar, hur demokratin är utsatt för bombardemang från ett oväntat håll, nämligen från dess högsta representanter. – Jag fattar bara inte varför pjäsen har så kort spelperiod.
Hur mycket visste du om Guantánamo före teaterbesöket?
– Jag har försökt hålla mig à jour med hela USA:s politik, där Guantánamo ju ingår.
Men jag har inte studerat några enskilda fall, ja det skulle vara Ghezali i sådana fall. Jag har inte heller läst några konkreta rapporter om hur det är på Guantánamo. De här burarna kände jag till och tortyr i kylrum har jag hört talas om, men jag visste till exempel inte att militärdomstolarna dels är direkt utsedda av presidenten och dels rannsakar, förhör, försvarar, åtalar, dömer och dessutom avrättar. Det är verkligen remarkabelt.
Påverkade pjäsen dig?
– Jag blev upprörd igen. Min oro över sakernas tillstånd, som alltid finns latent, väcktes på nytt. Jag såg i programmet, som för övrigt var väldigt bra, att man kunde ge pengar till Guantanamo Human Rights Commission. En slant hit eller dit hjälper väl inte särskilt mycket, men ändå. Och så kopplingen till Bromma (de avvisade egyptierna i dec 2001, reds anm) som Henning Mankell gör i programmet. Det är upprörande. Jag blir så kränkt över att vara svensk, över att vi är så flata. Jag skäms över vår regering.
Det talas i pjäsen om att vi har blivit känslokalla, eftersom vi dagligen läser om grymhet i tidningen. Kan vi bli mer berörda om vi ser det på scenen?
– Det tror jag absolut. Jag tror konst kan göra mycket mer djuplodande förändringar i människors medvetande än vad journalistik kan göra. Därför att man konfronteras på ett annat sätt med en utsaga än i en artikel. Ett telegram eller en bild försvinner bland alla andra telegram och bilder. Just det fenomen att jag är där i salongen och jag är där ganska länge – två timmar – och inte kan zappa över till någon annan kanal – det gör upplevelsen väldigt stark.
Kan du säga något om scenografin och skådespelarinsatserna?
– Jag tyckte egentligen inte att scenografin tillförde någonting, inte heller ljussättningen. Å andra sidan blev jag inte heller störd av det. Men för mig hade de lika gärna kunnat sitta rakt upp och ner på stolar. Det är inte uppsättningen som konstverk betraktat, som gör att jag kommer att minnas den. Jag tycker att regissör och ensemble löser sin uppgift på ett utmärkt sätt, för det känns som om de har ett ärligt engagemang i frågan, att de gör något som är viktigt för dem.
Det fanns ingen klassisk motpol i pjäsen. Saknade du det?
– Den klassiska teaterdramaturgin tror jag inte behövs i dag. Om jag ska vara lite kritisk tyckte jag att det var halvsvagt med mannen i pjäsen som hade en syster som omkommit i 11 september. Hans resonemang var ganska ytligt och tillförde inte särskilt mycket.
Formmässigt, att skådespelarna talar direkt till publiken – hur funkar det?
– Det kan förstås upplevas som väldigt gammalmodigt, men på mig fungerade det väldigt bra. De resonerar med mig, lyfter fram allvarliga argument till mig och tror att jag är kapabel att ha omdömen om det jag får höra. Jag känner mig respekterad på det sättet.
Kändes det rörigt med all fakta och alla olika personer?
– Lagom rörigt. Om det är lite rörigt är det bara bra, för då måste jag anstränga mig lite för att fokusera.
Du arbetar själv med politisk teater. Tror du att konsten har kraft att förändra världen?
– Det är en grundövertygelse jag har. Det beror på vad man menar med förändring, men jag tror inte att jag är den enda, som efter den här föreställningen, får en impuls att vilja göra någonting. Nya tankar och nya frågeställningar växer inte så ofta i en tidning eller i ett nyhetsprogram, men de kanske kan väckas i en teatersalong, i en roman eller på en vetenskaplig institution på universitetet. Den ideologiska nivån i vårt dagliga liv, hur vi förhåller oss till vår omvärld, kan påverkas av konstnärliga upplevelser.
