Musikalen med den tidsenliga titeln skrevs för Broadway med originaltiteln How to succeed in business without really trying och sattes för första gången upp i Sverige 1964 med bland annat Jarl Kulle på rollistan.
I Intimans uppsättning är handlingen förlagd till ett öppet och mycket nutida kontorslandskap på köksmaskinsföretaget Toastmaster International,
och moderna referenser har lagts in i form av skämt om Harry Potter och Vem vill bli miljonär.
Handlingen är enkel: Carl Johan Rask kommer till företaget som fönsterputsare, men klättrar med hjälp av list och en ledarskapshandbok till allt högre positioner –en väg som kantas av ogina kolleger och kvinnliga
frestelser. Därtill en liten kärlekshistoria, som slutar lyckligt trots att karriärsklättrandet till en början tar den mesta tiden i anspråk för herr Rask. Cést tout!
Anna Hedelius såg föreställningen tillsammans med tre nutida karriärister för att undersöka om de kände igen sig.
Caroline Åstrand
Yrke: Managementkonsult
Bor: Lägenhet på Södermalm i Stockholm
Går på teater: 3-5 gånger per år, oftast på de större teatrarnas mindre scener
Betyg: 2
Vad vill du ha ut av ett teaterbesök?
– Jag vill bli inspirerad och lära mig något nytt, bredda mitt perspektiv. Teater kan ge nya sätt att se på livet och kan få mig att förstå saker om mig själv eller om andra människor.
Fick du några sådana insikter av föreställningen på Intiman?
– Nej, inte så mycket (skratt). Men musikteater brukar inte ge det. Den typen av teater är ren underhållning, vilket i och för sig kan vara bra.
Vilka brister hade föreställningen?
– Historien håller inte. Den var både omodern och stereotyp.
Man har valt en titel som ligger i tiden och tycks ha ambitionen att spegla en modern arbetsplats. Kan du känna igen något från din egen?
– Som konsult får jag ju se väldigt många företag från insidan. Och visst kan jag känna igen bitar av omständigheterna i pjäsen, till exempel människotyper, hur folk håller ihop eller hur de vill klättra i karriären. Men alltihopa kändes väldigt ytligt. Det märks att det är en gammal pjäs – kanske kändes den inte lika ytlig för fyrtio år sedan. Men gör man en ytlig pjäs om människor som läser managementlitteratur, vilket från början är ganska ytligt, säger det sig själv att resultatet inte blir så djupt.
TMI – företaget där allting utspelade sig – var en arbetsplats där männen var chefer och kvinnorna sekreterare. Hur reagerade du på könsperspektivet?
– Det var en väldigt gammaldags bild av könsroller, ibland till och med plump tycker jag. De kvinnliga rollkaraktärerna stod långt ifrån var de flesta tjejer står idag. Det stack i ögonen att kvinnorna skildrades som om de inte presterade någonting på arbetsplatsen utan mest var intresserade av yttre attribut. Det stadiet har vi passerat på de allra flesta arbetsplatser idag, även om det fortfarande finns saker att göra vad gäller jämställdhet på jobbet.
Varför tror du att man väljer att sätta upp en sådan här pjäs idag?
– Med tanke på titeln vill de spinna på något som ligger i tiden. Temat är förstås inte så vanligt när det gäller musikteater, så det var väl den bästa pjäs de kunde hitta som handlade om detta.
Man har försökt förlägga den till nutiden genom moderna referenser? Funkar det eller hur kunde man ha gjort i stället?
– De skulle ha gjort skillnaden mellan manligt och kvinnligt mindre. Kanske kunde någon av rollerna ha bytt kön.
Tror du att den kommer att gå hem hos den stora massan?
Den kan nog funka.
– Kvalitetsmässigt var den helt OK vad gäller sång- och skådespelarinsatser. Ensemblen gör ett bra jobb.
Martin Edwall
Yrke: Marknads- och försäljningschef i delägt företag
Bor: Lägenhet på Djurgården i Stockholm
Går på teater: 10-15 gånger om året, oftast på Dramaten, Stadsteatern, Operan eller på fria scener
Betyg: 1 (”Jag hade gått därifrån om jag inte hade varit där för att bli intervjuad”)
Varför går du på teater?
– Jag vill få nya tankar eller nya tolkningar på ett känt problem. Jag vill att ämnet ska röra människors relationer eller samhället. När jag går på opera går jag för att njuta av musik och sång. Jag är däremot inte så förtjust i den typen av musik som spelas i musikal.
Fick du några nya insikter av Hur man lyckas i business?
– Nej! (stort skratt). Däremot gav den en annan typ av tankar. Jag blev provocerad och upprörd över att de har gjort föreställningen så lättsmält och enkel för att den ska passa en bred publik. Sång, dans, musik och halvkända namn – allt är lite halvdant och inget skulle kunna stå för sig själv. Mig roade den inte alls! Det var plågsamt att se!
