Tjechovs Måsen ställde redan när den skrevs vid förra sekelskiftet gamla och nya former för teater mot varandra. Men Noréns uppsättning av Måsen strävar inte efter att insvepa publiken i ryskt sekelskifte. Den sätter i stället teatern som form i rampljuset.
Föreställningen är uppbruten och avskalad. Vissa scener görs med manus i hand för att sedan tas om i spel. Ljusbord, tekniker och sufflös sitter fullt synliga i den till synes halvfärdiga scenografin på den svarta scenen. Kostymerna är moderna och skulle kunna vara skådespelarnas egna.
– Det är ett modernt tempo, personerna har alltid ont om tid, tåget ska gå och viktiga beslut fattas, säger Lars Norén om Måsen på presskonferensen några dagar innan premiär.
Ensemblen är överens om att Måsen är modern. Att spela den i nutid är inte att flytta fram den – att spela den i dåtid vore att flytta tillbaks den.
Nummer såg en föreställning i Umeå strax efter premiären med Anders Ringnér, 26 år, Towe Wadensten, 16 år, Anna Olsson, 52 år, och Moa Larsson, 29 år, och frågade dem vad de tyckte.
Towe Wadensten, 16 år
Bor: Umeå
Gör: Går designprogrammet på gymnasiet
Går på teater: ca 6 gånger per termin
Vad tyckte du om föreställningen?
– Det första jag blev irriterad på var att de rökte – jag räknade till nio cigaretter sammanlagt. Jag tycker inte att man ska behöva bli förgiftad när man går på teater. Och tänk på alla astmatiker… Sedan är det mycket text som gör det stelt och det blir lätt att det inte händer så mycket. Det var inte riktigt min typ av pjäs, jag är intresserad av mer handling och mindre text. Men skådespelarna var duktiga. Regin var intressant ibland – att de läste text som om de repeterade var ganska tufft. Scenografin var inte så bra, den kändes stel men samtidigt rörig, lite plottrigt. Det kändes inte genomtänkt, som om man lagt dit olika saker.
– Jag tyckte om hur de gjort den lilla pjäsen (när Nina spelar upp Konstantins text), hur den var regisserad och ljussatt, den var läcker.
Fastnade du särskilt för någon karaktär?
– Ja hon som spelade Nina var duktig och så var det en ganska intressant karaktär. Och så han som ville bli författare, Konstantin.
Hur skulle du placera föreställningen i tid?
– Den var lite obestämd, det kändes inte så viktigt vilken tid det var. Kostymen var modern men innehållet kändes äldre. Men någon gång under 1900-talet i alla fall.
Kändes föreställningen aktuell för dig i dag?
– Till viss del. Det kändes aktuellt med Konstantin som inte kunde motsvara sin mammas krav. Det är fortfarande så att det ställs mycket krav på unga från samhällets sida. Även Ninas öde kändes aktuellt. Att hon inte visste vad hon gav sig in på, att hon så gärna ville bli berömd att hon övergav allt.
Skulle du rekommendera den till någon annan?
– Ja till min mamma, till någon i medelåldern. Men inte till så många i min ålder, i alla fall inte till de som har samma smak som jag har. Men en del i min ålder skulle säkert gilla den.
Vad tyckte du om greppet att visa att man faktiskt spelar teater?
– Det var fascinerande, det kändes lite nytt. Det var ett intressant inslag att man tog vissa delar och upprepade dem. Men det kom lite ojämnt. Ett långt parti var naturalistiskt, sedan bröts det, det kändes lite förvirrat.
Anders Ringnér, 26 år
Bor: I Umeå
Gör: Jobbar som sjuksköterska
Går på teater: 3-4 gånger per år
Vad tyckte du om föreställningen?
– Jo den var bra, herregud. Jag tyckte det var kul var att alla var där hela tiden, de fanns på scenen även fast de inte hade någon egentlig betydelse. Sedan har jag ju någon sorts böjelse för jättestora kostymdramer med jättemycket rekvisita och så där, men samtidigt går ju innehållet fram på ett annat sätt om det är sparsmakat som det var här.
Var det något du kände dig tveksam till?
– Det jag från början inte förstod var varför han gjorde de här omtagningarna. Det första omtaget tyckte jag inte fyllde någon funktion men samtalet mellan mamman och sonen… de framförde samma sak på två totalt helt olika sätt. När de bara satt och läste mot varandra var jag riktigt upprörd och tänkte: Men gud så oprofessionellt kan de inte sina repliker, det här måste det finnas någon tanke med på nåt sätt? Men sen blev det ju otroligt… och det var häftigt för man visste ju vad de skulle säga. I den sekvensen när de bara läste så var det väldigt svårt att ta nåns parti. Men efteråt när de spelade samma stycke flyttades mina sympatier helt från mamman till sonen.
Var det någon karaktär som du fastnade särskilt för?
– Ja han författaren, Trigorin. När han berättade om sina våndor med skrivandet att det förföljer en hela tiden, det var ganska kul. Precis så var det när jag skulle skriva c-uppsats. Till och med en så förhållandevis liten och inte så emotionellt engagerande grej förföljde mig jämt.
Hur skulle du placera föreställningen i tid?
– Vissa ord röjer att det är länge tillbaks, ”kör fram hästarna” till exempel, men problemet är väl tidlöst. Det ålderdomliga språket bryts av moderna ord som ”abab-vakt” – det blir ett stilbrott. Det kändes konstigt, inte enhetligt. Å andra sidan, vill man nå en distanskänsla så gör man det.