Hur skulle du själv välja att sätta upp den här pjäsen?
– Det är det jag funderar på. Jag brukar alltid få en massa idéer när jag ser teater, men här fick jag inga. Jag har faktiskt läst manus en gång för länge sen då jag fick det av förläggaren. Men det här var mycket bättre än vad jag hade kunnat åstadkomma. Det är bra att texten kommer fram. Jag blev peppad och är jätteglad att jag fick gå med.
Betyg: 5 i angelägenhetsgrad
Anna Dahlbäck, Biträdande jurist på Bastling & Partners och Anna Massarsch, Jurist på Utlänningsnämnden
Anna Dahlbäck
Övrigt: Aktiv i Amnesty sedan 1990.
Åldder: 30 år
Anna Massarsch
Övrigt: Ordförande i Amnestys juristgrupp, som arbetar mycket med Guantánamofrågan.
Ålder: 30 år
Era intryck av pjäsen?
ANNA M: – Jättebra. Den speglar verkligen mycket av det vi känner igen från våra Amnesty-rapporter. Den är väl översatt, så att även vi som är jurister och jobbar mycket med såna här frågor tycker att den känns trovärdig. Skådespelarna kändes väldigt engagerade och tycktes mena vad de sa.
ANNA D: – Det var ingen jättestor teaterupplevelse, men det är ju inte heller någon vanlig teaterpjäs. Den är enkelt och opretentiöst gjord, vilket jag tycker var skönt. Jag ser den som en slags dokumentär, en skickligt gjord informationsteater.
Berätta om er erfarenhet av Guantánamofrågan.
ANNA M: – Jag har jobbat med frågan inom Amnesty i nästan tre år. Bland annat är Bisher Al-Rawi, som finns med i pjäsen, ett av de fall vi engagerar oss i. När det, som i hans fall, gäller de brittiska fångarna skriver vi till de brittiska myndigheterna, till fångarnas anhöriga och försöker få uppmärksamhet från ambassaderna. Vi arbetar mycket, men ser i princip inget resultat. Det enda svar vi har fått är ett brev från Tony Blairs kontor, där det står att de har mottagit vårt brev. Jobbet är egentligen rätt hopplöst. Det släpps fångar, men det är mest av taktiska och politiska skäl.
Det svåra med arbetet är att en del tycker att det är okej att de är fängslade för att de kanske är terrorister. Men om de har begått brott ska de ställas inför rätta med en korrekt rättegång, annars ska de skickas hem. Nu har Guantánamo blivit ett svart hål.
ANNA D: – Det som inte nämndes så mycket i pjäsen är vad som väntar dem om de ställs inför rätta. Det är ju inte med våra mått mätt några korrekta rättegångar de ställs inför.
ANNA M: – Nej, det är Pentagon som utser domarna, åklagarna och försvarsadvokaterna. De kan utdöma dödsstraff och domen går inte att överklaga.
Känner ni igen det ni såg i pjäsen?
ANNA M: – Det stämmer väl överens. I början av pjäsen berättar fångarna att de får be, att de får okej mat, men sakta försämras det och till slut får de samma mat tre gånger om dagen. Mehdi Ghezali, den svenske fången, berättade då jag träffade honom, om att de till exempel fick äta kokta ärtor blandade med okokta. Hela tiden utsattes de för sådana små saker, som sammantaget blev för mycket.
Blev ni berörda?
ANNA D: – Det blev väldigt mycket information och kanske inte så mycket dramatik. De spelade inte så mycket på känsla. Föreställningen blev snarlik ett föredrag, vilket gjorde att jag inte blev så berörd. Därmed inte sagt att det var dåligt.
ANNA M: – Jag blev berörd. Men för dem som inte är så insatta i Guantánamofrågan kanske det kan vara svårt att hänga med. Alla kanske inte förstår hur rättsvidrigt det är, att det finns bestämmelser över hur länge man får sitta häktad. Därför kan jag tycka att pjäsen skulle behöva kompletteras med samtal eller annan information.
Det fanns ingen klassisk motpol i pjäsen. Saknade ni det?