Med tanke på att du arbetar inom den så kallade affärsvärlden – kände du igen dig?
– Nej, jag tycker att manuset var unket. Pjäsen skildrar en struktur som inte längre finns – med sekreterare, avdelningar att klättra mellan och en strikt hierarki. Hur personerna bytte avdelningar på företaget hade ingenting med deras kunskaper att göra. Det verkliga arbetslivet av idag är extremt prestations- och resultatinriktat.
De hade också försökt datera pjäsen till 2000-talet genom att lägga in nutida referenser, men det funkade inte tycker jag.
Hur hade de i stället kunna göra för att få pjäsen mer aktuell?
– De hade nog varit tvungna att skriva något nytt som har med arbetslivet av idag att göra. Att ha med ordet ”utbränd” i titeln är ganska genomskinligt. Det är för att locka folk, men det anser jag är falsk marknadsföring.
Var något i pjäsen bra?
– Scenografin var väl genomförd.
Hur ställer du dig till könsperspektivet?
– Den visade upp en riktig mossig kvinnosyn. Kvinnorna skulle vara piffiga och ville bo i villa i Danderyd.
Är arbetsplatserna av idag så jämställda då?
– Nej, i och för sig inte, men det är inte den problematiken man behandlar i pjäsen. Visst är könsfördelningen på högre poster ojämn i verkliga livet. I pjäsen är den dock obefintlig.
Varför tror du att man sätter upp en sådan här pjäs?
– Privatteatrarna är beroende av biljettintäkter och vänder sig till en publik som inte går så ofta på teater. Därför satsar de på säkra kort, som till exempel några kända namn från TV. De som ser den här typen av teater köper trygghet, vill bli roade för stunden.
När jag gick på gymnasiet arbetade jag som biljettvaktmästare på privatteater och det var så tydligt att publiken var ute efter något annat än själva föreställningen. De kom med buss till teatern, bodde på något hotell i Stockholm och tog ett glas före föreställningen. För dem var det litet grann som att gå på fest. För en sådan publik funkar nog den här pjäsen. Men det borde gå att göra lite mer intelligent teater även i en sådan genre som musikal.
Jonas Vestin
Yrke: Säljchef på amerikanskt programvaruföretag
Bor: Lägenhet på Kungsholmen, Stockholm
Går på teater: 1-2 gånger om året, oftast på shower eller privatteater
Betyg: 2 (”Jag skrattade några gånger. Den gav halvförströelse för stunden”)
Varför går du på teater?
– Det är en event bland andra, en happening och i högsta grad en social grej. Jag skulle aldrig gå på teater ensam.
Hur väljer du pjäs?
– Jag väljer någon som verkar rolig och som har fått bra press.
Vad tyckte du om Hur man lyckas i business?
– Den var lite underhållande. Det bästa av allt var chefen som var Gnagare (AIK:are) och anställde en annan Gnagare, men kickade en Djurgårdare. Det har jag berättat för många efter föreställningen. (Jonas hejar naturligtvis själv på AIK!)
Hur var det med referenserna till arbetslivet? Kände du igen dig?
– Sådär! Det märks att pjäsen är gammal och skriven av folk som inte själva har jobbat på kontor. Den innehåller alla vanliga fördomar om hur affärslivet ser ut. Min erfarenhet av den världen är att alla är fokuserade på resultat och på att göra affärer. Om jag så skrev den minsta födelsedagssketch om affärslivet så skulle jag vinkla det på just detta tema – att göra affärer. Det handlade det inte alls om i den här pjäsen.
Vad sägs om könsrollerna?
– Otroligt gammalmodiga. Det är de visserligen i verkligheten också, men det blev overkligt att ingen tjej ville uppåt eller blev irriterad på gubbstyret.
Hittade du några nutidsreferenser?
– I situationskomiken fanns det sådana, men dessa skämt var ju också lätt utbytbara.
Stämde innehållet överens med titeln?
– Inte alls. Originaltiteln är mycket bättre – How to succeed in business without really trying. Med ordet business på svenska menas att ”göra affärer”, medan business på engelska mer allmänt betyder verksamhet. Några affärer gjorde de ju inte i pjäsen över huvud taget.
Varför tror du att man sätter upp en sådan här pjäs?
– Den spelar på fördomarna om privat näringsliv. Många har inte sett den världen själva, så de kan nog finna en viss humor i föreställningen.
Hur kommer den att gå tror du?
– Den blir nog ingen storsäljare, men rätt många kommer att tycka att den är småtrevlig.
Vad sägs om ensemblen?
– De var inga stora skådespelare, men de kunde prestera klassisk revyunderhållning. Dansarna var rätt söta. Men de stod inte för något kulturellt lyft precis.
Loading ...
