Dramatikern Sisela Lindblom blev världsberömd i Sverige för att ha dragit igång och dominerat den så kallade väskdebatten för några år sedan. I samma veva kom hennes subtilt ironiska roman De skamlösa – ett välsvarvat samtidsdokument med alienerade modemänniskor i fokus. Jag slukade den som om den hade varit en fett syndig glass i glas på någon posh bar i Milano.
Lindblom har örat mot marken och ett vidvinkelperspektiv som i kombination med hennes känsla för detaljer, språkliga gehör och dovt mullrande raseri ger henne en unik kvalitet.
Stjärnan är Lindbloms bidrag till Göteborgs stadsteaters lilla scen, där man de senaste åren bokstavligen radat upp spännande, samtida europeisk dramatik. Och det hålls balansen den här gången också.
Lindblom låter fem av husets skådespelare göra en teatervariant på tv-fenomenet kändisar äter mat och pratar om sig själva medan pöbeln tittar på. En pang på-parodi på SVT:s Stjärnorna på slottet varvas med metadokumentärt prat med skådespelarna som sig själva, underfundig problematisering av servicesamhället och – till min stora glädje – en hel del perukhumor.
”För att komma mig nära på riktigt måste ni stoppa kameran i röven på mig”, säger Sven-Åke Gustavsson, och menar att de som äter och pratar inför publik bara spelar sig själva, per definition. Dekor och kostym fångar upp hans replik om invärtesfotografi, med stiliserade röntgenbilder på ryggtavlor, ärmar och så vidare. Smart och snyggt.
Gustavsson konstaterar att allt som sägs är och förblir repliker. Och Åsa-Lena Hjelm utbrister otåligt att den där manusförfattaren ”Cecilia” som ligger bakom allt, egentligen mest vill vara fransk och fin.
Och visst är allt teater, men det är intelligent komedi som i min värld ger skådespelarna ovanligt stort svängrum. Jag köper hela kitet – att Fredrik Evers hade velat dansa balett, att Henrik Holmberg är understatementclown, att Marie Delleskog parerar kvinnofällor och att Åsa-Lena Hjelm brukar ilsknar till.
Och jag tror på riktigt att Sven Åke är lika jättetrött som han gör gällande den sista kvarten. Mitt enda aber med Stjärnan är nämligen att den är för utdragen tidsmässigt för sitt eget bästa. 95 minuter är helt enkelt för mycket av det goda.
Loading ...