ANNA D: – Tom Clark stod ju visserligen för en motpol, men hans syster, som dog i 11-september, var tydligen en aktivisttjej som fördömde USA:s agerande i Mellan Östern. De representerade därmed den typen av amerikaner som är västeuropeiska i sitt sätt att tänka. Om man nu ska höra amerikanens röst hade det varit intressant att se hur gemene man i USA ser på muslimer, på Mellan Östern, på sin egen rätt att försvara sig.
Kan en sådan här pjäs påverka världen till det bättre?
ANNA D: – Här fungerar den mest som information. Politisk teater måste sättas in i det system där det verkar. Det här är en engelsk pjäs, som delvis är kritisk mot hur engelsmännen har agerat och inte agerat. I Sverige fyller den ingen funktion som politiskt påtryckningsmedel.
ANNA M: – Det är synd att den har en så kort spelperiod. Det ger signalerna att det är en pjäs som inte är så viktig.
ANNA D: – Man borde spela den för skolklasser och ha samtal med skådespelarna efteråt.
ANN M: – Pjäsen ger upphov till många diskussioner, inte bara kring det som sades på scenen. Jag frågar mig hela tiden hur det här kommer att sluta. En vacker dag kommer någon att behöva be om ursäkt för Guantánamo.
Betyg (Anna D): 4
Betyg (Anna M): 4,5
Lisa Jiman, Administratör på Hållpunkt/vårdmottagning för hemlösa
Övrigt: Har tidigare arbetat elva år på Österåkeranstalten, bland annat som vårdare.
Ålder: 42 år
Vad tyckte du?
– Den var jättebra, stark! Jag känner att jag verkligen vill engagera mig!
Hur mycket visste du om Guantánamo före teaterbesöket?
– Inte särskilt mycket. Jag har läst tidningar och sett på tv, men inte tagit del av några djupare analyser. Jag har tyckt att det har varit konstigt att det har suttit fångar där utan rättegång, men inte engagerat mig djupare i det.
Vad får du, som har arbetat många år inom svensk fångvård, för tankar kring Guantánamofängelset. Finns några som helst likheter?
– Möjligen kan jag känna igen fångarnas attityd mot väktarna – det att de inte vill bli kompisar och förtrogna med dem. Men i övrigt finns just inga likheter. Jag blev skrämd av att det verkar vara så odemokratiskt.
Gav föreställningen några nya insikter eller tankar? Påverkade den dig?
– Jag har alltid velat tro att det finns en rättvisa, men den här pjäsen visar, tycker jag, att det inte riktigt gör det. Att världssamfunden tillåter eller inte gör mer för att stoppa ett sånt här läger, det skrämmer mig. Pjäsen visar att de människor som sitter på höga nivåer inte är ett dugg klokare än oss som befinner oss lägre ner, snarare tvärtom.
Det talas i pjäsen om att vi blivit känslokalla, eftersom vi ständigt läser om grymheter i tidningarna. Kan vi bli mer berörda om vi ser den på scenen?
– Absolut, det visade den här pjäsen. När man får något presenterat så personligt som här går det lättare att sätta sig in i det. Jag tänkte mycket på min nittonårige son Johannes – tänk om han hade råkat ut för något liknande.
Var det något speciellt du fäste dig vid?
– Fångarna i lägret har inte fått veta vad de anklagas för. Det blir som i Kafkas Processen. Huvudfrågan är inte om de är terrorister eller inte – de har hur som helst rätt till en rättvis rättegång.
Pjäsen bygger på intervjuer samt autentiska brev och tal. Fungerar det att göra dokumentärteater på detta sätt?
– Absolut. Den formen borde man använda mer. En sån här pjäs borde man visa för gymnasieklasser.
Har teater, i denna form, någon kraft att förändra världen?
– Att se teater är starkare än att se på tv eller läsa tidningar, men nackdelen är att det inte når ut till så många. Den här pjäsen är så pass angelägen att den borde filmas eller skickas ut på turné, så att det inte bara är vi i Stockholm som får se den.
Betyg: 4 (5 för skådespeleriet)
Loading ...
