I bakgrunden sjunger sorgfågeln sin sorgligaste av sorgliga musik, fullmånen lyser kallt över väverskans drömväv, dödens sjö är svartare än natten och dunkla skogen hos Riddar Kato har nog aldrig varit så dunkel som i denna uppsättning av Mio min Mio.
När regissören Stina Ancker sätter upp Astrid Lindgrens saga om den föräldralöse Bo Wilhelm Olsson som drömmer sig bort på en bänk i Tegnérlunden till Landet i fjärran, så väljer hon att inte väja för det skrämmande utan accentuerar det istället med rejält ”freaky” effekter.
Till och med musiken, komponerad av Benny Andersson, framkallar kalla kårar. Och det vackra landet där Mios fader Konungen bor är så blekt i sin framtoning – och Konungens röst så svagt tonlös – att man knappt tror att vare sig landet eller han existerar.
Jag skulle vilja påstå att alla över 35 finner föreställningen ganska skrämmande, men barn verkar inte vara av samma mening.
Nummer gick på ett genomdrag två dagar innan premiären och frågade ut fem tolvåringar från Lillholmsskolan i Vårby utanför Stockholm om vad de tyckte.
Andreas
Bor: Skärholmen
Ålder: Tolv år
Betyg (1 – 5): 5
Vad tyckte du om föreställningen?
Jättebra.
Vad var det som var bra ?
– Den var bara bra!
Vad det något i som inte kändes så bra i föreställningen?
– Hästen, det var inget kul att den var så overklig (hästen är konstruerad av en stålställning som bärs av fyra aktörer, red.s anm.)
Hade du läst boken innan?
– Nej, men jag har sett filmen.
Foad
Bor: Norsborg
Ålder: Tolv år
Betyg (1 – 5): 5
Vad tyckte du om föreställningen?
– Den var bra, för man kände igen så mycket.
Vad var det som var bra ?
– Aporna! (spejarna, red.s anm.)
Vad det något i som inte kändes så bra i föreställningen?
– Hästen. Det var inget bra att man såg människorna som bar den, att man såg deras huvuden.
Hade du läst boken innan?
– Ja, men den var inte likadan.
Hur gammal tycker du man ska vara för att se den här föreställningen?
– 3 år!
Fiorella
Bor: Vårberg
Ålder: Tolv år
Betyg (1 – 5): 5
Vad tyckte du om föreställningen?
– Bra, Jättebra!
Vad det något i som inte kändes så bra?
– Hästen. Och att husen var så små (slottet m fl är uppbyggda i modellform, red.s anm.). Och spejarna i första halvleken, de var konstiga. (skratt!). De flesta som satt längst fram blev rädda. Sedan trodde jag att Riddar Kato skulle se läskigare ut.
Hade du läst boken innan?
– Nej, jag hade varken läst boken eller sett filmen innan, men jag hade hört vad den handlade om av kompisar.
Sofia
Bor: Vårberg
Ålder: Tolv år
Betyg (1 – 5): 5
Vad tyckte du om föreställningen?
– Bra. På filmen ser man inte lika mycket som man gjorde på den här teatern.
Vad det något i som inte kändes så bra i föreställningen?
– Jag tyckte ljudet var för högt.
Hade du läst boken innan?
– Jag har både läst boken och sett filmen. Teatern var mer lik boken än filmen.
Vad är bäst, teater eller film?
– Teater! Det blir mycket mer verkligt och då blir det också mer skrämmande.
Hur gammal tycker du man ska vara för att se den här föreställningen?
– 7 till 60 år!
Cathrin
Bor: Vårberg
Ålder: Tolv år
Betyg (1 – 5): 5
Vad tyckte du om föreställningen?
– Bra.
Vad det något i som inte kändes så bra?
– Hästen – och de små husen.
Hade du läst boken innan?
– Ja.
Sammanfattning
Högsta betyg på Mio min Mio gav alltså denna tolvårings-panel. Sammanfattningsvis kan det väl konstateras att bara en av de tillfrågade blev skrämd av föreställningen – sedan kan man ju fråga sig hur sanningsenliga ett gäng tuffa tolvåringar är när de sitter och ska tycka högt inför varandra.
Illusionsbrott, som icke trovärdig häst och modellhus, var inte populärt hos någon av de tillfrågade. De ville vid en närmare utfrågning att hästen ”skulle se ut som en häst” och förslag på hur detta skulle gå till var bland annat att den kunde vara konstruerad av en riktig djurhud istället.
I övrigt var alla överens om att teater kan vara mycket mer ”verkligt” än film – och därmed också mycket mer skrämmande. ”Det är ju levande människor på scenen”, som någon uttryckte det.
Att datorspel och annan visuell underhållning på skärm skulle ha gjort unga slipade och svårare att underhålla med teater, höll ingen i denna panel med om. För dem var Mio min Mio en minst lika cool upplevelse som någon annan underhållning. Där kom undertecknads fördomar på skam.
Men att åldersgränsen 7 år ska tas på allvar, är något jag vill understryka. Själv gick jag med 4-årig dotter som under hela föreställning satt tätt uppkrupen i mitt knä. Visserligen inte ett dugg skrämd, enligt sig själv, bara lätt konfunderad och med en enda lakonisk fråga i slutet: ”Mamma, vad är ett stenhjärta?”.
Loading ...
