Att säga att det antika dramat är inne verkar ju befängt med tanke på att det är där den västerländska teatern har sitt ursprung. Men ibland poleras det lite extra på de där tragedierna om makt, våld, öde, kärlek, offer.
Smarta samtidsnärmanden har vi på sistone kunnat se i stan i Malmödramatikern Christina Ouzounidis Lagarna på Teater Galeasen och Vit, rik, fri på Stockholms stadsteater. Ett intelligent nutidskopplande språkarbete inte helt väsensskilt från Sarah Kanes sätt att närma sig Hippolytos av Euripides. Den brittiska 1990-talsdramatikerns version, Fedras kärlek, spelas nu på Moment teater.
Den skräpskrikiga estetiken här har förändrats, med uppsättningen av Stig Dagermans De dömdas ö som tydligt exempel på en lugnare, sorgsnare ton. Fedras kärlek upplever jag som en fortsättning på den utvecklingen men med mycket gammal Momentkänsla. Det passar pjäsen perfekt. Sarah Kane passar perfekt här, precis som syntes i deras Befriad för några år sedan.
Regissören Pontus Stenshäll manar helt lugnt fram en krypande undergångskänsla, en domnad förtvivlan mot färgglad bakgrund (skuggspelsscenografin är gjord tillsammans med Åsa Berglund Cowburn). Det är som panik i slow motion med ett glädjelöst leende.
Man tycker redan från början riktigt illa – och under pjäsens gång alltmer synd – om rollfigurerna. Josefin Ankarbergs Fedra är en fjortisosäker drottning som vill vara kompis och snacka killar med sin tonårsdotter. Hennes tvångsmässiga kärlek till styvsonen Hippolytos framstår mer som inverterat självhat.
Mathias Olssons Hippolytos är en äckelfrossande soffrunkare och godisgoffare med cynism i stället för blod i ådrorna. Till och med han själv verkar vilja slippa sitt zombiefierade inre, och tar därför Fedras hämnd – hon hänger sig och anklagar honom för våldtäkt för att folket ska vilja slita honom i stycken (här blir han biffar och prinskorvar på en utegrill) – som en perfekt födelsedagspresent, en räddning nästan. Vi hör de upprörda torgropen genom ett fönster till verkligheten.
Moments Fedras kärlek målar på en timme upp en bild av samlad avsmak inför överkonsumtion, livsleda, låsta könsroller, världsfrånvänd maktutövning och vardagscynism.
I mörkret kan jag bredvid mig urskilja en onaturligt stilla, perukförsedd besökare. Salongen är befolkad av dockor, blandade med publiken. Tillsammans sitter vi där orörliga. Har vi alla lika döda ögon som Hippolytos?
Loading ...
