Pappa på Kilen

Pappa består av sju kvinnor, sju pappor, en mängd minnen och outsagda ord men framförallt en sugande längtan efter att få ge och ta emot kärlek. För oavsett om vi (döttrar) någonsin träffat vår far, har vi alla en. Eller som skådespelaren Aja Rodas säger i föreställningen:”Du var 98 procent frånvarande i mitt liv men du påverkar mig till 100 procent.”
   Repliken fångar också en av föreställningens spänningsmoment, frågan om texten är ”autentisk”. Talar skådespelerskorna om sina verkliga fäder eller är det fiktion? Är detta ”dokuteater”, dikt eller något däremellan? Frågan förblir obesvarad.
   Precis som far–dotter-relationen består av en kvinnlig och en manlig komponent, består föreställningen av en kvinnlig och en manlig akt. I första akten är det ”pappas prinsessa” som kommer till tals mot en bakgrund av rosa spisar, tyll och tiaror. I andra akten skulle man kunna säga att kvinnorna ”tar fram pappan i sig” när de ger ordet till sin far. Det är intressant att se hur det maskulina anslaget, svarta fåtöljer och mörka mansplagg i Maria Stiernborgs sparsmakade men effektiva scenografi, synliggör maskulina sidor hos kvinnorna.
   Koreografen Sandra Medina har lyckats ta fram skådespelerskornas eget rörelsespråk och fördjupar därigenom föreställningen emotionellt, genom gester och rörelsemoment som skapar associationer och väcker minnen som inte låter sig uttryckas i ord. I kontrast till detta framförs texten i korta monologfragment som bollas mellan skådespelerskorna. Dramaturgen Petra Norman har skapat en spänstig text som konstant skiftar form och innehåll och som trots ämnets karaktär aldrig blir sentimental eller självömkande. Det osentimentala anslaget har också bakgrundsmusiken, som framförs av den unga DJ:n Daniella Evrén, att tacka för. Musiken är det enda samtida inslaget i en föreställning som till stor del svävar runt i decennierna före och under 1980-talet. I sin helhet är Pappa en charmerande föreställning och en utmärkt ursäkt för en utekväll med pappa.