– Men när jag tänker på karaktärerna så tänker jag på dem i ålderdomliga kläder.
Skulle du rekommendera den till någon annan?
– Ja, det är ju kul med lite annorlunda teater där det inte är genom rekvisita och scenbyten som man förstår vad som händer.
Stämde din bild av Norén överens med föreställningen?
– Jag har inte sett Norén tidigare, men jag trodde nog ärligt talat att det skulle vara mer svårtillgängligt. Men det beror väl på vad han sätter upp också. Någonstans går väl gränsen för hur svårtillgänglig man kan göra en pjäs.
Moa Larsson, 29 år
Bor: I Bjurholm, 7 mil från Umeå
Gör: Avbrott i präststudierna, jobbar som tjänstebiträde i Bjurholms församling
Går på teater: 5 gånger per termin
Vad tyckte du om föreställningen?
– Skådespelarna var ojämna. En del gjorde bra ifrån sig, som Konstantin, Trigorin och Arkadina medan andra spelade mer teater. Jag såg Måsen på Stockholms stadsteater 1997, det var något av det bästa jag sett, så man jämför.
– Vissa delar var bra, andra kändes mer som regissörsgrejer: de kastade stolar och gick runt i olika mönster. Jag förstod inte vad regissören ville säga. Man hann nå en känslostämning, sedan bröts det av ett regissörstrick. Men när de dansade runt med varandra – det var en regissörsgrej som sa något om karaktärernas relationer till varandra – det var bra.
Var det något du kände dig tveksam till?
– Ja, kostym och scenografi var jätteavskalad. Tanken är väl att i nakenheten är det bara människorna som syns. Men det blir väldigt tråkigt, färglöst och skelettartat. Skådespelarna skulle ha kunnat vara människor som man plockat in från gatan.
Hur skulle du placera föreställningen i tid?
– Jag upplevde att de gjort mycket i nutid. Det är väl ett sätt att få den att kännas aktuell, men jag är lite allergisk mot de där greppen. Man behöver inte göra det i nutid för att publiken ska förstå aktualiteten – så dum är inte publiken.
Var det någon karaktär du fastnade särskilt för?
– Jag identifierade mig med andra karaktärer nu än när jag såg den 1997. Nu var det mest Masja och Arkadinas bror Sorin. Tidigare var det mest Nina jag identifierade mig med.
Vad sa föreställningen dig?
– Jag undrar om det är typiskt Norén? Min uppfattning om Tjechov är att alla sitter fast men ofta skulle kunna bryta sig lösa om de bara ville. Det var inte så här. De kommer ingenstans, de är dömda. Om de ska vara sanna människor kan de inte flytta på sig. Nina kan inte gå tillbaka till Konstantin, då skulle hon ljuga för sig själv, eftersom hon älskade Trigorin.
Skulle du rekommendera den till någon annan?
– Jag skulle inte rekommendera den till någon som är ovan att se teater. Men om man är van att se teater tycker jag att man ska gå, den har sina kvaliteter. Man går inte oberörd därifrån.
Anna Olsson, 52 år
Bor: I Vännäsby
Gör: Jobbar som undersköterska
Går på teater: Mindre än en gång per år
Vad tyckte du om föreställningen?
– Jag tyckte den var jättebra. Den hade mycket komik och mycket sorg och det är väl lite grann så det är i verkliga livet. Jag fick hålla mig för jag höll på att börja grina när de spelade Elton John och allting blev så sorgligt. Mycket var ju egentligen sorgligt för de flesta, alla hade sina tråkigheter och det var ju egentligen inte någon som tyckte att det var riktigt bra.
– Men det var ironi i det, det var roligt mellan varven och det är bra om man får skratta lite också. Det var ju mycket roliga, underfundiga repliker.
Var det någon karaktär som du fastnade särskilt för?
– Framför allt mamman och sonen (Arkadina och Konstantin, red.anm). De var bra. Och även Nina. Alla hade något… även den här kraftiga karln (förvaltaren Sjamrajev) som var så duktig på att sjunga. Han bröt alltihop, han var överraskande.
Var det något du kände dig tveksam till?
– Det var i så fall att man inte hörde riktigt vad de sa. Det hände mig flera gånger. Men man gissade sig till och så får man ju sammanhanget ändå när de fortsätter prata, så det var inte så farligt. Och så blir man bara mer koncentrerad, så på så sätt var det bra. Men jag tyckte det var bra att det var enkelt och att de gjorde lite hipp som happ. Många kan väl tycka att det var kanske lite dålig ordning, men det tyckte jag var bara bra.
Hur skulle du placera föreställningen i tid?
– Nutid, 2000-tal, man kände igen sig i mycket.
Vad sa föreställningen dig?
– Jag tycker att man får lära sig hur egoistisk människan egentligen är. Många av dem var det på olika sätt, visade inte hänsyn och tänkte bara på sig själva. Det är ju ofta så i dagens Sverige att man är egoistisk. Som mamman i pjäsen som bara gick upp i sig och sitt. Hon hade ju pengar men ville inte låna ut till sin son, det skulle gå bara till hennes klädgarderob. Och att hon skulle vara så himla perfekt, att hon inte skulle kunna gå ut i trädgården i morgonrocken. Det är ju många som är så. Inte skulle jag tänka på att kamma håret bara för att gå och hämta tidningen, jag tänker inte på vad grannarna ser. Men många vill inte visa något annat än det perfekta skalet. Det är skrämmande.
Loading ...
