Som dotter till Kristina Lugn och adept till Thorsten Flinck har Montelius väl förspända tyglar eller ett tungt lass att axla, beroende på hur man ser det.
Kattsanden är en pjäs om Hasse de Medeiros – en medelålders man med eget bibliotek, ett svalt förhållande till äldsta dottern Rigmor och en incestuös relation till den yngre Renée. I Kattsanden figurerar också militären Per Robert och Niam Kang, som blir de Medeiros make. Tre pyjamasklädda musiker ger pjäsen en mjuk och melodiös inramning.
Så här tyckte kvällens Panel, som består av Anna Timar, 22 år; Marcus Söderlund, 25 år; Göran Willis, 51 år samt Monica Hedelius, 64 år:
Anna Timar, 22 år
Yrke: Städar tåg på SJ
Bor: Södermalm i Stockholm
Går på teater: Cirka 3 gånger per år
Vad tyckte du om pjäsen?
– Bra! Jag drogs med mycket. Ibland tycker jag att det är jobbigt med teater för att det inte går att känna någonting inför historien, men det gjorde jag här.
Vad var det du kände?
– Både glädje och sorg. Vissa scener kunde jag känna igen mig i. Jag tyckte att det var skönt och rörande att det blev något slags försoning i slutscenen.
Dina reaktioner på skådespeleriet och musiken?
– Alla rollerna var väldigt helgjutna tyckte jag. Per Robert var en skön gestalt. Musiken passade bra ihop med pjäsen.
Kände du obehag inför det incestuösa temat?
– Ja, det blev lite äckligt med relationen mellan Renée och pappan. Däremot kunde jag förstå förhållandet mellan pappan och Niam Kang. Den var känslomässig på ett annat sätt.
Hur reagerade du på alla de runda ord och svordomar som används i pjäsen?
– De störde inte mig. Språket i övrigt hade så tvära kast att jag var tvungen att vara väldigt koncentrerad hela tiden.
Skulle du rekommendera Kattsanden till dina vänner?
– Absolut.
Marcus Söderlund, 25 år
Yrke: Pluggar film
Bor: Södermalm i Stockholm
Går på teater: Cirka 1 gång per månad
Vad tyckte du om pjäsen?
– Jag tyckte om den delvis. Men den var märklig och svår att smälta. Den hängde väldigt mycket på långa monologer och hade inte så mycket handling. Det gjorde att jag lätt tappade bort mig om jag tittade på någon annan än just den som pratade.
Vad var det som var bra?
– Den var dramaturgiskt nyskapande och så var den rolig och komisk men kunde också bli obehaglig. Skrattet fastnade i halsen. Också skådespeleriet funkade bra.
Vilka är dina största invändningar?
– Den fria formen följdes inte fullt ut. I applådtacket till exempel kom skådespelarna in på samma gamla vanliga teatermanér som vanligt. Det kändes lite grann som om det nyskapande blev ett självändamål. Historien var så absurd att jag inte kunde ta den på allvar. Pjäsen fick mig aldrig att rysa.
Hur reagerade du inför alla de runda ord som användes?
– Jag hade i och för sig inga problem med dem, men det kändes som om språket var till för att provocera. Det blev lite fånigt med alla könsord.
Dina reaktioner på musiken?
– Den funkade väl sådär tycker jag. Stämningen i musiken var väldigt enkel, vilket gjorde att den skiljde sig för mycket från pjäsen. Men sången var bra.
Vilken publik tror du att pjäsen riktar sig till?
– Helt klart mot en ung publik, men publiken under föreställningen var ändå väldigt blandad, vilket förvånar mig.
Skulle du rekommendera Kattsanden till dina vänner?
– Ja, det skulle jag ändå göra.
Göran Willis, 51 år
Bor: Kungsholmen i Stockholm
Yrke: Tv-producent, författare
Går på teater: Cirka 10 gånger per år
Vad tyckte du om pjäsen?
– Den var träffsäker, absurd och bitvis rolig. Men den var onödigt tillkrånglad. De kunde ha hoppat över att göra varenda scen så överdriven. Om man i en scen äter inälvor och i nästa har världens största bibliotek fast det bara innehåller fyra böcker finns det inget för publiken att luta sig mot. Man känner sig otrygg.
– Scenen där dottern ammar sin pappa kunde ha gjorts till något starkt, men här kändes den liksom många andra scener som ytligt effektsökeri.
Engagerade ämnet?
– Jag förstod nog aldrig riktigt vad ämnet var annat än att en skadeskjuten familj skulle presenteras. Lite som hos Lars Norén, med den skillnaden att i den här pjäsen gick det inte att ta någonting på allvar. Rollgestalterna gjorde sviniga saker, men det grep inte tag i mig ändå.
Hur tyckte du att musiken fungerade?
– Musiken kändes äkta. De som spelade var som små oskyldiga barn, som blev vittnen till det perversa skådespelet.
Dina reaktioner på språket med alla runda ord?
– Jag är inte speciellt förtjust. Också där handlade det mest om effektsökeri, vilket gjorde att jag fjärmade mig.
Är pjäsen realistisk?
– Nej, såna där människor finns inte. Jag avfärdade temat på grund av överdrifterna. Alla teaterklichéer skulle utmanas och ingenting fick vara riktig dramatik. Därför känner jag mig främmande inför idén med pjäsen.
Tror du att Martina Montelius kan lyckas som dramatiker i framtiden?
– Hon har en tydlig stil, som är annorlunda. Jag tror att hon har talang. ”Ett intressant misslyckande” skulle ha blivit min rubrik om jag hade skrivit en artikel om pjäsen.
Monica Hedelius, 64 år
Yrke: Pensionär, fd lärare i svenska och tyska
Bor: Sollentuna
Går på teater: 15-20 gånger per år
Vad tyckte du om pjäsen?
– Den kändes onödig. Jag gick inte hem med någonting annat i bagaget än förvåning. Men jag tyckte att skådespelarna var duktiga som gjorde så mycket av en så dålig grund. Skådespeleriet var helt enkelt väldigt bra. Också regin var utmärkt, med flickan i pyjamas som fick agera krucifix till exempel.
Varför var grunden så dålig?
– Pjäsen var för absurd. Den stackars huvudpersonen kastades från den ena känslan till den andra. Vilken arbetsinsats! Men ingenting i pjäsen ledde fram till någonting annat än mord, en dålig lösning.
Hur reagerade du på alla runda ord?
– Sånt behövs inte. Samma sak går att skildra med betydligt större finess. Jag tycker om att få tänka själv och anstränga mig lite för att förstå, inte bara få allting serverat rakt på sak – det är för enkelt.
Kunde du känna obehag inför det incestuösa temat?
– Nej, som det presenterades i den här pjäsen berörde det mig inte. Mycket av det som utfördes på scenen var inte trovärdigt. En och annan människa är kanske så sammansatt som mannen i pjäsen, men jag har aldrig träffat på någon som är så konstig.
Dina känslor inför de övriga rollgestalterna?
– Om det var någon jag tog parti för så var det Rigmor. Jag tyckte synd om henne och kunde förstå hennes agerande, så hunsad som hon var. Per Robert avvek från de andra. Han skulle väl fungera som något slags antik kör och kommentera dramat, men det var inte konsekvent genomfört.
Kommer du att rekommendera pjäsen till dina vänner?
– Nej, inte till det priset.
Loading ...
