Genom att i sin och Jan Marks bearbetning ha flyttat dramats händelseförlopp från Boston i USA på tidigt 1800-tal till Stockholm och tiden runt mordet på Olof Palme 1986, orsakade Peter Oskarson en debatt om operans möjligheter att vara politisk.
Men för Nummers panel är huvudfrågan istället om musikteater är en form av scenkonst som lämpar sig bättre än andra för en synskadad publik.
– Hade jag inte fått operans handling berättad för mig så hade jag inte förstått någonting av den. Att bara höra musiken hade känts så lösryckt ur sitt sammanhang att det inte fungerat alls, säger Monica Granberg.
– För att få en bild av hela föreställningen hade det krävts något slags förhandsinformation om scenografi, kostym och handling tillgänglig på punktskrift eller på Internet, fortsätter hon.
Jonas Pettersson instämmer och menar att problemen är svåra att rätta till.
– Handlingen är så intensiv och musiken har så få pauser att det är svårt att tänka sig var en syntolk skulle kunna komma in med sin information.
Det stod dessutom dåligt till med hörbarheten i salongen.
– Jag försöker lära mig isländska genom att lyssna på inspelningar av språket. När det är något där jag vet vad det handlar om så förstår jag nästan alla ord, men om jag inte vet så förstår jag överhuvud taget ingenting. Samma sak var det med sången här.
Linnea Sjunnesson höll med om otydligheten och önskade att operan använt sig av textmaskinen. Annars var hon mest tveksam till regikonceptet.
– Musiken är fantastisk, men jag förstår inte riktigt poängen med att flytta operan till Olof Palmes tid. Det ligger för nära för att vi ska kunna bearbeta det. Då hade det nästan varit bättre att göra operan om Gustav III och dra parallellerna i programmet.
Även Ola Fischer höll med om musikens höga kvalitet och var skeptisk till nutidsförflyttningen av den här redan från början politiska operan.
– Jag stördes lite av alla röda fanor och alla röda rosor som kastades på den som skulle föreställa Olof Palme. Det kändes lite populistiskt. Och det antyds försiktigt, genom två smygande män i propra kostymer, att det skulle handla om något slags sammansvärjning av direktörer som röjt Olof Palme ur vägen. Och att det faller rosor över den skjutne Palme känns nästan lite osmakligt.
Men Monica Granberg håller inte med om det.
– Man kan knappt säga att det handlar om Palme. Det är en så fri tolkning och mest av allt bara anspelningar som egentligen känns ganska onödiga. Det fanns ju vad vi vet inte någon älskarinna och alla vet ju att Olof Palme gick på bio och inte på maskerad kvällen då han blev skjuten.
– Det hade varit ännu roligare att göra en egen opera om Palmemordet som anpassats till de företeelser som var då. Med Christer Pettersson och allt, tillägger Jonas Pettersson.
Palme som Frälsaren
Linnea Sjunnesson fick helt andra associationer.
– Jag kom hela tiden att tänka på Bibeln och Passionshistorien: frälsaren (Palme) är dödsdömd och han vet om det själv men går in i det ändå och förlåter sina mördare. Det är kanske lite magstarkt att jämföra Olof Palme eller Gustav III eller Hertigen av Warwick med Jesus, men det går att se paralleller här i alla fall.
Men vilket är då svaret på huvudfrågan: fungerar musikteater bättre för synskadade än annan scenkonst?
– Har man varit seende och gått på opera tidigare så vill man ju inte missa det. Men om man inte har kunnat se sedan tidigare och inte sett opera tidigare så blir det svårt. Det är helt enkelt don efter person. Men oavsett det så krävs det information och extra arbete för att kunna ta till sig opera, säger Monica Granberg och summerar därmed panelens åsikter i ärendet.
Loading ...
